dennadagenettliv

Snart har det gått en vecka. Och det är en rätt absurd känsla för vi har fallit tillbaka i våra rutiner. Det är som att livet har stått på paus under några månader och sedan tryckte någon på PLAY. Kaffe-på-sängen. Samma skämt. "Handlar du mjölk på vägen hem från jobbet". Lite mer beröring och fniss. Lite mer stim och stoj. Och kärlek.

De första dagarna kollade jag "efter tecken". Men insåg att det är lönlöst, kommer det något så kommer det och då hanterar vi det då.

Men det är rätt sjukt. Det är saker som hänt medan P varit borta som jag inte berättat, inte för att jag undanhållit något mer för att jag glömt det. Så ibland blir vi påminda om att det har gått ett tag och att han varit avskärmad och det kommer liksom ikapp.

Ibland blir jag förvånad och nästa förlägen om hur bra det här går. Ska det vara såhär lätt så är det ju inga problem!

Vi hade ett födelsedagskalas i helgen och det var fantastiskt att fira det tillsammans. Födelsedagar är viktigt för mig. Jag älskar att fylla år och brukar ladda ett helt år innan. P vet naturligtvis om det här och medan våra vänner knaprade i sig av kakorna så kunde jag inte sluta le. Det var lycka. Det var sommarhetta och mitt gudbarn kröp omkring i soffan, P som smygtittade på mig och jag som log tillbaka. Jag hörde hur min bästa vän hämtade mer kaffe. Den andra fyllde på med mer morotskaka.

Det var hemma.

/ T

Han har landat på svensk mark.

Det var helt sjukt att få ett sms från det vanliga numret. Helt galet. Och jag ler. Och skrattar. Och har en huvudvärk från helvetet. Men jag är glad. Och det är en lätt överväldigande känsla så nu går jag och tränar så att jag sedan kan dö lite i badkaret innan jag somnar. Tröttheten kom över mig. Stressen sipprar ur.

Vi fixade det.

Vi gjorde det tillsammans.

Och vi gjorde det grymt bra.

/ T

Det är märkligt hur man vänjer sig vid saker.

Samtal som kommer då och då.

Sms som plingar till mitt i natten.

Att vara ensam.

Att äta ensam.

Det blir ens vardag på något sätt och man gör det bästa av det. Skapar rutiner.

Då blir det så märkligt när någon rör om i de här rutinerna och får en att haja till.

Förra veckan hade jag möhippa för en av mina bästa vänner. Det var fruktansvärt roligt och vi trotsade regnet för utomhuspicknik i Gamla Stan, skratt och tårar. Bruden, som är en väldigt god vän till mig och P, hade en riktigt bra dag och mitt i allt ringer P. Vi pratar några sekunder och sen vill han säga några ord till bruden. Hon blir jätteglad och även om samtalet bara är en kort stund hinner hon säga att hon tycker om honom jättemycket, att han snart ska komma hem säkert och att hon har det jätteroligt,puss puss puss!

Jag fick tillbaka luren och P sa godnatt och vi la på.

Sen sa bruden att det var roligt att höra av honom och att det var så länge sen.

"Men vi pratade i munnen på varandra. Han svarade på mina frågor när jag hade börjat prata om något annat så det blev lite tokigt!" skrattade hon.

Och där och då slog det mig att det är så normalt för mig att ha långa pauser när man ringer. Ni vet vad jag talar om. Men hon vet inte för hon har det inte så. Och att det blivit så normalt för mig att jag inte ens reflekterar över det, som jag gjorde i början.

Nåväl. Jag är glad att jag snart kommer att kunna ringa fritt och utan pauser. Jag känner att min gräns snart är nådd. Inte än på ett tag men snart. Mitt humör är galet. Upp och ner och bak och fram. Det är riktigt jobbigt ibland. Jag ser till att sysselsätta mig så mycket som möjligt. Och träna. Gud vad jag tränar. Vilket såklart är fantastiskt men när gjorde jag TVÅ träningspass på samma dag senast….

Men trots de här humörsvängningarna som är värre än PMS så känns det bra.

Life is good. Det känns in i hjärteroten. Min väns möhippa var på något sätt en milstople, vi har planerat och planerat och fixat inför det. Det har alltid legat "så långt fram i tiden" samtidigt som klockan har tickat på. Väldigt snabbt ibland. Och snart är det bröllop och sommar. Fantastiska sommaren med den hemska gräsallergin och rosevin på balkongen och kyssar i solen och ny bikini. Det känns bra. Riktigt bra.

Life is good.

/ T

Om jag hade fått säga några saker till mig själv för sex månader sedan så hade jag sagt;

- Stressa inte upp dig. Det finns inget gott i det och du kommer bara att förstöra för dig själv.

- Leave är ledighet som är flytande. Det vill säga, det är olika varje gång. Ha  i n g a förväntningar på att det är samma sak. För det är det inte.

- Häng inte upp dig så förbannad mycket på telefonen. Ja det är jättejobbigt att missa ett samtal och jag har gjort det flera gånger och svurit högt varje gång men det kommer fler samtal. Och om jag inte svarade vid första gången väntade P en kvart, tjugo minuter och ringde igen. Oftast varje gång. Så det kommer alltid ett till samtal. Jag vet inte hur många träningspass jag missat pga telefonpassning och besattheten. Det är inte så värst sunt.

- Gå in och bryt tankemönstret innan det går för långt. Man kommer att tänka dåliga och jobbiga tankar och det är fruktansvärt jobbigt ibland. Och någonstans måste man få existera i de här tankarna för en stund för jag tror inte att det är hälsosamt att skjuta undan dem. Men det är en skillnad på att existera i dem och sedan bryta bort dem än att existera i dem och omfamna dem. Omfamna inte de dåliga tankarna för det är bara hjärnspöken som härjar med dig.

- Var gnällig. Om du har en dålig dag var sur. Var gnällig. Det är så mycket snack om att man inte ska belasta sin soldat med sina känslor men det är skillnad på belastning och belastning. Om jag har en pissdag på jobbet, ramlar av cykeln på vägen hem, slår tån i väggen, bränner maten och lyckas glömma bort tvättiden så måste jag få gnälla av mig. Det är en sådan person jag är och P hör direkt på mig att något är fel. Flera gånger har vi gjort den där 'nej det är inget" dansen och tillslut tröttnar han och morrar " T, jag HÖR att det är något. Berätta!". Han vill vara involverad i mitt liv, jag behöver hans tröst i de lägena. Och det är inte fel och man är inte till en belastning. Att vara till belastning (i mina ögon) är när man gnäller  varje gång man hörs av. Att man är ensam, att det är jobbigt, att nu får du faktiskt komma hem osv. Man lägger skuld på personen. Och sådant ska man ju faktiskt aldrig göra, mission eller inte, men speciellt inte när det är sådana här omständigheter.

- Ta det med en nypa salt. Livet går vidare. Det är sex månader. Sex månader som förhoppningsvis för en samman och svetsar starkare band men det finns ett liv utanför missionsbubblan.

- Sluta läs de negativa trådarna på Invidzonen. Det här har påverkat mig enormt mycket. Jag förstår att det måste finnas ett forum där man får uttrycka vad man vill, hur man känner och spy galla över allt. Men när de trådarna blir större än andra trådar, när de trådarna tar över och det blir häxjakt på FM och K3 blir jag lite äcklad, nedstämd och påverkad. Väldigt påverkad. Och det kom inget gott ur det. Alls. Tvärtom kunde jag bli påverkad av den stora mängd negativa kommentarer att det ibland kändes som DET var jobbigare än Afghanistan.

Märkligt. Men sant.

/ T

Man räknar ner.

Hela tiden.

Hela det här halvåret har bestått av nedräkningar. Och  nu är det nära. Och det brinner i varje fingertopp och man kan nästan ta på det. Nästan! Det är en väldigt konstig känsla. Sex månader har försvunnit och nu är vi snart där.

Och jag kommer på mig själv att tycka om att det är tid kvar. Jag behöver den här tiden för att landa. För att själv komma i i "rätt" fas. Det känns som en viktig del i det här så att det inte blir Pang! Självklart längtar jag efter att ha honom hemma men det går till på ett sätt som passar mig. Jag återfasar mig själv på något sätt.

Det känns bra.

/ T

Vi är inne i maj. Sista månaden. Det är rätt ofattbart att förstå. Jag har börjat läsa FS23 anhörigbloggar och kontrasten är enorm. Det närmar sig avresa för dem. Alla känslor. Jag minns dem så väl. Tusen känslor. Hur man griper tag i känslorna och soldaten. Det kommer något nytt. Främmande. Och farligt. Och hur jobbigt det är. Samtidigt som man måste fokusera. Jag tror på fokus under en mission. Ha ett mål med delmål. Och tillslut står man där och börjar ana målet. Man är inte där än och man vågar knappt säga det högt för herregud om det skulle hända något i sista sekunden. Men man tänker för man kan inte låta bli. Och det känns så förbannad bra i magen! Det är maj! Första maj! Jag har alltid älskat maj (ja mest för att jag fyller år i maj och eftersom jag älskar att fylla år så firar jag det gärna högt och vitt). Maj är starten på sommaren, avslutet på våren. Pripps blå reklamen om sol, vind och skärgård kommer för ögonen. Jag vill åka till Öland och hälsa på en av mina bästa vänner och ligga i hennes enorma trädgård och dricka lemonad, P som kastar solkrämen på min mage "för nu är jag röd" och långa grillkvällar. Jag vill gå i Gamla Stan och äta glass och existera. Jag vill skynda mig hem efter jobbet en tisdag för jag vet att någon väntar hemma.

Maj.

Ljuva ljuva maj. Snart börjar ett nytt kapitel i vårt liv men vi har det sista kvar.

Nu kör vi!

/ T