Tack bloggen!
Jag skapade den här bloggen som en ventil under missionen. Jag är en verbal person i såväl skrift som tal och det har gett mig mycket att kunna skriva ner mina tankar och få utlopp för alla funderingar och känslor.
Och eftersom jag är en person som inte gillar bloggar "utan syften" kommer jag inte publicera några fler inlägg. En dag är tanken att jag och P ska åka tillsammans på en utlandsmission och då kommer jag säkert börja skriva om det men att skriva om dagens humör gagnar mig inte så mycket. Då är det lika bra att sluta när det är slut. Som nu.
Jag är väldigt glad över att den här lilla bloggen varit en del av mig i sex månader. Det har varit skönt att skriva och få respons på de orden. Det har varit en förmån att få kontakt med så fina människor som skrivit kommentarer och mailat. Bloggen har på många sätt varit viktigare än andra forum då det varit en fristad. En riktig ventil med riktiga människor.
Det är rätt sjukt att tänka att missionen är över. Att det faktiskt på riktigt är över. Att jag stod på den där hala kullen för några dagar sedan och regnet öste ner. Mina tår frös till is. Paraplyet gick sönder. Jag såg inte P när han stod uppställd för medalj utan misstog honom för någon annan (vilket jag verkligen fått höra..) men jag såg honom i paraden och tjoade glatt. Sen drack vi kaffe och åt smörgåsar och jag kramades med några andra anhöriga. Det var ett avslut. En fin dag trots att himmelen öppnade sig och det vräkte ner. Och sen bilade vi hem och livet fortsatte. Vi har varit på bröllop. Vi har börjat planera för framtiden. Och skrattat. Herregud vad vi har skrattat.
Så jag lämnar den här bloggen med ett leende. Det har varit tufft ibland. Det har varit ensamt. Det har stundtals varit väldigt rörigt och upp och ner.
Men det har varit värt det.
Alla 183 dagar.
Varje dag.
All lycka till er alla i framtiden. Kanske ses vi i någon Guds förgäten håla i Indien om något år. Eller på någon anhörigträff genom Invidzonen.
Jag hoppas det.
Värme
Tess
Det här med att vara hemma
Snart har det gått en vecka. Och det är en rätt absurd känsla för vi har fallit tillbaka i våra rutiner. Det är som att livet har stått på paus under några månader och sedan tryckte någon på PLAY. Kaffe-på-sängen. Samma skämt. "Handlar du mjölk på vägen hem från jobbet". Lite mer beröring och fniss. Lite mer stim och stoj. Och kärlek.
De första dagarna kollade jag "efter tecken". Men insåg att det är lönlöst, kommer det något så kommer det och då hanterar vi det då.
Men det är rätt sjukt. Det är saker som hänt medan P varit borta som jag inte berättat, inte för att jag undanhållit något mer för att jag glömt det. Så ibland blir vi påminda om att det har gått ett tag och att han varit avskärmad och det kommer liksom ikapp.
Ibland blir jag förvånad och nästa förlägen om hur bra det här går. Ska det vara såhär lätt så är det ju inga problem!
Vi hade ett födelsedagskalas i helgen och det var fantastiskt att fira det tillsammans. Födelsedagar är viktigt för mig. Jag älskar att fylla år och brukar ladda ett helt år innan. P vet naturligtvis om det här och medan våra vänner knaprade i sig av kakorna så kunde jag inte sluta le. Det var lycka. Det var sommarhetta och mitt gudbarn kröp omkring i soffan, P som smygtittade på mig och jag som log tillbaka. Jag hörde hur min bästa vän hämtade mer kaffe. Den andra fyllde på med mer morotskaka.
Det var hemma.
/ T
Störst av allt är kärleken
Han har landat på svensk mark.
Det var helt sjukt att få ett sms från det vanliga numret. Helt galet. Och jag ler. Och skrattar. Och har en huvudvärk från helvetet. Men jag är glad. Och det är en lätt överväldigande känsla så nu går jag och tränar så att jag sedan kan dö lite i badkaret innan jag somnar. Tröttheten kom över mig. Stressen sipprar ur.
Vi fixade det.
Vi gjorde det tillsammans.
Och vi gjorde det grymt bra.
/ T
Life is good
Det är märkligt hur man vänjer sig vid saker.
Samtal som kommer då och då.
Sms som plingar till mitt i natten.
Att vara ensam.
Att äta ensam.
Det blir ens vardag på något sätt och man gör det bästa av det. Skapar rutiner.
Då blir det så märkligt när någon rör om i de här rutinerna och får en att haja till.
Förra veckan hade jag möhippa för en av mina bästa vänner. Det var fruktansvärt roligt och vi trotsade regnet för utomhuspicknik i Gamla Stan, skratt och tårar. Bruden, som är en väldigt god vän till mig och P, hade en riktigt bra dag och mitt i allt ringer P. Vi pratar några sekunder och sen vill han säga några ord till bruden. Hon blir jätteglad och även om samtalet bara är en kort stund hinner hon säga att hon tycker om honom jättemycket, att han snart ska komma hem säkert och att hon har det jätteroligt,puss puss puss!
Jag fick tillbaka luren och P sa godnatt och vi la på.
Sen sa bruden att det var roligt att höra av honom och att det var så länge sen.
"Men vi pratade i munnen på varandra. Han svarade på mina frågor när jag hade börjat prata om något annat så det blev lite tokigt!" skrattade hon.
Och där och då slog det mig att det är så normalt för mig att ha långa pauser när man ringer. Ni vet vad jag talar om. Men hon vet inte för hon har det inte så. Och att det blivit så normalt för mig att jag inte ens reflekterar över det, som jag gjorde i början.
Nåväl. Jag är glad att jag snart kommer att kunna ringa fritt och utan pauser. Jag känner att min gräns snart är nådd. Inte än på ett tag men snart. Mitt humör är galet. Upp och ner och bak och fram. Det är riktigt jobbigt ibland. Jag ser till att sysselsätta mig så mycket som möjligt. Och träna. Gud vad jag tränar. Vilket såklart är fantastiskt men när gjorde jag TVÅ träningspass på samma dag senast….
Men trots de här humörsvängningarna som är värre än PMS så känns det bra.
Life is good. Det känns in i hjärteroten. Min väns möhippa var på något sätt en milstople, vi har planerat och planerat och fixat inför det. Det har alltid legat "så långt fram i tiden" samtidigt som klockan har tickat på. Väldigt snabbt ibland. Och snart är det bröllop och sommar. Fantastiska sommaren med den hemska gräsallergin och rosevin på balkongen och kyssar i solen och ny bikini. Det känns bra. Riktigt bra.
Life is good.
/ T
Hej mitt gamla jag
Om jag hade fått säga några saker till mig själv för sex månader sedan så hade jag sagt;
- Stressa inte upp dig. Det finns inget gott i det och du kommer bara att förstöra för dig själv.
- Leave är ledighet som är flytande. Det vill säga, det är olika varje gång. Ha i n g a förväntningar på att det är samma sak. För det är det inte.
- Häng inte upp dig så förbannad mycket på telefonen. Ja det är jättejobbigt att missa ett samtal och jag har gjort det flera gånger och svurit högt varje gång men det kommer fler samtal. Och om jag inte svarade vid första gången väntade P en kvart, tjugo minuter och ringde igen. Oftast varje gång. Så det kommer alltid ett till samtal. Jag vet inte hur många träningspass jag missat pga telefonpassning och besattheten. Det är inte så värst sunt.
- Gå in och bryt tankemönstret innan det går för långt. Man kommer att tänka dåliga och jobbiga tankar och det är fruktansvärt jobbigt ibland. Och någonstans måste man få existera i de här tankarna för en stund för jag tror inte att det är hälsosamt att skjuta undan dem. Men det är en skillnad på att existera i dem och sedan bryta bort dem än att existera i dem och omfamna dem. Omfamna inte de dåliga tankarna för det är bara hjärnspöken som härjar med dig.
- Var gnällig. Om du har en dålig dag var sur. Var gnällig. Det är så mycket snack om att man inte ska belasta sin soldat med sina känslor men det är skillnad på belastning och belastning. Om jag har en pissdag på jobbet, ramlar av cykeln på vägen hem, slår tån i väggen, bränner maten och lyckas glömma bort tvättiden så måste jag få gnälla av mig. Det är en sådan person jag är och P hör direkt på mig att något är fel. Flera gånger har vi gjort den där 'nej det är inget" dansen och tillslut tröttnar han och morrar " T, jag HÖR att det är något. Berätta!". Han vill vara involverad i mitt liv, jag behöver hans tröst i de lägena. Och det är inte fel och man är inte till en belastning. Att vara till belastning (i mina ögon) är när man gnäller varje gång man hörs av. Att man är ensam, att det är jobbigt, att nu får du faktiskt komma hem osv. Man lägger skuld på personen. Och sådant ska man ju faktiskt aldrig göra, mission eller inte, men speciellt inte när det är sådana här omständigheter.
- Ta det med en nypa salt. Livet går vidare. Det är sex månader. Sex månader som förhoppningsvis för en samman och svetsar starkare band men det finns ett liv utanför missionsbubblan.
- Sluta läs de negativa trådarna på Invidzonen. Det här har påverkat mig enormt mycket. Jag förstår att det måste finnas ett forum där man får uttrycka vad man vill, hur man känner och spy galla över allt. Men när de trådarna blir större än andra trådar, när de trådarna tar över och det blir häxjakt på FM och K3 blir jag lite äcklad, nedstämd och påverkad. Väldigt påverkad. Och det kom inget gott ur det. Alls. Tvärtom kunde jag bli påverkad av den stora mängd negativa kommentarer att det ibland kändes som DET var jobbigare än Afghanistan.
Märkligt. Men sant.
/ T
Det brinner i fingertopparna
Man räknar ner.
Hela tiden.
Hela det här halvåret har bestått av nedräkningar. Och nu är det nära. Och det brinner i varje fingertopp och man kan nästan ta på det. Nästan! Det är en väldigt konstig känsla. Sex månader har försvunnit och nu är vi snart där.
Och jag kommer på mig själv att tycka om att det är tid kvar. Jag behöver den här tiden för att landa. För att själv komma i i "rätt" fas. Det känns som en viktig del i det här så att det inte blir Pang! Självklart längtar jag efter att ha honom hemma men det går till på ett sätt som passar mig. Jag återfasar mig själv på något sätt.
Det känns bra.
/ T
Missionslivet i ett nötskal
Idag är det en sådan där dag där det är varken bra eller dåligt.
Man är liksom blank.
Jaha.
Kul känsla. Verkligen.
Det kan vara för att jag är trött och har tränat för mycket. Eller för att det är så mycket bollar i luften just nu som bara hänger där. Jag ogillar hängande bollar. Och det är just det här som är missionslivet i ett nötskal; Jag har massor med saker jag måste prata med P om men jag kan inte ringa. Jag kan skicka ett sms men chansen att han kan ringa tillbaka just-på-en-gång är ju inte stor. Så idag, när jag redan är gnällungen, blir det här irriterande. Jobbigt. Och man känner sig som ett stort barn som bara suckar. Härligt.
Och vart tog solen vägen? Ska det vara för mycket begärt? Bah.
/ T
Vi är inne i maj!
Vi är inne i maj. Sista månaden. Det är rätt ofattbart att förstå. Jag har börjat läsa FS23 anhörigbloggar och kontrasten är enorm. Det närmar sig avresa för dem. Alla känslor. Jag minns dem så väl. Tusen känslor. Hur man griper tag i känslorna och soldaten. Det kommer något nytt. Främmande. Och farligt. Och hur jobbigt det är. Samtidigt som man måste fokusera. Jag tror på fokus under en mission. Ha ett mål med delmål. Och tillslut står man där och börjar ana målet. Man är inte där än och man vågar knappt säga det högt för herregud om det skulle hända något i sista sekunden. Men man tänker för man kan inte låta bli. Och det känns så förbannad bra i magen! Det är maj! Första maj! Jag har alltid älskat maj (ja mest för att jag fyller år i maj och eftersom jag älskar att fylla år så firar jag det gärna högt och vitt). Maj är starten på sommaren, avslutet på våren. Pripps blå reklamen om sol, vind och skärgård kommer för ögonen. Jag vill åka till Öland och hälsa på en av mina bästa vänner och ligga i hennes enorma trädgård och dricka lemonad, P som kastar solkrämen på min mage "för nu är jag röd" och långa grillkvällar. Jag vill gå i Gamla Stan och äta glass och existera. Jag vill skynda mig hem efter jobbet en tisdag för jag vet att någon väntar hemma.
Maj.
Ljuva ljuva maj. Snart börjar ett nytt kapitel i vårt liv men vi har det sista kvar.
Nu kör vi!
/ T
Fika mer!
Hur vet man att det börjar dra ihop sig och att det snart snart snart är över för den här gången?
Jo man hittar manliga kläder i tvättkorgen! Kläder som kommer användas om några veckor. Aldrig förr har jag blivit så lycklig för smutsiga t-shirts och strumpor! Och det är lite konstigt. Och väldigt väldigt märkligt.
För han kommer hem snart.
Det är inte så förbannad lång tid kvar nu.
Jag hör det i hans röst över den hemska telefonlinjen. Det är en annan klang.
Och jag ser det i hans mail.
He's coming home.
Och givetvis känns varje dag som om den innehöll två dagar! Det är sjukt hur sakta tiden kan gå ibland.
Det var anhörigbrunch i Stockholm idag. Jag missade den eftersom jag var uppbokad på annat men det var väldigt tråkigt att jag inte hann åka dit. Det hade varit fint att träffa andra.
Något som slagit mig såhär i sluttampen av missionen är att en sak jag skulle göra annorlunda är att dra ihop egna fikor på hemmaplan för anhöriga. Det är toppen att Invidzonen är med och ordnar och roddar men det blir inte så ofta (vilket är förståligt). Att samlas på ett stort fik en gång i månaden/varannan månad hade varit guld värd. Man tänker inte så när man är mitt uppe i det för då är det oro och stress och allt annat... men i ett retroperspektiv så hade det varit trevligt. Väldigt trevligt.
/ T
En historia om två leave
Det var ju det här med olika leave. Eller leaven är ju densamma men känslorna är olika.
Vår första leave kom rätt tätt inpå rotationen och det kändes bra att det "bara" hade gått en månad. Det gjorde det lättare för mig på något sätt. Den blev dock en dag försenad och jag minns att jag blev så förbannad att jag stod och stampade på jobbet när P berättade om att han kommer en dag senare än planerat. Förbannad och ledsen på situationen. För nu var det ju så nära! Men han kom hem tillslut och vi möttes på Centralen och det var en känslostorm rakt igenom. Den här känslostormen ebbade ut och övergick rätt snabbt till en lugn känsla i magen under de kommande dagarna. Det var nyårsafton. Det var vardag. Jag jobbade. Vi såg film. Ni vet. Sådant man gör. Och man försöker insupa varje ögonblick av varje sekund. Jag minns att vi skrattade enormt mycket. Kanske skrattade vi leaven igenom och jag minns att det var vad jag tog med mig. Jag var påfylld av energi och det kändes bra. P bekräftade samma sak genom en knögglig teleonlinje.
Sen blev det ett enormt hopp. Tolv veckor. Och under de här tolv veckorna så händer det ju helt galet mycket. Dels för mig men även för P. Jag kom in i min rytm här hemma, han i sin där borta. Samtidigt som man räknade ner vecka för vecka så var det en sorts trygghet i tolv veckor. Man visste att det var såhär och att det var bara att suck it up. Jag skulle ju ljuga om jag sa att det gick bra hela vägen, det var en del gupp i vägen, men för det mesta gick det bra. För det är ju tvunget att gå bra. Och när det inte gick så bra så fanns det andra anhöriga omkring en som existerade i exakt samma tillvaro och det är skönt att inte vara ensam. Jag vill verkligen trycka på det här för även om mina "andra" vänner var helt fantastiska och underbara och fanns där så var det oerhört skönt att ha någon Gräsänkevän som förstod. Som man kunde smsa till. Och som var i samma situation. Man knöt samman ett band och jag är helt övertygad om att ett av de banden kommer att hålla för evigt. Jag är väldigt tacksam för det. För att det finns så förstående och bra människor i världen.
Tolv veckor försvann och helt plötsligt var vi inne i april. Vilda april! Och jag insåg att februari och mars har försvunnit utan att P varit hemma. Det var en rätt galen tanke. Än en gång befann vi oss på Centralen, puss puss välkommen hem älskade du! Och rätt tidigt insåg jag att bara för att den första leaven var enkel behöver det inte betyda att den här var enkel. P kom hem med virus och var helt däckad under några dagar. Det är svårt att möta en däckad soldat som bara vill sova när man själv vill göra en miljonsaker-just-nu-och-på-en-gång. Det blir en ofrånkomlig krock. Och jag blev surungen. Och jag tyckte att P blev surungen. Och jag jobbade och han återhämtade sig och när det hade gått några dagar så var det som allt la sig. Spänningen. Afghanpesten. Mitt tåtassande (eller kanske ibland elefantklampande, beroende på vem man frågar..). Vi kom in i våra rutiner igen även om det var märkligt för jag hade ju vant mig att leva ensam nu och jaha kom det massor med disk nu? Små små obetydliga detaljer som blir något större. Det var underbart att ha P hemma men det var en omställning. Jag kunde faktiskt ta på honom. Pussa på honom. Vi sov tillsammans och vi reste tillsammans och åt Ben & Jerrys i sängen tillsammans och givetvis spillde jag ner hela lakanet och P bara skrattade och himlade med ögonen. Och jag insåg att det är olika och det måste vara det för det händer så himla mycket undertiden man är borta/hemma. Och att den olikheten är okej.
Jag önskar bara att jag hade förstått det innan min andra leave.
Hur var era leave? Det är alltid intressant att höra andras perspektiv eller upplevelser.
/ T
Blommornas tid
Vi är inne på sluttampen. Det börjar märkas på flera sätt. Man börjar planera för sommaren. Och att det kommer någon annan verklighet bortom den här. Man hör om anhöriga som inom en snar framtid kommer börja få hem sina soldater. Det är som små små blommor som sakta skjuter ur myllan. Vackra färglada blommor som legat i träda under vintern. Nu är det blommornas tid.
Och ibland känns det som att vi vattnat dem med tårar och med kärlek. Pillat omsorgsfullt så att de ska få gro tills de bommar ut i all sin prakt och glittra såsom bara blommor gör.
Jag längtar så efter ett fång blommor. Efter att marken ska vara prickig av blommor i alla dess färger och att få dansa runt barfota bland blommorna, runt runt runt, innan jag faller skrattande ner och märker att P tittar på mig med ett leende. På riktigt och inte genom en telefon.
Snart.
Små steg.
/ T
Ingen leave är den andra lik
Det är mitt i leaven och dagarna springer iväg. Det är verkligen märkligt hur 13 dagar kan försvinna i ett nafs. Man gör saker samtidigt som man försöker ha en lugn balans och ett tu tre är dagarna slut. Som tur är har vi några dagar kvar och något som slog mig "den här gången" är att ingen leave är den andre lik. Den här är annorlunda än den förra. På gott och ont såklart. Inte för att jag kanske trodde att de skulle vara identiska men ändå..jag lever rätt ofta kvar i hur det var och får en liten chock när en ny situation träder fram. Vilket i sig är en lärdom.
Ibland springer mina tankar iväg till juni. Det är inte alls lång tid kvar (även om det givetvis kan kännas enormt långt vissa stunder) och sen står vi där och missionen är gjord.
Och jag känner lite " Jahaaa". Det är läskigt. Vad händer sen? Det är mitt i sommaren och jag jobbar och det kommer bli helt underbart att få hem P men det kommer även att vara märkligt. Att han är hemma. Att man inte ska förvänta sig att Dolt Nummer ringer. Allt sånt ni vet.
Men nåväl.
Det blir ett annat blogginlägg.
För nu är vi kvar i missionen och det är faktiskt leave och min man är hemma.
Gud så underbart det är. Så jag ska nog ta och dränka mig i lite kärlek nu.
På återseende.
/ T
Leave!
Det är leave mina vänner och det är fantastiskt att honom hemma. Om än lite märkligt att jag inte kan ligga som ett litet kryss i sängen längre utan slår i benen i en soldat titt som tätt. Oh the problems the problems;)
Flera gånger har jag petat på P för att se att han är där, det var ju tolv veckor sen. T o l v. Det är en halv evighet ungefär. Och jag kan komma på mig själv flera gånger under dagen att haja till; han är hemma på ledighet nu. På riktigt.
Märkligt.
Men fantastiskt. Så fruktansvärt fantastiskt.
Och sen är det ju påsk så Glad Påsk alla, hoppas att ni får en trevlig helg.
/ T
Genom frostigt glas syns solen som en huldra
Det har gått elva veckor sen jag såg P.
Jag saknar honom varje dag.
Varje timme faktiskt. Det är delvis ensamt och tomt och jag längtar tills vi får vara tillsammans igen. Tills jag faktiskt kan röra vid honom och SE hur han ler och inte bara höra honom fnissa över telefonlinjen. Till att existera i varandras närvaro.
Men i all den här saknaden så är jag fruktansvärt stolt över honom. Över vad han gör. Att han själv tycker att han inte gör så mycket utan "äh det är väl inget" hör inte hit. De gör ett bra jobb. De är duktiga killar och tjejer. Och den känslan har jag med mig oftast varje dag.
Jag kanske inte är lycklig varje timme av dygnets tjugofyra timmar. Speciellt inte i tider som kräver mycket av en och som kan lämna en ledsen och liten. Men med P är jag lycklig varje dag, någon gång om dagen. Ofta under en lång tid om dagen.
Och nu är det fredag och jag ska dricka champagne med mina vänner och planera vår sommar.
Det är en bra fredag idag gänget.
Ta hand om er alla där ute.
/ T
Det är de små sakerna
Jag har haft en "städa-och-röja" dag. Ni vet. Man måste kånka ner varma stövlar/mössor/vantar/jackor till källaren och klättra in där bland alla tusen miljoner saker och hitta alla vårkläder/tunnare skor/sommarporslinet. Och omorganiserar i städskåpet och kastar alla tidningar och s k i t som man samlat på sig under ett år. Och dammtorkar på platser man förmodligen aldrig varit på. Och städar garderoben.
Och sen tvätten på det, som ett litet delikat körsbär på toppen. Och man är sur och grinig och vill bara att en ande ska komma och blåsa iväg allt damm och skit så att det försvinner (för att inte tala om alla organiserade högar som ska till grovsopor eller källsortering eller KANSKE sparas). Och trots att man ser en liten ljusglimt för det ÄR ju fantastiskt när fönstren är tvättade och allt är borta så är det inte roligt när man plöjer, så att säga. Speciellt inte när mangeln slutar fungera under ett kort ögonblick och man sparkar på den i ren raseri.
Och det hade ju varit så himla lättare om man delade på det här städhelvetet men när det inte går så gör man det "glatt" men beklagar sig via SMS för man är ju mänsklig. Jag har blivit lite av en expert på uh-tyck-synd-om-mig-nu-sms. Väldigt feministiskt och bra, jag vet.
Väldigt.
Och det trillar in ett svar: "Uh stackars dig. Vila och lämna tvätten till mig. Puss!"
Det är då man storfinar. För nej, jag lämnar ingen tvätt till P eftersom vi knappast ska spendera leaven med att t v ä t t a men det värmer att få den där typen av sms. För han vet att jag behöver höra det när jag sliter i mitt anletes svett.
Och sen får man ju lite mer energi till att slutföra storstädningen. Allt till tonerna av Vinyl 107. Högt.
Så.
På återseende!
/ T - Städtanten
Händelser
Det är mycket som händer där nere nu. Två dagar i rad har det varit händelser där svenskar varit inblandade. Det påverkar en även om jag vet att P mår bra. Men någon annan mår ju inte bra. Och inte dennes anhöriga heller. Det är ju en "av oss" som blivit skadad. Hemskt. Ett sorts wake up call om än ett fruktansvärt wake upp call. Att det är väldigt skört ibland. Och att det är viktigt att älska. Och att livet är väldigt vackert. För helt plötsligt rubbas balansen.
Det sätter en dålig eftersmak på dagen, oavsett hur fint väder det är eller att man är ledig och att det är fredag.
Det smakar konstigt i munnen.
Jag gillar det inte.
/ T
Är det för mycket begärt?
Något som jag tycker är väldigt irriterande är att FM aldrig uppdaterar sin hemsida angående vad som händer i Afghanistan. Det här kan störa mig enormt mycket eftersom jag a- fick informationen av FM att titta på deras hemsida för att få svar om/när något händer och b- jag litar inte på aftonblaskans vinklade artiklar utan föredrar FM's trovärdighet i det här.
När jag säger hemsidan så menar jag den här;
http://www.forsvarsmakten.se/sv/Internationella-insatser/Afghanistan--Isaf/
Jag frågar mig själv; hur svårt kan det vara att uppdatera en hemsida? Jag vet och förstår att det finns tusen saker att göra och att man inte hinner göra det exakt på minuten som saker händer men eftersom anhöriga blir hänvisade till hemsidan så förstår jag inte varför man inte lägger ner lite tid på det så att det finns information där? Det är väl att föredra än att anhöriga läser skräckartiklar på Aftonbladet som hellre vill sälja lösnummer än att måna om människor.
För när det har hänt saker (allt ifrån Koranen bränningen till mass-skjutningen som en amerikansk soldat utförde) så har man fått leta efter nyheter på andra ställen. Och måhända att de amerikanska soldaterna inte tillhör det svenska FM men ibland de jobbar ju tillsammans. Om någon bränner Koranen så påverkar det ju a l l a förband, inte bara de amerikanska. Om ett NATO plan störtar vill jag veta det. Om amerikanker urinerar på talibaner vill jag veta det och jag vill veta det från FM.
Är det för mycket begärt?
Missförstå mig rätt; jag vill läsa om Bilds resa ner dit och se bilder från olika uppdrag. Det berikar mig att få den typen av inblick och jag är glad att den kommer fram för det ger ju ett bredare perspektiv och det tycker jag om! Men det är viktigare för mig att läsa fakta från FM när det händer något såpass allvarligt som många av de senaste händelserna. Det är viktigt för mig som anhörig att få den informationen från FM eftersom jag naturligtvis blir orolig när något händer. Jag är inte där. Jag vet inte det de där nere vet. Jag har ingen aning och förmodligen har jag inte heller pratat med min soldat eftersom det inte är så att jag kan ringa till honom och fråga när jag blir orolig. Så istället börjar jag skapa tankar i huvudet. Scenarion. Händelser. Och det är ju inte första gången en skvallerblaska har fel så jag kanske lägger ner onödigt mycket tid att tänka på något som inte är helt hundra procent sant. All den här energin gå till artiklar som inte är befästa någonstans för att man inte har hunnit/haft möjligthet att uppdatera en hemsida som riktigt sig åt exakt det som händer där nere.
Så jag frågar igen:
Är det för mycket begärt?
/ T
Skräcktankarna
Det kan komma när som helst.
De där jobbiga tankarna.
Dödstankarna.
Jag kan sitta på tunnelbanan eller vara på jobbet eller stå i kön på ICA. Plötsligt väller de över mig. Som en flodvåg. Och jag tillåter dem att komma för jag kan inte göra något för att stoppa dem.
Jag tänker på hur det skulle vara om du dog där borta.
På hur ensam det skulle bli.
På att det känns som att jag själv skulle dö då. Förtvina. Ruttnabort. Sluta att existera.
"Jagkanintelevautandig" grät jag innan du åkte. Och du höll om mig.
"Jag kan inte leva utan dig heller T. Men om jag skulle dö så måste du leva vidare. Hitta en annan. Vara lycklig." sa du och jag blev förbannad och tjöt ilsket och slog dig på armen och sa att det tänker jag v e r k l i g e n inte göra och hur kunde du säga något sådant nu när jag var ledsen!
Det var som en klyshig Hollywoodrulle där Julia Roberts spelade mig och grät lite vackert i famnen på sin älskade som sa några väI valda ord. I verkligheten såg jag ut som ett urgröpt lakan den natten och var illröd runt ögonen och det var snorpapper och utbrott överallt.
Jag tycker om verkligheten mer.
Men.
Det är jobbiga tankar. Skräcktankar. Jag tror att jag tänker på dem mer än vad du gör. Du lever där borta och vet hur allt är och trots att du gör allt som står i din makt för att göra mig någorlunda trygg i tanken på att du är okej tvivlar jag. För jag vet ju inte. Och det enda jag vet är det du berättar till mig och den bild som jag skapar mig själv genom annan information.
Och då griper rädslan tag i mig och svingar mig till andra planeter. Hjärtat stannar av sorg. Jag får kippa efter andan. Ofta gråter jag en stund och går genom de här tankarna, en efter en. Hanterar dem. Bearbetar dem. Tar hand om dem. En efter en.
Och de måste få komma. Jag kan inte stänga in dem. Jag kan inte gömma dem. De finns ju där. De tar inte över. De håller sig i bakgrunden medan livet kluckar på.
Men de finns där. Som en ständig liten påminnelse om hur skört livet är. Hur viktigt livet är. Hur bra livet är. Och hur förbannat lyckligt lottad jag är för att jag har hittat dig.
Jag tror inte att du kommer att dö. Inte egentligen. Jag tror att vi kommer att bli gamla tillsammans och jag kommer att krympa till en liten tantskrutt med stort, yvigt vitt hår och som dricker alldeles för mycket vin "för lederna" och som kommer vägra flytta in på hemmet för "det finns väl några osnutna ungar som kan hjälpa oss eller har jag närt kommunister vid min barm!?". Och att ingen av oss kommer att dö i förtid. Jag tror att vi kommer få uppleva det vi vill uppleva. Tillsammans. Och skratta. Och se saker. Och bygga ett liv.
För det är ju de där tankarna som är de dominerande, de bra tankarna. Det är de tankarna som drar mig ur de jobbiga och får mig att inse att det var en dödsspinnoff igen och att det inte är på riktigt.
Och att det är okej.
Allt är okej.
Afghanistan Airline
Är det inte märkligt? Om man ska gifta sig eller precis skilt sig så ser man brudpar och romantiska saker överallt. Eller om man har hjärtesorg så står människor och hånglar framför en mest hela tiden.
Nu ser och hör jag om Afghanistan h e l a tiden.
- På nyheterna.
- På radion.
- Det stod ett tält uppsmackat på Sergels torg, "Att röja vägbomber i Afghianistan är en del av vårt jobb, har du vad som krävs?"
- Debattartiklar.
- Förstå-sig-på-are.
- Mormor pratar om det.
... Come on!
Det är verkligen överallt. Och jag förstår ju varför det blir såhär- man snöar in på en sak och ser det överallt. Det blir lite av en besatthet. Det är inget konstigt. Men gud vad irriterande det är! För varje gång Bengt Magnusson nämner Afghanistan på nyheterna så klickar det till inom mig. (Jag är dessutom helt övertygad om att rösten låter annorlunda när han säger Afghanistan. Den blir mörkare. Eller går upp några oktaver. Obehagligt är det iallafall)
Och varje gång han säger något börjar tankarna spinna.
Vad har nu hänt?
Är det mer dödsskjutningar?
Har ett turkiskt NATO plan störtat?
Det är som att befinna sig på ett plan och man får inte gå av utan det är bara att hänga med.
Välkommen till Afghanistan Airline, var god sätt dig till höger och håll in armar och ben för det här kommer att bli en lång och fartfylld resa! Vi kan erbjuda kallduschar i form av hemska nyheter och som tilltugg kan ni välja antingen den delikata men krispiga telefonlinjen eller den lite mer mjukare e-mailen som är som ett kinderägg- man vet aldrig vad man får. Vi kommer att landa i Verkligheten igen om sex månader så förbered er på en lång flygtur. Säkerhetsbältet skall vara på när skylten lyser och prognosen säger att det kommer att bli en skakig resa så under er finner ni spypåsar och filtar.
Trevlig resa!
Hello Afghanistan, this is Sweden calling!
Jag hade skrivit en lång och inspirerande text om hur härligt det är med sol och värme och hur vedervärdigt det är att inte kunna ringa när man vill och önskar men ibland säger en bild mer än tusen små ord och eftersom jag vet att P läser den här bloggen så here we go.
