dennadagenettliv

 

 

Jag vet. Det är skit ibland. Man sitter hemma och hela världen rasar samman för man är så ensam. Korven bränns. Tvättmaskinen har gått åt helvetet. Det är strul på jobbet. Släktingar som gnabbas. Och man har tagit på sig extra mycket jobb.

Korthuset darrar till.

Det är jobbigt.

Som fan.

Man inser inte hur jobbigt det är förrän man är inne i det och roddar. När man inser det värsta. Att man är ensam just nu. Inte för evigt men just nu. Det kommer gå bra, man vet det. Men just nu är det förjävligt jobbigt och alla cylindrar skriker och det enda man vill är att lämpa över bördan på den andre.

"Bär mig" vill man viska och veta att man blir buren.

Istället gråter man en skvätt. Kanske en hel dag. Äter chokladpraliner eller boxar sig trött. Tillslut torkar man ändå tårarna. Och fortsätter själv att gå.

 

Jag tror att det är karaktärsdanande. Och bra. Man blir utlämnad till sig själv. Allt blir på något sätt upphängt på tork. Mellan mormors mamelucker hänger vi och dinglar. Tvättade, manglade och klara. Vi som ett par. Vi som i du och jag. För självfallet utvecklas vi hela tiden som individer och i slutändan som par men det är inte så värst roligt att hänga där på tork och vifta med benen. Sex månader i karantän.

Härligt.

Ingen vill att man ska vara där egentligen. Men ändå är det ett val, ett val som man accepterat och man gör det bästa utav det. Man kanske avskyr det emellanåt men det går bra. För det måste gå bra.

Och i Sverige och min del av världen är det natt. Tidig natt. Snön har börjat smälta och idag var det nästan vår i luften. Svennebanantyperna gled runt i solglasögon, vi andra mer praktiska människor höll oss till rejäla skor och mössa och vantar, det är ju ändp vinter. Och jag sitter på en parkbänk och dricker mitt kaffe och kan inte låta bli att tänka vilken ynnest det är för Afghanistan ändå. Här får de låna en grupp väldigt bra människor. Kompetenta, intelligenta och duktiga killar och tjejer som gör sitt bästa för att dra sin strå till stacken. De sliter. De arbetar. Och vi lånar ut dem som den mest självklara saken i hela världen. Kanske inte utan lite gnat men i slutändan lånar vi ut dem. Inte möjligtvis för att det är för att skapa en bättre värld utan mer för att det är deras yrke. Det är vad dem gör och vad dem är.

Jag vill tänka att det är för att skapa en bättre värld. Annars hade jag inte gett dem det.

"Här ta det dyrbaraste jag har och ta hand om det i sex månader är du snäll" är inget man säger om man inte är säker. Säker på att det går bra, att utlåningen återlämnas.

Jag lånar ut min kille för den sakens skull under sex månader. Jag låter honom leva i den där Gudsförgätna hålan och göra det han kan bäst medan jag håller ställningarna här hemma. Vi är ett team. Det är hans tid att åka iväg.

Men, han kan inte göra det utan mig.

Visst, rent praktiskt skulle han klara det men jag vill tro att rent emotionellt skulle han ha det jobbigare. Jag vet att jag är hans punkt. Att när han talar med mig så skrattar han och finner sin fristad. Och jag berättar om galna grannar och fadäser på jobbet och han suger till sig livet som en svamp. Att jag är viktig. Att jag är en stor del av det här, en viktig del. Det är viktigt att bli påmind om det. Att man får höra det. Att det finns där.

För jag har lånat ut honom men jag har inte övergett honom.

Han är lika beroende av mig som jag är honom. Han behöver mitt stöd för att må bra. För att pressa sitt jobb till det yttersta.

Jag tror att man lätt glömmer bort det. Att vi här hemma är fantastiskt viktiga för dem.

Vi är dem de tänker på.

Vi är dem de saknar.

Vi är dem de älskar.

Därför kan vi låna ut dem under en kort sekvens av vårat liv. Eftersom de kommer tillbaka. Det är bara en kort utlåning. En del i historien. Ett jobb. Det är inte mer än så även om det känns så när allt är jobbigt och tvättmaskinen strejkar.

Sen återgår vi till köttbullar och räkningar och vem ska ploga uppfarten.

Sen.

 

/T