En spinnande, jamande, vältrande katt av oro
Sakta återkommer en sorts rutin. Jag börjar vänja mig att vara ensam. Jag gör mitt eget morgonkaffe. P ringer ibland men det blir oftast korta, fragmenterande samtal eftersom jag är på språng, har middagsgäster och han är trött. Några ord, några pussar och vihörssenhejdå.
Men jag gillar det inte. Distans. Vilket skämt ändå!
Jag minns vad jag sa i början av vår relation.
"Det är bra att sakna!"
P sneglade lite på mig med sa inget utan hmmade lite. Och jag gjorde mig lite svårfångad så att både jag och han fick sakna.
Sen efter några veckor slog det mig att det v e r k l i g e n inte är bra att sakna. Det är ett enda stort straff! Och nu sitter jag här i min grå soffa och inser att saknaden efter en människa som man älskar alltid kommer finnas där och det är sjukt jobbigt. Man hanterar det men det är jobbigt.
Och det här är ingen normal distansrelation. P befinner sig inte i Pajala direkt utan han är i Afghanistan och hur mycket han än säger "du behöver inte vara orolig" så kan man inte släppa det. Det finns alltid en ständigt, tickande oro i magen. Jag tror inte att de som är iväg kan förstå den oron som finns kvar hos alla hemmaväntande människor. För vi är inte där. Hade jag varit där och hade sett och upplevt det på samma sätt som de som är iväg gör hade det varit en annan sak. Då kanske jag hade varit lugnare. Men nu har jag inte det. Därför finns det en spinnande oroskatt i magen som då och då skriker till. Den lämnar aldrig men den lugnar sig ibland.
Och jag tänker lite naivt att herregud vad glad jag är över att det är 2012 och att det finns datorer, telefoner och sms! För hur f-n överlevde man det här för femtio-sjuttio år sedan? Under alla krig - Vietnam, Korea, Andra världskriget osv. Hur gjorde man? Det var givetvis en annan sak och det går inte att jämföra med dagens "väpnade konflikt", det förstår jag, men jag blir lite kallsvettig av att tänka tanken. Och självklart är det annat när det är världskrig men fortfarande så finns det alltid kvar anhöriga som väntar, längtar och oroar sig. Alltid. Det har alltid funnits. Och vilka supermänniskor de måste ha varit, dag, vecka, månad ut och in utan att höra eller veta något om sin soldat. Om denne lever eller är sårad eller på väg hem.
Det var inte bättre förr. Verkligen inte.
Så jag kanske ska inse att det är rätt bra nu och att den här oroskatten är befogad men det hade kunnat vara värre.
Mycket värre.
/T
