Om hjältar och chokladtårtor
Jag har ofta tänkt på de anhöriga som är kvar i Sverige och fortsätter att rodda en familj när den andra parten är utomlands. För här sitter jag i min lägenhet, utan barn och enbart mig själv att ta hand om och egentligen är det inte så värst svårt. Självklart har jag mindre bra dagar men för det mesta går det bra. Mitt liv fortsätter framåt och jag med det och då och då ringer Dolt Nummer och jag blir påmind om hur älskad jag är.
Det är inte så svårt för mig för jag är ensam. Jag jobbar, tränar, träffar vänner, går på bio och allt annat som jag alltid gjort och gör. Självklart finns det en oro som alltid är med men man lär sig att leva med oron. Det blir en kompis. En sjuk kompis men ändå en kompis.
Men hur skulle det varit om jag hade ett barn på varje höft att ta hand om? Ett barn som behövde mig och mina ansträngningar. Förkylningar, träningstider, läxor, MAT!, städning, nattning, vart-är-min-pappa/mamma-frågor och funderingar, klassmöten och alla andra tusen små och stora saker som tillhör en barnfamilj.
Herr-e-gud.
Vilket hästjobb ni gör! Vilka fantastiska kvinnor och män ni är! Jag blir enormt imponerad av er, varenda en, och tycker att ni är helt underbara. Vilka supermänniskor för ni härbärgerar inte bara er själva och er oro utan även barnens tankar och funderingar och bär ett jättelass här hemma. Helt plötsligt känns sex månader i en bunker i en sandlåda lite…mesigt i jämförelse med influensatider, diarré, sportlov och översvämning i det nya huset!;)
Dagens blomma, puss och den största chokladtårtan jag vet går till er!
Ni är mina hjältar.
/ T
Halvtid!
Vi har kommit halvvägs vänner!
Det är halvtid.
Smaka på ordet. Halvtid ! Nu är det ju faktiskt bara nedförsbacke med en spark eller rullskridskor eller vad det nu är ni åker på och sen i mål och puss och kram och hej älskling vad fort det gick.
Fantastiskt!
Det är rätt sjukt egentligen för självklart har den här halva tiden inte varit superenkel men den har ju pinnat på. Tiden är en märklig sak. Så förlåtande. Så förstående. Jag har varit ensam i sex veckor nu och det är många veckor kvar innan det är dags för andra leave men det gör inget. För det här går ju bra ändå, det här med att leva ensam och vara själv. Det är tråkigt såklart. Ibland så fruktansvärt tråkigt att jag skickar fyra mail till P på en minut. Han blir måttligt road.
Men det gör mig inte illa mer än att jag kanske sover dåligt ibland. Och har fruktansvärt tråkigt ibland.
Det är märkligt hur en person kan vara till en sådan enorm källa till glädje.
Det är även måndag. Min nya favoritdag i veckan eftersom måndag innebär en ny vecka vilket innebär närmare sommaren. Jag tänker spendera min måndag med obscena mängder kaffe, böcker, solsken (Stockholm visar sig från sin bästa sida) och café. Kryddat med lite vänner och skratt så blir den här dagen komplett.
Halvtid.
Jag gillar det starkt!
/T
När vi lånar ut er för en annan, bättre värld.
Jag vet. Det är skit ibland. Man sitter hemma och hela världen rasar samman för man är så ensam. Korven bränns. Tvättmaskinen har gått åt helvetet. Det är strul på jobbet. Släktingar som gnabbas. Och man har tagit på sig extra mycket jobb.
Korthuset darrar till.
Det är jobbigt.
Som fan.
Man inser inte hur jobbigt det är förrän man är inne i det och roddar. När man inser det värsta. Att man är ensam just nu. Inte för evigt men just nu. Det kommer gå bra, man vet det. Men just nu är det förjävligt jobbigt och alla cylindrar skriker och det enda man vill är att lämpa över bördan på den andre.
"Bär mig" vill man viska och veta att man blir buren.
Istället gråter man en skvätt. Kanske en hel dag. Äter chokladpraliner eller boxar sig trött. Tillslut torkar man ändå tårarna. Och fortsätter själv att gå.
Jag tror att det är karaktärsdanande. Och bra. Man blir utlämnad till sig själv. Allt blir på något sätt upphängt på tork. Mellan mormors mamelucker hänger vi och dinglar. Tvättade, manglade och klara. Vi som ett par. Vi som i du och jag. För självfallet utvecklas vi hela tiden som individer och i slutändan som par men det är inte så värst roligt att hänga där på tork och vifta med benen. Sex månader i karantän.
Härligt.
Ingen vill att man ska vara där egentligen. Men ändå är det ett val, ett val som man accepterat och man gör det bästa utav det. Man kanske avskyr det emellanåt men det går bra. För det måste gå bra.
Och i Sverige och min del av världen är det natt. Tidig natt. Snön har börjat smälta och idag var det nästan vår i luften. Svennebanantyperna gled runt i solglasögon, vi andra mer praktiska människor höll oss till rejäla skor och mössa och vantar, det är ju ändp vinter. Och jag sitter på en parkbänk och dricker mitt kaffe och kan inte låta bli att tänka vilken ynnest det är för Afghanistan ändå. Här får de låna en grupp väldigt bra människor. Kompetenta, intelligenta och duktiga killar och tjejer som gör sitt bästa för att dra sin strå till stacken. De sliter. De arbetar. Och vi lånar ut dem som den mest självklara saken i hela världen. Kanske inte utan lite gnat men i slutändan lånar vi ut dem. Inte möjligtvis för att det är för att skapa en bättre värld utan mer för att det är deras yrke. Det är vad dem gör och vad dem är.
Jag vill tänka att det är för att skapa en bättre värld. Annars hade jag inte gett dem det.
"Här ta det dyrbaraste jag har och ta hand om det i sex månader är du snäll" är inget man säger om man inte är säker. Säker på att det går bra, att utlåningen återlämnas.
Jag lånar ut min kille för den sakens skull under sex månader. Jag låter honom leva i den där Gudsförgätna hålan och göra det han kan bäst medan jag håller ställningarna här hemma. Vi är ett team. Det är hans tid att åka iväg.
Men, han kan inte göra det utan mig.
Visst, rent praktiskt skulle han klara det men jag vill tro att rent emotionellt skulle han ha det jobbigare. Jag vet att jag är hans punkt. Att när han talar med mig så skrattar han och finner sin fristad. Och jag berättar om galna grannar och fadäser på jobbet och han suger till sig livet som en svamp. Att jag är viktig. Att jag är en stor del av det här, en viktig del. Det är viktigt att bli påmind om det. Att man får höra det. Att det finns där.
För jag har lånat ut honom men jag har inte övergett honom.
Han är lika beroende av mig som jag är honom. Han behöver mitt stöd för att må bra. För att pressa sitt jobb till det yttersta.
Jag tror att man lätt glömmer bort det. Att vi här hemma är fantastiskt viktiga för dem.
Vi är dem de tänker på.
Vi är dem de saknar.
Vi är dem de älskar.
Därför kan vi låna ut dem under en kort sekvens av vårat liv. Eftersom de kommer tillbaka. Det är bara en kort utlåning. En del i historien. Ett jobb. Det är inte mer än så även om det känns så när allt är jobbigt och tvättmaskinen strejkar.
Sen återgår vi till köttbullar och räkningar och vem ska ploga uppfarten.
Sen.
/T
Ute i skogen finns det rådjur, i baracken finns det smådjur
Jag lyssnar på "brev från kolonien" med Cornelis och jag kan inte sluta skratta.
Kanske är jag övertrött eller bara allmänt knasig kväll men jag fnissar och kan inte sluta. Det är på intet samma sak med mission och läger men…kom igen, det är roligt. Det påminner lite om varandra. Massa pojkar och män och kvinnor instängda på ett och samma ställe och de enda de kan göra förutom att jobba jobba jobba är att springa runt campen och hålla på med rysk styrketräning och se på filmer. Och jag vet att de gör något bra och omvälvande och allt det där. Jag vet det. Men..jag fnissar ändå.
Och om det här får mig på bra humör så är det väl bra.
"Hejsan morsan, hejsan stabben!
Här e brev från älsklingsgrabben.
Vi har kul på kolonien,
vi bor tjugoåtta gangstergrabbar i en
stor barack med massa sängar."
Haha.
God natt!
/T
Alla människors dag
Idag är det alla hjärtans dag.
Detta aber till dag; antingen älskar man det och gör hjärtformade plättar med hallondoftad grädde och sprinkelchoklad eller så ogillar man det och undviker rosa bubbel och konfetti och alla förbannade hjärtan.
Jag kunde inte bry mig mindre om den här dagen. Eller mer. Det är konstigt. Jag firar inte den här dagen. Det var länge sedan jag gjorde det. Jag minns i skolan att vi fick choklad vilket var trevligt och sen kunde man köpa en ros och ge till någon, anonymt om man ville, när Elevrådet kom in med blommor under en lektion. Det skapade givetvis ångest hos alla som inte fick en ros och hela konceptet kändes väldigt märkligt såhär i efterhand.
Nåväl.
Det är en dag som vilken som helst. Samtidigt vet jag att väldigt, väldigt många saknar någon idag. Inte bara vi som befinner oss i en mission-situation utan rent generellt. Det finns väldigt många ensamma människor, människor som inte har någon alls. Som egentligen inte bryr sig om chokladkonfetti och nallar utan en kopp kaffe och kanske en bulle med någon som man kan kalla vän hade varit trevligt.
De människorna tänker jag på. De barn som är mobbade och inte får några blommor för de har ingen. Eller den gamla damen som sitter på sin kammare och undrar vart livet tog vägen och vart alla hennes vänner är.
Det hade varit trevligt om man kunde göra om alla hjärtans dag till alla människors dag eller något. Där det handlar mer om att räcka ut en hand än att köpa ett rosa kort eller Maraboue hjärtpraliner.
Oh, jag vet jag vet. För många människor betyder alla hjärtans dag mer än så. Det är känslan. Det är något speciellt. Det är romantiskt. Det är härligt och fluffigt och alldeles, alldeles underbart.
Och jag vill inte ta det ifrån någon. Go ahead. Romantisera på!
Men det vore bra att se sina medmänniskor. Att ta det snäppet över sitt eget hustak och sin hjärtformade plätt. Att ta bort ensamheten. Väldigt altruistiskt, jag vet. Men vore det inte trevligt om alla i hela världen hade en vän?
Det tycker jag.
Väldigt trevligt.
Och apropå vänner. Idag vill jag skicka en extra kram till alla mina gräsänkevänner som läser och följer mina texter. Ni är fantastiska. Jag känner knappt någon av er men ni är underbara som läser och peppar och skriver små tankar. Det finns en gemenskap som är fin. Jag är glad att jag har "träffat" er.
Tänk på varandra idag. Tänk på grannen. Och på den anhöriga långt bort. På mormor eller farfar. Och på kusinen.
Marvelous monday!
Aldrig förr har jag väl tänkt tanken att "YES! Nu är det måndag igen!" men jag har kommit på mig själv att göra det mer och mer nuförtiden. Väldigt ofta om jag ska vara ärlig. Måndagar har alltid varit den tråkigaste dagen på veckan, man ska hämta sig efter helgens nöjen och det ska jobbas och tränas och förmodligen tvättas eftersom måndag är tråkdagen så då gör man allt tråkigt på en och samma dag och sen äter man en tråkig mat och surar över hur t r å k i g måndag är! Tråkdagen deluxe!
Men inte nu längre. För nu innebär måndag en ny vecka och ny vecka innebär en vecka närmare.
Ja jag vet, ständigt detta räknande! Men det är så jag överlever det här. Räkna ner, vänner och vin.
Härligt va.
Trevlig måndag!
/T
Scener ur en vardag del 1
Ännu en fredag ger sig tillkänna.
Jag har öppnat en flaska rött och hackar lök. Kvällen till ära ska jag göra katalanska köttbullar med en twist. Den där tvisten är citron och parmesanost. Kanske är inte köttbullarna så katalanska längre.
Nåväl.
Det snöar utanför fönstret. Idag har det varit en vacker, kall dag. Jag lyssnar på Mozart. Aldrig förr har jag väl varit så besatt av klassisk musik som jag är nu. Petar ihop de mest perfekta spotifylistorna och väger varje låt tungt innan den ens får tillträde till farstun. Klassisk musik gör mig lugn. Glad. Tillfreds.
River osten och lyckas såklart riva upp fingret. Svär till crescendot i låten. Rör om tomatsåsen. I med lite vin, hoppsansa.
Telefonen ringer och jag småpratar lite samtidigt som jag pillar fram lagerblad. Receptet säger två, jag kastar ner en hel näve. Nu är det tydligen Einaudi på listan, flinka fingrar på pianot. Puss puss hej då kära vän!
Dricker en klunk vin till. Mustigt rött vin. Tack gode gud för små flaskor för vem orkar dricka upp en hel flaska själv?
Tittar på klockan. Räknar först ut när jag måste börja rulla köttbullarna för att allt ska tajma med uppslicad zucchini och tomatsås. Räknar sedan vad klockan är i Afghanistan. Återgår till hackandet. Praha spelar. Det passar mitt humör.
Köttbullarna är klara. Tomatsåsen är otustandig. Zucchinin är okej. Jag lastar upp på en djup tallrik och balanserar med mig mat plus vatten till vardagsrummet.
Sjunker ner i soffan, spiller nästan ner hela den ljusa mattan med tomatsåsen men lyckas rädda i sista sekunden. Svär lättat en lång stund och låter maten kallna.
Äter under tystnad. Köttbulle. Zucchini. Tomatsås. Köttbulle. Zucchini. Tomatsås. Tittar på tv. Dricker mer vin. Vatten. Vin. Vatten. Får rödvinsläppar.
Och inser tillslut hur tillplattat det är att äta ensam.
Hur själlöst det är.
Hur tråkigt det är.
Hur hemskt det är.
Och det kan inga fantastiska köttbullar eller mustigt rödvin råda bot på.
Faktiskt inte alls.
Maten är uppäten. Tomatsåsen torkar in på kanten.
Jag drar filten om mig och somnar till någon värdelös film med Clintan. Vaknar mitt i natten av ett program om bilförare. Släcker lamporna.
Släpar mig in i sängen.
Somnar.
/T
Afghansvansen
Värdinnan häller upp rödvin. Mörkröda droppar i Iittala glas. Kittost. Brie. Och käcka kex med svarta små frön på. Vi skrattar. Pratar om den helvetiska kylan. Någon ondgör sig om sitt jobb. Jag skär en rejäl bit brieost när frågan kommer.
"Hur mår P? Har han det bra där borta?"
Jag stelnar till för en sekund. Ingen märker det förutom jag. Kniven skär genom den rinnande osten och nuddar träplattan. Jag fiskar upp osten med fingrarna. Det rinner vit ost mellan tummen och pekfingret.
"Jo han mår bra." svarar jag.
Min vän nickar lättat.
Samtalet fortsätter.
Vi står på varsin löpband och springer för livet. Någon kommersiell låt ekar i rummet. En vältränad tjur står och brölar ut sin styrka vid de fria vikterna. Det luktar testosteron och svettiga kläder, energidricka och klor.
Jag är ingen löptjej. Jag gillar inte ens att springa. Dansa är roligt! Spinning är "skoj". Vikter går bra. Men att springa…det är inte min grej.
Jag vet att man lär sig att tycka om det efter 3 månader. Då har kroppen vant sig. 3 månader to go. Härligt. Men jag kämpar på löpbandet även om det inte är alltför många kilometer så tar jag mig framåt. Min vän springer bredvid. Duktig och bra och jag är imponerad och blir inspirerad.
Efter 40 minuter pustar vi ut. Dricker vatten som små barn. Småpratar lite. Böjer och stretchar- ett två ett två ett två.
"Jo just ja..hur går det nu för dig när P är borta? Är det okej?"
Jag stannar till i rörelsen. Det märks knappt men jag känner hur jag spänner mig.
"Det går bra. Det är okej" svarar jag och rullar ner för att sträcka ut lår och vader.
"Är det jobbigt?"
Jag känner hur det rycker till i ögat. Det är inte så att jag vill gråta. Det rycker bara till ibland när jag känner mig pressad. Stressad.
"Ja ibland. Men det går bra."
Jag fortsätter att stretcha. Min vän faller in i stretchen och jag kommenterar en av tjurmännen.
Samtalet fortsätter.
Det är söndagskväll. Jag har krashat i soffan och dricker mintté och skriver. Jag har ingen ork att umgås eller att träffas. Det är jag och min bok och mitt skapande. Och en kanna mintté. Det piper till i telefonen. Wordfeud. Jag lägger KAMEL 120 poäng. Småler nöjt för mig själv och fortsätter skriva. Det piper till i telefonen igen. Det är ett sms från mormor. Ivrigt och inte så speciellt sakligt redogör hon för helgen. Och hon avslutar med en slutsats som går ut på att det är jobbigt att vara ensam utan den man tycker om men att livet är som det är och att det är inget att göra åt. Efter regn kommer solsken!
Och jag blir sittande med telefonen i handen.
Suckar.
Och svarar på smset.
Det är inte det att jag inte förstår min familj och mina vänner. Jag förstår att de vill veta. Att de är nyfikna. Att de bryr sig. Om mig. Om P. Om situationen. Jag har fantastiska vänner som finns där och ställer upp. Jag förstår det. På riktigt.
Men låt oss säga att jag har 30 vänner. 30 vänner frågar samma fråga (med modifikation givetvis) 30 gånger. En person om dagen.
Det blir rätt tröttsamt tillslut. För personen i fråga tycker så klart inte att denne tjatar eller frågar för ofta men den vet ju inte att 29 andra personer också frågar.
Det här kanske är ett lyxproblem. Jag är väldigt lyckligt lottad som har ett sådant nätverk av kärlek som fångar upp och intresserar sig. Jag vet och förstår det. Det är inte min mening att kritisera.
Men ibland blir det för mycket. Jag kan inte gå på en fest utan att a l l a frågar hur P mår. Och självklart frågar de mig, jag är ju hans tjej, men det vore ju skönt att slippa prata om det där för en kvälls skull. Eller om jag går och fikar/går på bio/går på loppis/äter middag. Det vore så förbannat skönt att slippa le det där rätt stela leendet som kommer fram och mekaniskt svara "ja det är bra. Ja det går bra. Han mår bra. Vi mår bra. Ja det är så klart jobbigt ibland men det går ändå."
Den inövade frasen. Man säkerställer att allt är okej. Alla andas ut. Självklart har jag riktigt nära vänner som jag kan krasha inför och som jag kan dela de riktiga jobbiga stunderna med men det är inte det jag menar nu.
Det är som att man ibland är på nålar. För man vill bara få det avklarat. "Ja det är bra kan vi tala om något annat nu?"
Jag vet att jag skrev om något liknande för ett tag sen. Redan då irriterade det mig. Nu är det också mellanperiod mellan leave. Ingeting känns så värst ljust. Det är februari och iskallt. Det kan ha med mitt humör att göra. Att jag reagerar såhär. Att det är känsligt. Att jag inte orkar förklara för var och varannan person. Att jag är surungen för tillfället. Surunge med PMS. Härligt va.
Men det betyder inte att mina nära och kära inte ska bry sig utan det är bara så jobbigt att aldrig bara vara T utan att det är en afghansvans som följer med mig vart jag än går. Svajande fram och tillbaka finns den där. Som en påminnelse. Som om jag skulle behöva en påminnelse. Varje natt somnar jag med sängen full av täcken och kuddar (nu är vi uppe i fem kuddar och tre täcken) och varje dag när jag vaknar tänker jag på P. Men ändå finns den där svansen där, blöt och lite obehaglig.
Dag ut och dag in.
/T
När ryssvinden sveper in över kontoret
Jag hade ett samtal med en kollega. Hon är ny. Hon känner mig inte utan vet endast ytligheter om mig. I veckan stod vi på kontoret och av någon anledning kom vi in på skatternas vara och icke vara i Sverige. Hon sa att det var inga problem för henne att betala så mycket skatt, hon skulle gärna betala mer skatt om det gick till rätt saker. Jag frågade inte vad de rätta sakerna innebär, politik är rätt känsligt att prata och jag kände inte att arbetsklimatet skulle bli ljummet och härligt om jag ställde den frågan.
Men som den uppkäftiga kvinna hon är kan hon, givetvis, inte lämna det efter mitt nickande och "hmmande" och följande konversation utvecklar sig.
Hon: Ja jag menar, jag betalar mer än om det börjar gå till bra saker som är vettiga och att man slutar pumpa in pengar i försvaret. Totalt onödigt. En stor maskin som äter pengar och presterar inget.
Jag: Jasså du.
Hon: Ja. Finns ingen mening! Värdelöst. Tycker du inte?
Jag: Min kille jobbar inom försvaret så nej det tycker jag inte. Jag tycker att det är bra att FM finns.
Hon: Jag var kommunist i mina dagar och är helt emot vapen.
Jag: Okej.
Hon: Jag menar, du måste väl hålla med om att det är onödigt?
Jag: Vad är onödigt?
Hon: Att man lägger så mycket pengar där när det finns andra som behöver det mer!
Jag: Det kommer alltid finnas åsikter om vart man ska lägga pengarna och som jag sa tidigare så tycker jag inte att det är onödigt. Nu släpper vi det här jag behöver din hjälp med en sak, kan du titta här..."
Det här händer inte så ofta men då och då. Jag hade tyckt att försvaret var viktigt även om P inte jobbade där men självklart blir potatisen lite hetare när han nu gör det. Människor har ett sånt behov att uttrycka sina åsikter att det ibland blir löjligt. Jag bryr mig inte det minsta hur hon röstar eller om hon varit kommunist men hon kan inte sluta att tala för sin sak. Övertalarna eller de som gärna kastar sig in i politiska debatter i tid och otid irriterar mig. Väldigt mycket. Jag har inga problem att debattera men allt har väl sin tid och plats!
Det är uttröttande.
