dennadagenettliv

Cykla.

Någon djungellåt spelas i bakgrunden. Det är nersläckt. Jag hör hur kvinnan bakom mig flåsar ansträngt. Mannen bredvid mig torkar sig med en handduk. Det droppar svett under mig och jag trampar vidare. Golvet är prickigt av svett. Svett och vattendroppar.

Instruktören skriker åt oss att kämpa. Upp i sadeln och alla reser sig som en man. Svetten rinner. Helvete vad svetten rinner. Benen känns som bly. Runt runt runt runt. Öka på med mer motstånd. Vi lyder som blinda slavar och ökar på mer på den lilla ratten. Runt runt och till höger ska ratten gå.

Det bränner i benen. Det gör ONT. Men jag ska inte ge upp, jag fortsätter trampa.

Fler instruktioner, åttatakt varvat sittande och stående.

ett två tre fyra fem sex sju åtta

UPP

ett två tre fyra fem sex sju åtta

SITT

Upp ner Upp ner Upp ner Upp ner

Håret flyger ur min tofs. Jag förbannar det varje gång det händer. Jäkla hår. Måste ha vatten. Måste fylla på. Ny låt. Nytt tempo. Nu fortsätter vi med trögare motstånd. Kämpa. Hurtig röst i en svettig lokal i mars. Helvete vad det bränner i låren! Svetten rinner och jag känner hur det klibbar mot ryggraden. Kvinnan på min andra sida sitter ner när vi ska stå. Jag stirrar ömsom ner i backen, ömson på instruktörens halsband. Fäster blicken framåt. Titta. Framåt. Vi ska alla framåt.

Skaka loss benen. Fortsätt trampa. Klunkar i mig vatten. Torkar svett. Känner hur den välbekanta smärtan i skinkorna känns när jag dunsar ner på sadeln igen. Graciös som en isbjörn. Da-dunk.

Nu är det sista biten kvar. Nu ska ni alla upp. Vi ska ta oss till toppen tillsammans och ni ska cykla den med mig.

Cykla cykla cykla.

Vrid på mer motstånd.

Mer.

Cykla cykla cykla.

Gud vad det bränner i lungorna.

Mer motstånd.

Jag kan.

Jag orkar.

Låren känns bortdomnade. De är inte ett med kroppen mer utan är borta. Finns inte längre. Två stumpar. De lyder bara för att jag tvingar dem. Runt runt runt pedalen, fortsätt små lår. Heja låren heja heja!

Blicken fäst framåt. Röda skyltar betyder Mycket Ansträngande. Äntligen är vi där. Sluttampen. Cykla T cykla. Höger vänster höger vänster. Snabbt som en iller! Fortare ska det gå! Runt runt runt runt!

Och huvudet snurrar och munnen är torr som ett fnöske och jag cyklar vidare tills jag inser att vi kommit ner i nedvarvningen. Låtarna blir mjukare. Lugnare. Pulsen går neråt steg för steg. Jag börjar andas normalt igen. Huden brinner men lungorna jublar.

Och jag blundar och cyklar och känner hur jobbig den här vintern har varit. Hur påfrestande den varit på så många fler plan än en liten mission någonsin kan vara. På hur mycket stryk en kropp kan hantera och på hur mycket man kan vara med om. Och hur man kan fortsätta gå och cykla vidare trots att man ibland bara vill ge upp och stanna cykeln. Man vill bara ge upp. Man vill skrika till Gud att man inte orkar mer. Att man faktiskt bara är en människa och att det är jävligt, jävligt jobbigt att bara vara en människa ibland! Man vill hytta med näven och vältra sig i sin ångest och kanske dö på kuppen. Dö för man orkar inte. För att livet är ingen dans på rosor utan det pucklar på en rätt bra och det är högerkrokar och chokes lite här och var.

Men när man minst anar det så märker man att man slår tillbaka.

Höger vänster höger vänster.

Man lägger sig inte även om man lär sig att ducka. Hoppa. Slå tillbaka.

Bom Bom Paow!

Man fortsätter att cykla trots att det känns som att benen ska gå av.

För man vill.

För att man inte ger upp.

För att man vet att man klarar av det trots att det är jobbigt och skär i en.

Man vet.

Och därför börjar man inte gråta på en spinningklass men man torkar sig lite försynt i ögonvrån och halsar vatten och känner endorfinerna explodera i kroppen. Som ett eget litet universum som smäller gång på gång på gång. Kaching! Kaching! Kachink!

Och man småler. Och är tacksam. Och sväljer några gånger till innan man torkar av sin cykel och tar ner sadeln och gör ordning omkring sig.

Sen lämnar man spinningsalen och går ut och möter solen med ett leende på läpparna.

/T

Jag har ofta tänkt på de anhöriga som är kvar i Sverige och fortsätter att rodda en familj när den andra parten är utomlands. För här sitter jag i min lägenhet, utan barn och enbart mig själv att ta hand om och egentligen är det inte så värst svårt. Självklart har jag mindre bra dagar men för det mesta går det bra. Mitt liv fortsätter framåt och jag med det och då och då ringer Dolt Nummer och jag blir påmind om hur älskad jag är.

Det är inte så svårt för mig för jag är ensam. Jag jobbar, tränar, träffar vänner, går på bio och allt annat som jag alltid gjort och gör. Självklart finns det en oro som alltid är med men man lär sig att leva med oron. Det blir en kompis. En sjuk kompis men ändå en kompis.

Men hur skulle det varit om jag hade ett barn på varje höft att ta hand om? Ett barn som behövde mig och mina ansträngningar. Förkylningar, träningstider, läxor, MAT!, städning, nattning, vart-är-min-pappa/mamma-frågor och funderingar, klassmöten och alla andra tusen små och stora saker som tillhör en barnfamilj.

Herr-e-gud.

Vilket hästjobb ni gör! Vilka fantastiska kvinnor och män ni är! Jag blir enormt imponerad av er, varenda en, och tycker att ni är helt underbara. Vilka supermänniskor för ni härbärgerar inte bara er själva och er oro utan även barnens tankar och funderingar och bär ett jättelass här hemma. Helt plötsligt känns sex månader i en bunker i en sandlåda lite…mesigt i jämförelse med influensatider, diarré, sportlov och översvämning i det nya huset!;)

Dagens blomma, puss och den största chokladtårtan jag vet går till er!

Ni är mina hjältar.

/ T

Vi har kommit halvvägs vänner!

Det är halvtid.

Smaka på ordet. Halvtid ! Nu är det ju faktiskt bara nedförsbacke med en spark eller rullskridskor eller vad det nu är ni åker på och sen i mål och puss och kram och hej älskling vad fort det gick.

Fantastiskt!

Det är rätt sjukt egentligen för självklart har den här halva tiden inte varit superenkel men den har ju pinnat på. Tiden är en märklig sak. Så förlåtande. Så förstående. Jag har varit ensam i sex veckor nu och det är många veckor kvar innan det är dags för andra leave men det gör inget. För det här går ju bra ändå, det här med att leva ensam och vara själv. Det är tråkigt såklart. Ibland så fruktansvärt tråkigt att jag skickar fyra mail till P på en minut. Han blir måttligt road.

Men det gör mig inte illa mer än att jag kanske sover dåligt ibland. Och har fruktansvärt tråkigt ibland.

Det är märkligt hur en person kan vara till en sådan enorm källa till glädje.

Det är även måndag. Min nya favoritdag i veckan eftersom måndag innebär en ny vecka vilket innebär närmare sommaren. Jag tänker spendera min måndag med obscena mängder kaffe, böcker, solsken (Stockholm visar sig från sin bästa sida) och café. Kryddat med lite vänner och skratt så blir den här dagen komplett.

Halvtid.

Jag gillar det starkt!

/T

Jag lyssnar på "brev från kolonien" med Cornelis och jag kan inte sluta skratta.

Kanske är jag övertrött eller bara allmänt knasig kväll men jag fnissar och kan inte sluta. Det är på intet samma sak med mission och läger men…kom igen, det är roligt. Det påminner lite om varandra. Massa pojkar och män och kvinnor instängda på ett och samma ställe och de enda de kan göra förutom att jobba jobba jobba är att springa runt campen och hålla på med rysk styrketräning och se på filmer. Och jag vet att de gör något bra och omvälvande och allt det där. Jag vet det. Men..jag fnissar ändå.

Och om det här får mig på bra humör så är det väl bra.

"Hejsan morsan, hejsan stabben!

Här e brev från älsklingsgrabben.

Vi har kul på kolonien,

vi bor tjugoåtta gangstergrabbar i en

stor barack med massa sängar."

Haha.

God natt!

/T

Idag är det alla hjärtans dag.

Detta aber till dag; antingen älskar man det och gör hjärtformade plättar med hallondoftad grädde och sprinkelchoklad eller så ogillar man det och undviker rosa bubbel och konfetti och alla förbannade hjärtan.

Jag kunde inte bry mig mindre om den här dagen. Eller mer. Det är konstigt. Jag firar inte den här dagen. Det var länge sedan jag gjorde det. Jag minns i skolan att vi fick choklad vilket var trevligt och sen kunde man köpa en ros och ge till någon, anonymt om man ville, när Elevrådet kom in med blommor under en lektion. Det skapade givetvis ångest hos alla som inte fick en ros och hela konceptet kändes väldigt märkligt såhär i efterhand.

Nåväl.

Det är en dag som vilken som helst. Samtidigt vet jag att väldigt, väldigt många saknar någon idag. Inte bara vi som befinner oss i en mission-situation utan rent generellt. Det finns väldigt många ensamma människor, människor som inte har någon alls. Som egentligen inte bryr sig om chokladkonfetti och nallar utan en kopp kaffe och kanske en bulle med någon som man kan kalla vän hade varit trevligt.

De människorna tänker jag på. De barn som är mobbade och inte får några blommor för de har ingen. Eller den gamla damen som sitter på sin kammare och undrar vart livet tog vägen och vart alla hennes vänner är.

Det hade varit trevligt om man kunde göra om alla hjärtans dag till alla människors dag eller något. Där det handlar mer om att räcka ut en hand än att köpa ett rosa kort eller Maraboue hjärtpraliner.

Oh, jag vet jag vet. För många människor betyder alla hjärtans dag mer än så. Det är känslan. Det är något speciellt. Det är romantiskt. Det är härligt och fluffigt och alldeles, alldeles underbart.

Och jag vill inte ta det ifrån någon. Go ahead. Romantisera på!

Men det vore bra att se sina medmänniskor. Att ta det snäppet över sitt eget hustak och sin hjärtformade plätt. Att ta bort ensamheten. Väldigt altruistiskt, jag vet. Men vore det inte trevligt om alla i hela världen hade en vän?

Det tycker jag.

Väldigt trevligt.

Och apropå vänner. Idag vill jag skicka en extra kram till alla mina gräsänkevänner som läser och följer mina texter. Ni är fantastiska. Jag känner knappt någon av er men ni är underbara som läser och peppar och skriver små tankar. Det finns en gemenskap som är fin. Jag är glad att jag har "träffat" er.

Tänk på varandra idag. Tänk på grannen. Och på den anhöriga långt bort. På mormor eller farfar. Och på kusinen.

Aldrig förr har jag väl tänkt tanken att "YES! Nu är det måndag igen!" men jag har kommit på mig själv att göra det mer och mer nuförtiden. Väldigt ofta om jag ska vara ärlig. Måndagar har alltid varit den tråkigaste dagen på veckan, man ska hämta sig efter helgens nöjen och det ska jobbas och tränas och förmodligen tvättas eftersom måndag är tråkdagen så då gör man allt tråkigt på en och samma dag och sen äter man en tråkig mat och surar över hur  t r å k i g  måndag är! Tråkdagen deluxe!

Men inte nu längre. För nu innebär måndag en ny vecka och ny vecka innebär en vecka närmare.

Ja jag vet, ständigt detta räknande! Men det är så jag överlever det här. Räkna ner, vänner och vin.

Härligt va.

Trevlig måndag!

/T

Ännu en fredag ger sig tillkänna.

Jag har öppnat en flaska rött och hackar lök. Kvällen till ära ska jag göra katalanska köttbullar med en twist. Den där tvisten är citron och parmesanost. Kanske är inte köttbullarna så katalanska längre.

Nåväl.

Det snöar utanför fönstret. Idag har det varit en vacker, kall dag. Jag lyssnar på Mozart. Aldrig förr har jag väl varit så besatt av klassisk musik som jag är nu. Petar ihop de mest perfekta spotifylistorna och väger varje låt tungt innan den ens får tillträde till farstun. Klassisk musik gör mig lugn. Glad. Tillfreds.

River osten och lyckas såklart riva upp fingret. Svär till crescendot i låten. Rör om tomatsåsen. I med lite vin, hoppsansa.

Telefonen ringer och jag småpratar lite samtidigt som jag pillar fram lagerblad. Receptet säger två, jag kastar ner en hel näve. Nu är det tydligen Einaudi på listan, flinka fingrar på pianot. Puss puss hej då kära vän!

Dricker en klunk vin till. Mustigt rött vin. Tack gode gud för små flaskor för vem orkar dricka upp en hel flaska själv?

Tittar på klockan. Räknar först ut när jag måste börja rulla köttbullarna för att allt ska tajma med uppslicad zucchini och tomatsås. Räknar sedan vad klockan är i Afghanistan. Återgår till hackandet. Praha spelar. Det passar mitt humör.

Köttbullarna är klara. Tomatsåsen är otustandig. Zucchinin är okej. Jag lastar upp på en djup tallrik och balanserar med mig mat plus vatten till vardagsrummet.

Sjunker ner i soffan, spiller nästan ner hela den ljusa mattan med tomatsåsen men lyckas rädda i sista sekunden. Svär lättat en lång stund och låter maten kallna.

Äter under tystnad. Köttbulle. Zucchini. Tomatsås. Köttbulle. Zucchini. Tomatsås. Tittar på tv. Dricker mer vin. Vatten. Vin. Vatten. Får rödvinsläppar.

Och inser tillslut hur tillplattat det är att äta ensam.

Hur själlöst det är.

Hur tråkigt det är.

Hur hemskt det är.

Och det kan inga fantastiska köttbullar eller mustigt rödvin råda bot på.

Faktiskt inte alls.

Maten är uppäten. Tomatsåsen torkar in på kanten.

Jag drar filten om mig och somnar till någon värdelös film med Clintan. Vaknar mitt i natten av ett program om bilförare. Släcker lamporna.

Släpar mig in i sängen.

Somnar.

/T

Jag hade ett samtal med en kollega. Hon är ny. Hon känner mig inte utan vet endast ytligheter om mig. I veckan stod vi på kontoret och av någon anledning kom vi in på skatternas vara och icke vara i Sverige. Hon sa att det var inga problem för henne att betala så mycket skatt, hon skulle gärna betala mer skatt om det gick till rätt saker. Jag frågade inte vad de rätta sakerna innebär, politik är rätt känsligt att prata och jag kände inte att arbetsklimatet skulle bli ljummet och härligt om jag ställde den frågan.

Men som den uppkäftiga kvinna hon är kan hon, givetvis, inte lämna det efter mitt nickande och "hmmande" och följande konversation utvecklar sig.

Hon: Ja jag menar, jag betalar mer än om det börjar gå till bra saker som är vettiga och att man slutar pumpa in pengar i försvaret. Totalt onödigt. En stor maskin som äter pengar och presterar inget.

Jag: Jasså du.

Hon: Ja. Finns ingen mening! Värdelöst. Tycker du inte?

Jag: Min kille jobbar inom försvaret så nej det tycker jag inte. Jag tycker att det är bra att FM finns.

Hon: Jag var kommunist i mina dagar och är helt emot vapen.

Jag: Okej.

Hon: Jag menar, du måste väl hålla med om att det är onödigt?

Jag: Vad är onödigt?

Hon: Att man lägger så mycket pengar där när det finns andra som behöver det mer!

Jag: Det kommer alltid finnas åsikter om vart man ska lägga pengarna och som jag sa tidigare så tycker jag inte att det är onödigt. Nu släpper vi det här jag behöver din hjälp med en sak, kan du titta här..."

Det här händer inte så ofta men då och då. Jag hade tyckt att försvaret var viktigt även om P inte jobbade där men självklart blir potatisen lite hetare när han nu gör det. Människor har ett sånt behov att uttrycka sina åsikter att det ibland blir löjligt. Jag bryr mig inte det minsta hur hon röstar eller om hon varit kommunist men hon kan inte sluta att tala för sin sak. Övertalarna eller de som gärna kastar sig in i politiska debatter i tid och otid irriterar mig. Väldigt mycket. Jag har inga problem att debattera men allt har väl sin tid och plats!

Det är uttröttande.

Idag är det tredje dagen som solen skiner och hela Stockholm är fantastiskt vackert. Jag älskar alltid Stockholm när hon visar sig från den här sidan. Skimrande av snö och det luktar friskt i vinden. Solen ligger på så till och med Slussen ser bra ut och man möter människor som småler åt en. Bara det är ju ovanligt i en stad där alla går surmulet och tittar i sin Iphone eller ner i marken för att slippa se på sina medmänniskor.

Det är som att alla grå och trista dagar försvinner när hon flirtar så skamlöst som idag och jag faller som en fura. Underbart!

Idag är en bra dag (trots att jag tvättar) och det är märkligt hur mycket vädret kan påverka en. Jag vill ta en termos och ge mig ut till Mälaren och sätta mig och dricka kaffe, titta på allt som glittrar och känna mig som Mullemeck med termobyxor och sittunderlag.

Idag har det även gått över tre veckor sen vår leave slutade. Och det är ungefär vid tre veckors strecket som jag är tillbaka i min vanliga kostym igen. Det tar tre veckor för att anpassa sig, att komma tillbaka till en känsla där man känner att det är okej.

Det går bra nu. Det känns bra att vara tillbaka i den känslan. Det innebär inte att jag inte saknar eller att jag inte är orolig, det innebär bara att jag kommit till en platå som jag känner till och kan hantera.

När man befinner sig i en sådan här speciell situation som mission är så får man kontakt med människor som man kanske aldrig annars skulle fått kontakt med. Man börjar prata, upptäcker att man är väldigt lika och man börjar följa vandras liv parallellt. Man vet hur groparna känns eller hur det där pirret i magen exploderar en leavetisdag. Man vet för man delar det trots sina subjektiva upplevelser.

Ibland önskar jag att jag kunde portionera ut lite av ens goda mående när man har medmänniskor som inte känner att de har så att det räcker till. Jag antar att man gör det genom att prata och umgås, att stötta men ni vet… ibland vill man mer.

Jag vet att flera av dem som läser min blogg precis påbörjat en "efter-leave-återhämtning" och jag vet hur jobbigt det kan vara. Givetvis inte för alla och envar eftersom vi alla är olika men jag vet hur det kan kännas. Som om en enorm tomhet slår järngrepp om magen på en och vägrar vägrar vägrar att släppa. Man andas. Ett två tre fyra fem andetag men järngreppet försvinner inte. Man gråter. Man är arg. Man tränar. Man gör mat till hela den italienska befolkningen men ändå finns det där förbannade järngreppet kvar. I samband med det här järngreppet kanske man har ett väldigt konstigt lugn i sig. För man har fyllt på med kärlek och man vet vart man har varandra och den känslan är lugnande. Men tomheten tickar på. För man har ju precis haft tretton dagar i paradiset och sen försvinner tryggheten in i ett enormt stort plan och man är tillbaka till knastrande telefonlinjer och hafsigt nerklottrade mail.

Jag vet hur det känns. Det är inte så roligt.

Det innebär inte att jag tror att jag vet hur det känns för alla eller att jag är någon expert på det här. Men jag vet hur det är och ovanstående är mitt sätt att markera för mig att jag kommit till en ny platå. Att det finns något annat än järngreppet för tillslut lossnar greppet. Magen blir sig själv igen.

Jag hoppas att solen skiner på alla er idag. Alla som är glada eller ledsna, alla som har efter-leave-återhämtning eller kanske en dålig dag.

Det blir bättre.

Det är en bra dag idag. Jag önskar att jag kunde pytsa in lite sånt, solsken och leenden, i ditt liv idag medmänniska.

Om du nu skulle behöva det.

/T

Jag längtar efter en vardag.

Efter rutiner.

Och mönster.

Efter lediga-helger-tillsammans. Och morgonpussar och vihörsefterjobbetkäraduhejdå.

Efter att få ett sms där det står: "Jag stannar och handlar, vad behöver du?"

Efter att somna i en tvåsamhet varje natt. Jag längtar till och med efter tvättrutiner- bara det är rutiner som är gemensamma.

(Det där med tvättrutinerna kommer jag att förneka i låt oss säga juli. Att tvätta är det segaste som finns.)

Jag längtar efter en symbios. Att kanske vara lite gnälliga på varandra och inse det efter två veckor och spendera en helg i leendets tecken. Att gå på bio en torsdagskväll eller promenera runt i ett snöigt och vackert Stockholm.

Att existera tillsammans. Ihop.

Inte som nu där man enbart kommer åt fragment av den andres vardag, en vardag som man försöker greppa så mycket som det går för att förstå.

Vardag.

Jag längtar efter vardagen. Vår vardag.

Jag som brukar fly vardagen men aldrig förr har den väl varit så åtråvärd och alldeles, alldeles..underbar.

Nåväl.

En dag i taget kära vänner. Snart är vi där.

/ T

Sakta återkommer en sorts rutin. Jag börjar vänja mig att vara ensam. Jag gör mitt eget morgonkaffe. P ringer ibland men det blir oftast korta, fragmenterande samtal eftersom jag är på språng, har middagsgäster och han är trött. Några ord, några pussar och vihörssenhejdå.

Men jag gillar det inte. Distans. Vilket skämt ändå!

Jag minns vad jag sa i början av vår relation.

"Det är bra att sakna!"

P sneglade lite på mig med sa inget utan hmmade lite. Och jag gjorde mig lite svårfångad så att både jag och han fick sakna.

Sen efter några veckor slog det mig att det v e r k l i g e n inte är bra att sakna. Det är ett enda stort straff! Och nu sitter jag här i min grå soffa och inser att saknaden efter en människa som man älskar alltid kommer finnas där och det är sjukt jobbigt. Man hanterar det men det är jobbigt.

Och det här är ingen normal distansrelation. P befinner sig inte i Pajala direkt utan han är i Afghanistan och hur mycket han än säger "du behöver inte vara orolig" så kan man inte släppa det. Det finns alltid en ständigt, tickande oro i magen. Jag tror inte att de som är iväg kan förstå den oron som finns kvar hos alla hemmaväntande människor. För vi är inte där. Hade jag varit där och hade sett och upplevt det på samma sätt som de som är iväg gör hade det varit en annan sak. Då kanske jag hade varit lugnare. Men nu har jag inte det. Därför finns det en spinnande oroskatt i magen som då och då skriker till. Den lämnar aldrig men den lugnar sig ibland.

Och jag tänker lite naivt att herregud vad glad jag är över att det är 2012 och att det finns datorer, telefoner och sms! För hur f-n överlevde man det här för femtio-sjuttio år sedan? Under alla krig - Vietnam, Korea, Andra världskriget osv. Hur gjorde man? Det var givetvis en annan sak och det går inte att jämföra med dagens "väpnade konflikt", det förstår jag, men jag blir lite kallsvettig av att tänka tanken. Och självklart är det annat när det är världskrig men fortfarande så finns det alltid kvar anhöriga som väntar, längtar och oroar sig. Alltid. Det har alltid funnits. Och vilka supermänniskor de måste ha varit, dag, vecka, månad ut och in utan att höra eller veta något om sin soldat. Om denne lever eller är sårad eller på väg hem.

Det var inte bättre förr. Verkligen inte.

Så jag kanske ska inse att det är rätt bra nu och att den här oroskatten är befogad men det hade kunnat vara värre.

Mycket värre.

/T

När vet man att man har hittat hem?

Jag insåg det idag. För en stund sen. När jag blickade på mig själv i hallspegeln och blinkade flera gånger.

Det är man sitter på ett köksgolv och gråter utan att kunna sluta och den knastrande telefonlinjen försöker trösta 500 mil bort och säger "jag ringer dig när du kommer hem från middagen. Gå på middagen kära du, du behöver det. Jag ringer dig sen."

Och man går på middag och mår bättre för vänskapens kraft är enorm och man kommer innanför dörren och plötsligt ser att Dolt Nummer ringer. Och man pratar 5-10 minuter mitt i natten, tidig natt hos mig och sen natt i Afghanistan.

Och man säger: "Du ringde. Jag trodde inte att du skulle göra det, det är så sent hos dig!"

Och den knastrande rösten svarar: "Jag lovade ju att ringa. Jag ville höra att du mår bra. Att du inte längre är ledsen."

Där. Just där. De där få orden bildar en grundmurad känsla i magen och man ler mot spegelbilden. Rufsiga lockar och lätt rödgråtna ögon gör inget. Inte heller den där uppgivna känslan man ibland får för det är  så mycket. Man ska hantera, härbergera och hålla i alla känslor. Och de där saker gör egentligen inget trots att de är jobbiga; det är ju bara korta sekvenser av en stor, färgsprakande bild.

För man har hittat hem.

Och det är det enda som räknas.

/T

Nej. Det är ingen riktig depression.

Det är bara ett litet hål. Jag antar att det handlar om att anpassa sig igen. Och att det är väldigt mörkt och regnigt ute. Och att dagarna är sega oavsett om man har tusen saker att göra eller inget alls.

Det är väldigt svårt att gå från den ena ytterligheten (Leave!) till en annan ytterlighet (icke leave). Det blir en sorts tomhet. Inte som den första eftersom man nu vet hur det känns och är. Och jag och P tankade mycket kärlek när han var hemma. Det är inte den sortens tomhet. Utan mer den där som ger en en käftsmäll eftersom man inser att livet inte på något sätt är lika roligt och intressant när han inte är hemma.

Det innebär inte att jag har ett tråkigt eller langande liv -tvärtom- utan mer att man blir varse hur viktigt de där små sakerna som man delar i vardagen är. Om jag blir förbannad eller glad så är P den första personen jag hör av mig till för han är min person. Min anhörig. Mitt ni vet..allt. Och man måste lära om för nu är han inte den jag först hör av mig till. Utan det stannar hos mig själv. Och det gör mig inte illa för jag vet att det är under en viss tid men det gör mig förvirrad. Man kastas från svart till vitt på en dag. Det är klart att det tar tid för en själv att komma ikapp. Jag reagerar med att bli irriterad. Sur. Gnällig. Grinig. Ledsen. Jag är bitskare än vanligt (igår fräste jag åt tonårstjejer som råkade gå in i mig i tunnelbanan, de tittade på mig som skrämda små bambis och mumlade tillslut fram ett "asså..flåt då..") och jag har inget tålamod. Inte med P, inte med min dator som härjar med mig ibland (fast det kanske är ComHem som gör det..), inte med mina vänner eller något.

Det blir en sorts självcentrering; jag förstår inte hur jag inte kan få muttra högt eller sura i ett hörn och alla bör förstå att jag inte o r k a r  lyssna på skitsnack/ältningar/hetsande. Barnbeteende. Jag vet.

Men jag sitter inte hemma och deppar, inte efter att jag kravlade mig ur det djupaste hålet. Jag dricker drinkar på Gondolen (där var jag senast med mormor på 90 talet  men då åt jag efterrätt och inte Ginger Cosmopolitan), planerar och tränar och skriver på min bok. Idag lärde jag mig använda en perkulator för första gången även om jag hela tiden silade kaffet mellan tänderna för att se om det möjligtvis kom någon sump.

Det gjorde det inte.

Top notch perkulatormänniska!

Veckans lärdom är iallafall att det är okej att vara en bitter surunge ibland eftersom jag har skäl för det. Inte slå så mycket på mig själv eftersom ingen jävla människa klarar av att vara perky och perfekt hela tiden.

Och att de allmänna badhusen är välidgt, väldigt snuskiga. Usch.

/T

Det är sen natt.

Jag kan inte sova. Hur jag än försöker så går det inte. Du vet. Sådär som det blir ibland och man ligger och tokblundar och försöker intala sig att man måste somna.

Sov Sov Sov.

Sov Sov Sov.

Jo tjena.

Det enda som händer är att jag blir stressad och sur.

Och det är vid sådana här tillfällen som det märks väldigt väl att jag är ensam i den inte alltför stora sängen- för hade P varit hemma hade han vaknat av mitt bökande i sängen (kuddar flyttas, jag snurrar omkring och d r a r  bort täcket under småsuckar och annat ljud) och lagt en hand på min mage eller gett mig en sömnig puss för att sedan återgå till sömnen.

Och jag hade sansat mig lite. Eller så hade jag sagt "Oh är du också vaken, vad härligt för att jag är pigg!"

...

Men hörni det har snart gått en tredjedel av missionen.

En tredjedel.

Ha! Smaka på det.

Det får mig iallafall att småle lite trots att det är januarisvart om dagarna och det enda man vill göra är att dra en säck över huvudet.

Så imorgon dricker jag champagne för snart tredjedelens ära.

Salut och godnatt.

Det är som att vara i en bubbla. Man vet att den kommer att spräckas men man gör allt för att bolla den vidare. Lite till. En liten stund till.

Allt i bubblan är vackert. Även missförstånd och gnäll är vackert för det händer här hemma, på riktigt. Gnällen får aldrig bränsle utan smälter ihop till små fnissiga högar på marken och man rycker lite på axlarna och kramas istället.

Jag är förstummad och förvånad. Men väldigt lättad.

Dagarna går snabbt. Vi gör inte så mycket ändå känns det som man gör tusen saker varje dag och alla är helt utmattade på kvällen. Det är inte så mycket intryck samtidigt som man blir bombarderad av intrycken. Pjiong! Pjiong! Man kan inte ducka. De bara kommer, en efter en.

Det är som alla känslor är i en sockerbit, så sjukt koncentrerade och så sjukt närvarande. Hela tiden. Det är uttröttande och fantastiskt.

Givetvis träffar vi människor, P har många vänner som vill umgås, och varje gång blir man påmind om världen där utanför. Världen som inte innehåller långa frukostar till P4, alfapet och dåliga filmer på tv. Världen som inte innefattar enbart vår lilla plätt här på jorden utan andra och annat.

Men jag försöker att inte tänka så mycket på det nu. Jag vet att det kommer. Det ligger och tickar i mig. Det är okej men det tickar trots den fluffiga bubblan. P märker det och säger att allt ska bli bra och gör det enda som jag aldrig vågar göra- han talar om framtiden. Ni vet den där framtiden som ligger längre bort än sex månader. Om sommarens resor, om vart vi kommer vara om 1.5 år, om projekt. Det är en block för mig att tänka så långt fram. Tänk om.. tankarna kommer alltid. Han tar däremot sin kopp kaffe och slår sig bekvämt ner i tankarna, bygger ut dem med sina egna visioner och drömmar och drar med mig. Får mig att hoppas. Tvingar mig att dricka lite kaffe och tänka lite. "Det går bra T."

Och för en sekund sticker jag ut näsan ur min bubbla och tänker lite. Snabbt som attan. Och det går bra. Det är läskigt men det går bra. Men jag gillar vår bubbla mer just nu.

Så vi ses när bubblan är över.

Den kommer ju att spräckas.

Det går fortare än vad man tror.

Så njut av era bubblor. Gör dem blå, röda, prickiga eller glittriga.

Skapa er bubbla. För tro mig…det är det viktigaste.

/T

Vi har leave. Liv.

Och det är precis sådär fantastiskt som jag hade föreställt mig.

Allt blir väldig vanligt väldigt snabbt. Som det alltid varit. Som det alltid är.

Vi ligger i sängen och pratar och P skrattar till och petar på mig och säger  "Herregud T, det är ju som att det inte gått någon tid alls! Som att det var igår jag var hemma"

Och jag ler.

Ja. Det är så det känns.

Nu har vi liv.

Ha en fin avslutning på året och god start på det nya!

/ T