dennadagenettliv

Hur vet man att det börjar dra ihop sig och att det snart snart snart är över för den här gången?

Jo man hittar manliga kläder i tvättkorgen! Kläder som kommer användas om några veckor. Aldrig förr har jag blivit så lycklig för smutsiga t-shirts och strumpor! Och det är lite konstigt. Och väldigt väldigt märkligt.

För han kommer hem snart.

Det är inte så förbannad lång tid kvar nu.

Jag hör det i hans röst över den hemska telefonlinjen. Det är en annan klang.

Och jag ser det i hans mail.

He's coming home.

Och givetvis känns varje dag som om den innehöll två dagar! Det är sjukt hur sakta tiden kan gå ibland.

Det var anhörigbrunch i Stockholm idag. Jag missade den eftersom jag var uppbokad på annat men det var väldigt tråkigt att jag inte hann åka dit. Det hade varit fint att träffa andra.

Något som slagit mig såhär i sluttampen av missionen är att en sak jag skulle göra annorlunda är att dra ihop egna fikor på hemmaplan för anhöriga. Det är toppen att Invidzonen är med och ordnar och roddar men det blir inte så ofta (vilket är förståligt). Att samlas på ett stort fik en gång i månaden/varannan månad hade varit guld värd. Man tänker inte så när man är mitt uppe i det för då är det oro och stress och allt annat... men i ett retroperspektiv så hade det varit trevligt. Väldigt trevligt.

/ T

Det var ju det här med olika leave. Eller leaven är ju densamma men känslorna är olika.

Vår första leave kom rätt tätt inpå rotationen och det kändes bra att det "bara" hade gått en månad. Det gjorde det lättare för mig på något sätt. Den blev dock en dag försenad och jag minns att jag blev så förbannad att jag stod och stampade på jobbet när P berättade om att han kommer en dag senare än planerat. Förbannad och ledsen på situationen. För nu var det ju så nära! Men han kom hem tillslut och vi möttes på Centralen och det var en känslostorm rakt igenom. Den här känslostormen ebbade ut och övergick rätt snabbt till en lugn känsla i magen under de kommande dagarna. Det var nyårsafton. Det var vardag. Jag jobbade. Vi såg film. Ni vet. Sådant man gör. Och man försöker insupa varje ögonblick av varje sekund. Jag minns att vi skrattade enormt mycket. Kanske skrattade vi leaven igenom och jag minns att det var vad jag tog med mig. Jag var påfylld av energi och det kändes bra. P bekräftade samma sak genom en knögglig teleonlinje.

Sen blev det ett enormt hopp. Tolv veckor. Och under de här tolv veckorna så händer det ju helt galet mycket. Dels för mig men även för P. Jag kom in i min rytm här hemma, han i sin där borta. Samtidigt som man räknade ner vecka för vecka så var det en sorts trygghet i tolv veckor. Man visste att det var såhär och att det var bara att suck it up. Jag skulle ju ljuga om jag sa att det gick bra hela vägen, det var en del gupp i vägen, men för det mesta gick det bra. För det är ju tvunget att gå bra. Och när det inte gick så bra så fanns det andra anhöriga omkring en som existerade i exakt samma tillvaro och det är skönt att inte vara ensam. Jag vill verkligen trycka på det här för även om mina "andra" vänner var helt fantastiska och underbara och fanns där så var det oerhört skönt att ha någon Gräsänkevän som förstod. Som man kunde smsa till. Och som var i samma situation. Man knöt samman ett band och jag är helt övertygad om att ett av de banden kommer att hålla för evigt. Jag är väldigt tacksam för det. För att det finns så förstående och bra människor i världen.

Tolv veckor försvann och helt plötsligt var vi inne i april. Vilda april! Och jag insåg att februari och mars har försvunnit utan att P varit hemma. Det var en rätt galen tanke. Än en gång befann  vi oss på Centralen, puss puss välkommen hem älskade du! Och rätt tidigt insåg jag att bara för att den första leaven var enkel behöver det inte betyda att den här var enkel. P kom hem med virus och var helt däckad under några dagar. Det är svårt att möta en däckad soldat som bara vill sova när man själv vill göra en miljonsaker-just-nu-och-på-en-gång. Det blir en ofrånkomlig krock. Och jag blev surungen. Och jag tyckte att P blev surungen. Och jag jobbade och han återhämtade sig och när det hade gått några dagar så var det som allt la sig. Spänningen. Afghanpesten. Mitt tåtassande (eller kanske ibland elefantklampande, beroende på vem man frågar..). Vi kom in i våra rutiner igen även om det var märkligt för jag hade ju vant mig att leva ensam nu och jaha kom det massor med disk nu? Små små obetydliga detaljer som blir något större. Det var underbart att ha P hemma men det var en omställning. Jag kunde faktiskt ta på honom. Pussa på honom. Vi sov tillsammans och vi reste tillsammans och åt Ben & Jerrys i sängen tillsammans och givetvis spillde jag ner hela lakanet och P bara skrattade och himlade med ögonen. Och jag insåg att det är olika och det måste vara det för det händer så himla mycket undertiden man är borta/hemma. Och att den olikheten är okej.

Jag önskar bara att jag hade förstått det innan min andra leave.

Hur var era leave? Det är alltid intressant att höra andras perspektiv eller upplevelser.

/ T

Vi är inne på sluttampen. Det börjar märkas på flera sätt. Man börjar planera för sommaren. Och att det kommer någon annan verklighet bortom den här. Man hör om anhöriga som inom en snar framtid kommer börja få hem sina soldater. Det är som små små blommor som sakta skjuter ur myllan. Vackra färglada blommor som legat i träda under vintern. Nu är det blommornas tid.

Och ibland känns det som att vi vattnat dem med tårar och med kärlek. Pillat omsorgsfullt så att de ska få gro tills de bommar ut i all sin prakt och glittra såsom bara blommor gör.

Jag längtar så efter ett fång blommor. Efter att marken ska vara prickig av blommor i alla dess färger och att få dansa runt barfota bland blommorna, runt runt runt, innan jag faller skrattande ner och märker att P tittar på mig med ett leende. På riktigt och inte genom en telefon.

Snart.

Små steg.

/ T

Det är leave mina vänner och det är fantastiskt att honom hemma. Om än lite märkligt att jag inte kan ligga som ett litet kryss i sängen längre utan slår i benen i en soldat titt som tätt. Oh the problems the problems;)

Flera gånger har jag petat på P för att se att han är där, det var ju tolv veckor sen. T o l v. Det är en halv evighet ungefär. Och jag kan komma på mig själv flera gånger under dagen att haja till; han är hemma på ledighet nu. På riktigt.

Märkligt.

Men fantastiskt. Så fruktansvärt fantastiskt.

Och sen är det ju påsk så Glad Påsk alla, hoppas att ni får en trevlig helg.

/ T