dennadagenettliv

 

 

Värdinnan häller upp rödvin. Mörkröda droppar i Iittala glas. Kittost. Brie. Och käcka kex med svarta små frön på. Vi skrattar. Pratar om den helvetiska kylan. Någon ondgör sig om sitt jobb. Jag skär en rejäl bit brieost när frågan kommer.

"Hur mår P? Har han det bra där borta?"

Jag stelnar till för en sekund. Ingen märker det förutom jag. Kniven skär genom den rinnande osten och nuddar träplattan. Jag fiskar upp osten med fingrarna. Det rinner vit ost mellan tummen och pekfingret.

"Jo han mår bra." svarar jag.

Min vän nickar lättat.

Samtalet fortsätter.

 

Vi står på varsin löpband och springer för livet. Någon kommersiell låt ekar i rummet. En vältränad tjur står och brölar ut sin styrka vid de fria vikterna. Det luktar testosteron och svettiga kläder, energidricka och klor.

Jag är ingen löptjej. Jag gillar inte ens att springa. Dansa är roligt! Spinning är "skoj". Vikter går bra. Men att springa…det är inte min grej.

Jag vet att man lär sig att tycka om det efter 3 månader. Då har kroppen vant sig. 3 månader to go. Härligt. Men jag kämpar på löpbandet även om det inte är alltför många kilometer så tar jag mig framåt. Min vän springer bredvid. Duktig och bra och jag är imponerad och blir inspirerad.

Efter 40 minuter pustar vi ut. Dricker vatten som små barn. Småpratar lite. Böjer och stretchar- ett två ett två ett två.

"Jo just ja..hur går det nu för dig när P är borta? Är det okej?"

Jag stannar till i rörelsen. Det märks knappt men jag känner hur jag spänner mig.

"Det går bra. Det är okej" svarar jag och rullar ner för att sträcka ut lår och vader.

"Är det jobbigt?"

Jag känner hur det rycker till i ögat. Det är inte så att jag vill gråta. Det rycker bara till ibland när jag känner mig pressad. Stressad.

"Ja ibland. Men det går bra."

Jag fortsätter att stretcha. Min vän faller in i stretchen och jag kommenterar en av tjurmännen.

Samtalet fortsätter.

 

Det är söndagskväll. Jag har krashat i soffan och dricker mintté och skriver. Jag har ingen ork att umgås eller att träffas. Det är jag och min bok och mitt skapande. Och en kanna mintté. Det piper till i telefonen. Wordfeud. Jag lägger KAMEL 120 poäng. Småler nöjt för mig själv och fortsätter skriva. Det piper till i telefonen igen. Det är ett sms från mormor. Ivrigt och inte så speciellt sakligt redogör hon för helgen. Och hon avslutar med en slutsats som går ut på att det är jobbigt att vara ensam utan den man tycker om men att livet är som det är och att det är inget att göra åt. Efter regn kommer solsken!

Och jag blir sittande med telefonen i handen.

Suckar.

Och svarar på smset.

 

 

Det är inte det att jag inte förstår min familj och mina vänner. Jag förstår att de vill veta. Att de är nyfikna. Att de bryr sig. Om mig. Om P. Om situationen. Jag har fantastiska vänner som finns där och ställer upp. Jag förstår det. På riktigt.

Men låt oss säga att jag har 30 vänner. 30 vänner frågar samma fråga (med modifikation givetvis) 30 gånger. En person om dagen.

Det blir rätt tröttsamt tillslut. För personen i fråga tycker så klart inte att denne tjatar eller frågar för ofta men den vet ju inte att 29 andra personer också frågar.

 

Det här kanske är ett lyxproblem. Jag är väldigt lyckligt lottad som har ett sådant nätverk av kärlek som fångar upp och intresserar sig. Jag vet och förstår det. Det är inte min mening att kritisera.

Men ibland blir det för mycket. Jag kan inte gå på en fest utan att a l l  a  frågar hur P mår. Och självklart frågar de mig, jag är ju hans tjej, men det vore ju skönt att slippa prata om det där för en kvälls skull. Eller om jag går och fikar/går på bio/går på loppis/äter middag. Det vore så förbannat skönt att slippa le det där rätt stela leendet som kommer fram och mekaniskt svara "ja det är bra. Ja det går bra. Han mår bra. Vi mår bra. Ja det är så klart jobbigt ibland men det går ändå."

Den inövade frasen. Man säkerställer att allt är okej. Alla andas ut. Självklart har jag riktigt nära vänner som jag kan krasha inför och som jag kan dela de riktiga jobbiga stunderna med men det är inte det jag menar nu.

Det är som att man ibland är på nålar. För man vill bara få det avklarat. "Ja det är bra kan vi tala om något annat nu?"

 

Jag vet att jag skrev om något liknande för ett tag sen. Redan då irriterade det mig. Nu är det också mellanperiod mellan leave. Ingeting känns så värst ljust. Det är februari och iskallt. Det kan ha med mitt humör att göra. Att jag reagerar såhär. Att det är känsligt. Att jag inte orkar förklara för var och varannan person. Att jag är surungen för tillfället. Surunge med PMS. Härligt va.

Men det betyder inte att mina nära och kära inte ska bry sig utan det är bara så jobbigt att aldrig bara vara T utan att det är en afghansvans som följer med mig vart jag än går. Svajande fram och tillbaka finns den där. Som en påminnelse. Som om jag skulle behöva en påminnelse. Varje natt somnar jag med sängen full av täcken och kuddar (nu är vi uppe i fem kuddar och tre täcken) och varje dag när jag vaknar tänker jag på P. Men ändå finns den där svansen där, blöt och lite obehaglig.

Dag ut och dag in.

 

/T