Tack bloggen!
Jag skapade den här bloggen som en ventil under missionen. Jag är en verbal person i såväl skrift som tal och det har gett mig mycket att kunna skriva ner mina tankar och få utlopp för alla funderingar och känslor.
Och eftersom jag är en person som inte gillar bloggar "utan syften" kommer jag inte publicera några fler inlägg. En dag är tanken att jag och P ska åka tillsammans på en utlandsmission och då kommer jag säkert börja skriva om det men att skriva om dagens humör gagnar mig inte så mycket. Då är det lika bra att sluta när det är slut. Som nu.
Jag är väldigt glad över att den här lilla bloggen varit en del av mig i sex månader. Det har varit skönt att skriva och få respons på de orden. Det har varit en förmån att få kontakt med så fina människor som skrivit kommentarer och mailat. Bloggen har på många sätt varit viktigare än andra forum då det varit en fristad. En riktig ventil med riktiga människor.
Det är rätt sjukt att tänka att missionen är över. Att det faktiskt på riktigt är över. Att jag stod på den där hala kullen för några dagar sedan och regnet öste ner. Mina tår frös till is. Paraplyet gick sönder. Jag såg inte P när han stod uppställd för medalj utan misstog honom för någon annan (vilket jag verkligen fått höra..) men jag såg honom i paraden och tjoade glatt. Sen drack vi kaffe och åt smörgåsar och jag kramades med några andra anhöriga. Det var ett avslut. En fin dag trots att himmelen öppnade sig och det vräkte ner. Och sen bilade vi hem och livet fortsatte. Vi har varit på bröllop. Vi har börjat planera för framtiden. Och skrattat. Herregud vad vi har skrattat.
Så jag lämnar den här bloggen med ett leende. Det har varit tufft ibland. Det har varit ensamt. Det har stundtals varit väldigt rörigt och upp och ner.
Men det har varit värt det.
Alla 183 dagar.
Varje dag.
All lycka till er alla i framtiden. Kanske ses vi i någon Guds förgäten håla i Indien om något år. Eller på någon anhörigträff genom Invidzonen.
Jag hoppas det.
Värme
Tess
