dennadagenettliv

Just idag, ikväll, hade jag velat ligga med huvudet mot ditt bröst. Sådär som jag alltid gör i soffan. Böka runt för att hitta en bra plats. Dra och slita i filtarna för att ordna det lite skönt. Muttra för mig själv när du måste röra på dig en millimeter. Känna din hand på min mage. Eller min panna. Kanske en töntig Hollywood film. Eller en smal isländsk film som får mig att somna. Din omsorg. Hur du kommer med té. Chokladpraliner. Våra interna skämt. Mina frågor om filmen och dina suckar när jag väser att det är VÄLDIGT spännande just nu och jag undrar verkligen hur hon kommer att lyckas komma undan den där superfarliga saken som jagar henne runt i cirklar och oh my gawd vart kom den där mannen ifrån?!

Hur du stryker bort mina lockar, en efter en. Mina andetag mot din hals.

Du.

Det luktar du.

Och inget i hela världen spelar någon roll. Eller kan ens komma in. För i bubblan är allting tryggt.

För just idag, kväll, hade det varit vår kväll.

Din och min.

/ T

Det är konstigt.

Att vara ensam på det sättet jag är ensam nu.

Det är underligt.

Eftersom det sakta sjunker ner. Jag har varit rätt lugn med avfärden och allt. Givetvis påverkad men allt kommer i efterhand för mig. Och jag känner hur det börjar droppa nu. En droppe i taget.

Det är märkligt.

Att jag har osynliga band på mig som gör att jag inte kan ringa när jag vill. Jag är inte van vid sådana här restriktioner och undrar hur jag kommer hantera det i framtiden.

Huvudet är inlindat i bomull. Jag håller mig sysselsatt hela tiden. Många vänner har slutit upp bakom mig och bjudit in sig själva eller över mig på fika, kramar och samtal. Det känns bra. Jag är inte ensam. Men det måste vara en onormal handling att inte vara med den person man litar på mest av alla i hela världen. Oavsett anledningar och acceptens så går det emot förnuftet.

Men okej Livet. Spelplanen ser ut såhär och nu kör vi. 6 månader. Ett halvt år. En dag i taget.

Mina varmaste tankar till alla soldatanhöriga som befinner sig i samma situation just nu.

/ T

Det börjar bli dags för avfärd.

Avresa.

Uppskjut.

Uppbrott.

Och varje del av min kropp reagerar. Jag blir inåtvänd samtidigt som munnen går snabbare än tåget. Jag pratar om allt, hela tiden, samtidigt som jag inte säger någonting utan stirrar på oss med enorma, barnsliga ögon.

Jag har ryckiga rörelser. Stela rörelser. Huvudvärk. Mitt förstånd flyger fram och tillbaka i lägenheten.

Jag sover dåligt. På morgonen när P försöker smyga ur sängen faller min hand över hans bröst som en klo som vägrar att släppa.

Jag ser allt det här men när man är mitt uppe i det kan man inget göra.

Just nu känns det som vi står i dörröppningen till en tunnelbanevagn och när som helst kommer dörrarna att gå igen. Tunnelbanedoften är överallt. Frän. Pockande. Irriterande. En snorande unge i hörnet. En överförfriskad kvinna från Vasastan som får hela vagnen att huka sig under den tunga chanelparfymen. Korv med mos. Jean Paul Gaultier parfym.

Och vi.

Stirrandes på varandra. Krampaktigt. Hela tiden.

Samtidigt ett oväntat lugn. Acceptansens lugn. Du utstrålar en stillhet men du kan inte lura mig. Jag ser det på dig, i dina ögon, i den du är. Jag ser hur du mår och jag vet att du ser mig.

Vi fortsätter andas tunnelbanans unkna doft. Fast nu luktar den som nytvättade lakan. Eller färska crossianter. Eller som syrenerna doftar i början av iuni.

Jag längtar till juni.

En enbent duva hoppar nonchalant förbi oss. In i vagnen. För tydligen är det så att duvor åker med kollektivtrafiken nuförtiden.

Det raspar till i högtalarna.

"Se upp för dörrarna. Dörrarna stängs"

"Hur känns det att du ska åka om några dagar?

Det är natt. Vi ligger och pratar. Eller jag pratar. Och frågar. Och frågar. Och du svarar.

"Overkligt."

Det här är en konstig sak att förbereda sig inför. Tvära kast mellan lycka och sorg, ilska och kärlek. En känslomässig berg-och-dalbana. Ett ständigt lotteri där man aldrig vet vilken känsla man får när man drar i snöret. Vinst varje gång.

Kan man någonsin förbereda sig helt och hållet? Kan man gå igenom scenarion i huvudet och vara laddad och redo? Tala om allt?

Nej. Självklart inte.

Men jag tror att jag har gått igenom det som är viktigt för mig. Det jag behöver veta. Punkter på ett vitt papper med AFGHANISTAN slarvigt skrivet längst upp. Vad, vem, hur, när, och varför frågor. Struktur. Listor. Sådant gör mig lugn.

Jag har lyft mina farhågor och förklarat vad jag tror att jag kommer ha problem med. Det behöver inte bli så men det känns bra för mig att berätta det för dig så att du vet. För om du kommer vara avtrubbad av att vara där nere så kommer jag reagera på ett annat sätt.

Jag är ju den som blir kvar.

Torsdag förmiddag. Du kommer in med kaffe på sängen, väcker med mig ett leende. Sömndrucket skrattar jag åt låten som du spelar ute i vardagsrummet. Perfekt kaffe. Perfekt morgon. Idag ska vi åka till IKEA och slåss med tusen andra människor över doftljus och slickepottar. Och sedan köpa en ny mobil åt mig. Och under några dagar nu har jag härjat om att det behövs städa så det ska vi också göra.

Normala saker som normala människor gör en onormal torsdag i en overklig värld.

God förmiddag!

Fem punkter som gör att du vet att du lever med en människa som snart ska åka till Afghanistan och jobba:

1) Du hittar små faktaböcker om Afghanistan lite överallt. På toaletten, i köket, i sovrummet. Du blir själv intresserad och smygläser böckerna för det gäller ju att hänga med (Handbok Afghanistan från Försvarsmakten har du redan läst ut. För länge sedan).

2) Broshyrer om "Afghanska kvinnor" och "Afghansk mattkonst" få följa med hem från bokhandeln. I hans hand. Tillsammans med skönlitteratur såsom Vägen mot kaos. Själv läser du Tolstoj eller Elle.

3) Din soldat frågar era vänner om vännerna vet vad olika svenska pojknamn betyder på dari och levererar sedan svaret med ett leende. Vännerna skrattar och uppskattar ordförrådet. Du tar en kopp kaffe till. Connie är alltid Connie.

4) Rotation, skorpionspindel, ISAF och Svenska Afghanistankommitén är ord som numera används flitigt. Framförallt ordet rotation även om skorpionspindel fick ett uppsving efter en bild i en viss blogg. Det hela blev ju inte bättre när P sa att den väser när den blir attackerad. Väser. Sprattlar säkert också vilt med de åtta "små" benen. Stirrar galet med sina små spindelögon, hugger med de små tänderna...

Du är nu  v ä l d i g t  nöjd med att få stanna kvar hemma i ett land med små, harmlösa spindlar som inte ens med deffning kan komma upp till anrika åtta kilo som detta monster till spindel kan väga. Åtta.

5) När du frågar din soldat om det inte vore trevligt att gå på museum svarar denne entusiastiskt att Etnografiska museumet har en utställning om Afghanistan just nu som tydligen ska vara jättebra.

Okej.

Jag kapitulerar. Afghanistan har invaderat mitt liv.

/T

Det är sent. Min syster har somnat i vardagsrummet och någon dålig vampyrfilm spelas i bakgrunden.

I sovrummet sover P tungt. Jag borde egentligen ligga bredvid honom och slåss om de två täckena men jag kan inte sova. Så efter att ha suckat och puttat, stönat "du ligger i vägen!" och bufflar med täcket gick jag upp.

Och, sant, det är inte bara för den stundande rotationen som jag är sömnlös i Stockholm. Jag kommer på mig själv att tänka på val. Möjligheter. Snurrande tankar såsom de klyshiga "vem är jag" smyger sig på, andas i nacken och får mig att buffa ännu mer på P.

Och nu när jag sitter här vid köksbordet, klarvaken som ett barn på julafton, så kan jag inte hjälpa att tänka. Tänka på vad mod är. Styrka. Kraft.

Jag tänker på många av mina vänner som är de starkaste jag vet, som tar sig igenom en vardag lång utanför det jag skulle kunna hantera.

På människor som är modiga. På vad mod betyder.

Och jag kan inte hjälpa att komma tillbaka till hur det var när P fick godkänt att han skulle åka iväg. Det tog en stund för maskineriet att jobba, inget var hugget i sten. En vecka. Två veckor. Tre veckor. Tiden rann iväg. Vi slutade tala om Afghanistan och började tala om vintersemester och julafton istället. Sen en dag kom beskedet som en käftsmäll i ett sömnigt ansikte och han skulle infinna sig 07.30 ute på Livgardet på måndag. Uppställning!

Det tog såklart ett tag innan jag kom fram till att det krävs väldigt mycket mod i en person att söka ett sådant jobb. Att kasta de banala A-4 papperna vind för våg och istället börja lära sig om ett helt nytt land. Att lämna trygga rutiner åt sidan för att ta sig an nya kanske inte lika trygga rutiner. Givetvis gillade jag det inte till en början, allt som är nytt är skrämmande och förändringar kräver sin tid. Men allteftersom tiden gick insåg jag hur coolt och modigt det ändå är vad dem gör. De gör något som de själva vill (ja i de flestas fall) och satsar på det. Helhjärtat. Det blir uppoffringar på alla möjliga plan men det finns ett mål, kanske en dröm. En mening.

Och någonstans får det mig att se mig om i mitt eget liv. Vem är jag. Vad är jag. Vad kan jag och vad kan jag göra top notch. För varje dag P kommer hem från jobbet och berättar hur dagen har varit och allt han har lärt sig så blir jag imponerad.

Fan vilken bra kille jag har! Och jag ser hur lycklig han är, hur bra han mår genom att göra den här förändringen och satsa. Det får mig att må bra. Jag smittas av hans entusiasm och det sår ett litet, litet frö.

Och nu är vi tillbaka i mitt kök, vid det runda köksbordet och jag inser att det där modet som P och alla ni andra visar när ni pinnar ut ur er bekvämlighetszon är något man kan ta lärdom av.

Det är inte så att jag kanske ska försöka bli stadsminister (not my cup of tea) men det finns saker som jag skulle vilja ändra. Små frön som blivit till plantor och ptja..jag antar att det är upp till mig hur jag skördar.

Sov gott eller god morgon!

/ T

Alexander Schulman skrev en bok som heter "skynda att älska" och även om jag inte har läst boken så har den meningen fastnat hos mig. Och speciellt nu inför missionen. Det har liksom legat som ett tungt sjok över mig, den där känslan om att ta till vara på dagen. Fånga dagen! Älska hett och innerligt. Bråka inte. Tjafsa absolut inte. Sura inte. Gör saker!

A k t i v e r a och fyll på i den röda lilla asken där man sparar alla vackra, fina minnen.

Och någonstans i allt detta så inser man (jag) att jag är bara en människa. Där det verkligen inte bara bor fina egenskaper.

Jag är en surunge när jag inte får mitt kaffe. Jag är en känslomänniska med varenda liten nerv liggandes utanpå skinnet, synlig och blottlagd för minsta lilla pil.

Jag är ett cyniskt monster. En rappkäftad höna. Herregud, jag är en uppmärksamhets slampa av rang!

Jag vet det. Min familj vet det. Min man vet det. Alla vet det.

Men i hela den här stressen om att allt ska vara så bra, allt ska vara så fint för tick tack snart är tiden för rotation här, försöker man (jag) skjuta undan de där mindre bra sidorna. Gnäll inte. Sura inte. Var trevlig. Le. Nu är det bara fyra månader kvar älskling!

Tre.

Två.

Ett.

Pang.

Någonstans i den här emotionella berg-och-dal banan insåg jag att det här är en del av processen. Min process. Mina vänner sa att jag knappast kommer vilja minnas den "sista tiden" som tjatig och gnällig och att jag bör försöka att inte tjata.

Sant. Ingen gillar ju en tjatkärring.

Men. Jag är ju tjatig och gnällig. Ibland. Jag är fantastisk också men jag är ju verkligen den där surungen om jag inte får mitt kaffe eller inte får i mig mat när jag är hungrig. Han vet det. Och när jag försökte sopa bort de där mindre fina personlighetsdragen så blev det kvar en fejkad person. Som en clown utan ögon. En spegel utan en reflekterande yta. En rädd person. Och i rädsla slår jag bakut. Sparkar hårt och länge. Små smulor blev till enorma bakverk. Ett litet ord uttalat på fel sätt fick mig att skicka honom fram och tillbaka till Hades på två sekunder.

Och hela tiden gnagde samvetet. Skynda att älska.

För någonstans visste jag ju att det alltid finns en chans att han inte kommer hem från Afghanistan. Och nu var det bråttom! Bråttom att umgås, att älska, att ta tillvara på dagen.

Att existera. Tillsammans. Vi två. När vi två blir ett. Och clownansiktet darrar till och spegeln spräcks och ett horribelt skrik ekar längs väggarna, slår kullerbyttor mellan två älskande människor som försöker försöker försöker förstå varandra.

Rädslan för döden tar sig i många uttryck. Det här är ett av mina. När vi fick vara ifrån varandra under veckorna så lugnade det ner sig. Jag vet inte hur eller varför men det var som att den här irritationen, tjatet inte fick någon bränsle. Och självdog.

Jag är fortfarande orolig men inte rädd. Jag är fortfarande en surunge. Ibland.

Och jag känner fortfarande stressen över att ta till vara på tiden. Men jag låter den inte ta över.

Och det är en väldigt, väldigt befriande känsla.

För när de här tankarna kommer över mig tar jag ett djupt andetag. Jag behöver inte skynda att älska.

Jag har ju ett helt liv på mig.

Framför mig.

/ T

"Vad skulle du säga om jag skulle vilja åka till Afghanistan och jobba?"

Tystnad.

Det är sommar. Du vet, sådär riktigt varmt som det kan vara i början av sommaren. Jag har fyllt år för några dagar sedan.  Jag tar ett, två kanske tre andetag, innan jag börjar prata.

"Det är ditt jobb. Jag kanske inte gillar tanken på att ha dig flera tusen mil ifrån mig. Men det är vad du gör. Jag visste det när vi träffades. Hur länge blir du borta?"

Fåglarna kvittrar. Jag smyger snabbt in min hand i din, trots att jag inte är en hålla-handen-tjej. Du trycker min hand.

"I sex månader."

Jag nickar lite. Sex månader. 26 helger. 26 lördagar och söndagar utan Edith Piaff frukost, supersalt äggröra och kaffe tills jag storknar.

"När skulle du åka?"

Det kliar lite på armen. Jag vägrar släppa handen men det kliar på armen. Jag sväljer lite. Orden åka iväg är rätt skrämmande ord.

"I slutet av november."

Jag nickar igen. Slutet av november. Det är lång tills dess. Flera, flera månader.

Nu är det ju sommar. Och varmt. Och livet är väldigt bra. Vi är nykära, tassar på små champagnekantade moln och gör vår egen värld. Du vet. Sådär som man gör. När allt är nytt och färskt och alldeles, alldeles underbart.

Och vi går iväg och köper glass. Och jag håller krampaktigt i din hand tills jag får den där halvmesiga vaniljglassen som jag tyst och tankfullt slickar i mig.

6 månader. 183 dagar. Ett halvt år.

Och nu är det november.

Det är märkligt hur fort det kan gå. Sommaren är bara ett andetag, sedan är hösten här. Höst innebär förberedelser, förberedelser på många plan. Man återgår till det vanliga, man återupptar rutiner, bokar in sig på gympass och tar på sig långärmade tröjor. Jag har gjort allt det där. Sprungit på gymmet hurtig som en liten lärka. Jag har inhandlat en polotröja (auberginefärgad) och jag har byggt upp rutinerna igen.

Jag har även suttit i soffan och tänkt på ett land som för mig ligger väldigt långt borta. Jag har petat på min man, precis innan han somnat, och ställt frågor om krig. Jag har gråtit som ett barn i hans famn. Jag har frågat vad som krävs av mig. Vad-ska-jag-göra. Jag har supit oss fulla och skrattat åt den absurda situationen. Jag har gått på anhörigdag. Jag har tänkt på säkerhet, på burka, på hur en taliban ser ut, vad man äter och vad det finns för sjukdomar där borta. Jag har tänkt så att det gjort ont. Och pratat och pratat och frågat. Hela tiden. Ut med det bara. En kväll stönade min man och frågade om jag måste veta det där NU? När det är sovdags.

S j ä l v k l a r  t  måste jag fråga det där nu! Det är ju NU jag kommer på den frågan. Inte under middagen, då pratar vi om politik, bögar, blomkålsmos och vänner. Och han nickar, sätter sig lite upp i sängen och svarar så gott han kan. Och jag ställer några följdfrågor. Blir nöjd. Kurar ihop mig mot väggen. Och somnar.

Och nu är det november. Snart är det november slut. Och jag kommer vara ensam för ett tag. Ett litet, litet tag. 183 dagar. Det är inte så mycket. En piss i vinden. Ett andetag.  Eller ett helt liv.

Jag föredrar att tänka på det som ett andetag.

En dag.

En dag i taget.

/ T