Den brinnande saknaden i vårsolen
Det är sol ute idag igen. Det är fantastiskt. Jag hoppas så att våren blir tidig i år.
Det är även märkligt hur små saker kan få en att sakna enormt mycket.
Idag önskar jag så att P var hemma. Det är många veckor sen vi sågs, mer än någonsin, och det är inte över än och saknaden har slagit klorna i mig.
Jag saknar allt. Doften. Skrattet. Omtanken. Hur vi existerar tillsammans. Att sova med någon! Att få sms. Att kunna r i n g a när jag vill. Att be honom att köpa med grädde hem.
Idag saknar jag så innerligt. Det är ingen dålig eller destruktiv saknad utan mer en brinnande, pockande saknad som ibland flammar upp och tar över.
Jag önskar så att han kunde följa med mig till Gamla Stan idag, dricka kaffe och promenera i vårsolen och lyssna på mina tankar och funderingar.
Jag önskar det av hela mitt hjärta.
/T
Visst är saknaden av olika karaktär. Ibland äter den all kraft jag har och ibland (oftare numera) stärker den lågan som fortsätter brinna trots veckor som går och blir månader. Igår blev jag påmind om något annat du nämner: Att inte kunna ringa. Det är frustrerande att missa "Dolt nummer" för att dammsugaren är så högljudd. Att sedan inte kunna ringa upp... Men jag fick ett röstmeddelande och det går ju att repetera och repetera... Kram
