Om hjältar och chokladtårtor
Jag har ofta tänkt på de anhöriga som är kvar i Sverige och fortsätter att rodda en familj när den andra parten är utomlands. För här sitter jag i min lägenhet, utan barn och enbart mig själv att ta hand om och egentligen är det inte så värst svårt. Självklart har jag mindre bra dagar men för det mesta går det bra. Mitt liv fortsätter framåt och jag med det och då och då ringer Dolt Nummer och jag blir påmind om hur älskad jag är.
Det är inte så svårt för mig för jag är ensam. Jag jobbar, tränar, träffar vänner, går på bio och allt annat som jag alltid gjort och gör. Självklart finns det en oro som alltid är med men man lär sig att leva med oron. Det blir en kompis. En sjuk kompis men ändå en kompis.
Men hur skulle det varit om jag hade ett barn på varje höft att ta hand om? Ett barn som behövde mig och mina ansträngningar. Förkylningar, träningstider, läxor, MAT!, städning, nattning, vart-är-min-pappa/mamma-frågor och funderingar, klassmöten och alla andra tusen små och stora saker som tillhör en barnfamilj.
Herr-e-gud.
Vilket hästjobb ni gör! Vilka fantastiska kvinnor och män ni är! Jag blir enormt imponerad av er, varenda en, och tycker att ni är helt underbara. Vilka supermänniskor för ni härbärgerar inte bara er själva och er oro utan även barnens tankar och funderingar och bär ett jättelass här hemma. Helt plötsligt känns sex månader i en bunker i en sandlåda lite…mesigt i jämförelse med influensatider, diarré, sportlov och översvämning i det nya huset!;)
Dagens blomma, puss och den största chokladtårtan jag vet går till er!
Ni är mina hjältar.
/ T
