dennadagenettliv

 

Cykla.

Någon djungellåt spelas i bakgrunden. Det är nersläckt. Jag hör hur kvinnan bakom mig flåsar ansträngt. Mannen bredvid mig torkar sig med en handduk. Det droppar svett under mig och jag trampar vidare. Golvet är prickigt av svett. Svett och vattendroppar.

Instruktören skriker åt oss att kämpa. Upp i sadeln och alla reser sig som en man. Svetten rinner. Helvete vad svetten rinner. Benen känns som bly. Runt runt runt runt. Öka på med mer motstånd. Vi lyder som blinda slavar och ökar på mer på den lilla ratten. Runt runt och till höger ska ratten gå.

Det bränner i benen. Det gör ONT. Men jag ska inte ge upp, jag fortsätter trampa.

Fler instruktioner, åttatakt varvat sittande och stående.

ett två tre fyra fem sex sju åtta

UPP

ett två tre fyra fem sex sju åtta

SITT

Upp ner Upp ner Upp ner Upp ner

Håret flyger ur min tofs. Jag förbannar det varje gång det händer. Jäkla hår. Måste ha vatten. Måste fylla på. Ny låt. Nytt tempo. Nu fortsätter vi med trögare motstånd. Kämpa. Hurtig röst i en svettig lokal i mars. Helvete vad det bränner i låren! Svetten rinner och jag känner hur det klibbar mot ryggraden. Kvinnan på min andra sida sitter ner när vi ska stå. Jag stirrar ömsom ner i backen, ömson på instruktörens halsband. Fäster blicken framåt. Titta. Framåt. Vi ska alla framåt.

Skaka loss benen. Fortsätt trampa. Klunkar i mig vatten. Torkar svett. Känner hur den välbekanta smärtan i skinkorna känns när jag dunsar ner på sadeln igen. Graciös som en isbjörn. Da-dunk.

Nu är det sista biten kvar. Nu ska ni alla upp. Vi ska ta oss till toppen tillsammans och ni ska cykla den med mig.

Cykla cykla cykla.

Vrid på mer motstånd.

Mer.

Cykla cykla cykla.

Gud vad det bränner i lungorna.

Mer motstånd.

Jag kan.

Jag orkar.

Låren känns bortdomnade. De är inte ett med kroppen mer utan är borta. Finns inte längre. Två stumpar. De lyder bara för att jag tvingar dem. Runt runt runt pedalen, fortsätt små lår. Heja låren heja heja!

Blicken fäst framåt. Röda skyltar betyder Mycket Ansträngande. Äntligen är vi där. Sluttampen. Cykla T cykla. Höger vänster höger vänster. Snabbt som en iller! Fortare ska det gå! Runt runt runt runt!

Och huvudet snurrar och munnen är torr som ett fnöske och jag cyklar vidare tills jag inser att vi kommit ner i nedvarvningen. Låtarna blir mjukare. Lugnare. Pulsen går neråt steg för steg. Jag börjar andas normalt igen. Huden brinner men lungorna jublar.

Och jag blundar och cyklar och känner hur jobbig den här vintern har varit. Hur påfrestande den varit på så många fler plan än en liten mission någonsin kan vara. På hur mycket stryk en kropp kan hantera och på hur mycket man kan vara med om. Och hur man kan fortsätta gå och cykla vidare trots att man ibland bara vill ge upp och stanna cykeln. Man vill bara ge upp. Man vill skrika till Gud att man inte orkar mer. Att man faktiskt bara är en människa och att det är jävligt, jävligt jobbigt att bara vara en människa ibland! Man vill hytta med näven och vältra sig i sin ångest och kanske dö på kuppen. Dö för man orkar inte. För att livet är ingen dans på rosor utan det pucklar på en rätt bra och det är högerkrokar och chokes lite här och var.

Men när man minst anar det så märker man att man slår tillbaka.

Höger vänster höger vänster.

Man lägger sig inte även om man lär sig att ducka. Hoppa. Slå tillbaka.

Bom Bom Paow!

Man fortsätter att cykla trots att det känns som att benen ska gå av.

För man vill.

För att man inte ger upp.

För att man vet att man klarar av det trots att det är jobbigt och skär i en.

Man vet.

Och därför börjar man inte gråta på en spinningklass men man torkar sig lite försynt i ögonvrån och halsar vatten och känner endorfinerna explodera i kroppen. Som ett eget litet universum som smäller gång på gång på gång. Kaching! Kaching! Kachink!

Och man småler. Och är tacksam. Och sväljer några gånger till innan man torkar av sin cykel och tar ner sadeln och gör ordning omkring sig.

Sen lämnar man spinningsalen och går ut och möter solen med ett leende på läpparna.

 

/T