dennadagenettliv

Idag är det tredje dagen som solen skiner och hela Stockholm är fantastiskt vackert. Jag älskar alltid Stockholm när hon visar sig från den här sidan. Skimrande av snö och det luktar friskt i vinden. Solen ligger på så till och med Slussen ser bra ut och man möter människor som småler åt en. Bara det är ju ovanligt i en stad där alla går surmulet och tittar i sin Iphone eller ner i marken för att slippa se på sina medmänniskor.

Det är som att alla grå och trista dagar försvinner när hon flirtar så skamlöst som idag och jag faller som en fura. Underbart!

Idag är en bra dag (trots att jag tvättar) och det är märkligt hur mycket vädret kan påverka en. Jag vill ta en termos och ge mig ut till Mälaren och sätta mig och dricka kaffe, titta på allt som glittrar och känna mig som Mullemeck med termobyxor och sittunderlag.

Idag har det även gått över tre veckor sen vår leave slutade. Och det är ungefär vid tre veckors strecket som jag är tillbaka i min vanliga kostym igen. Det tar tre veckor för att anpassa sig, att komma tillbaka till en känsla där man känner att det är okej.

Det går bra nu. Det känns bra att vara tillbaka i den känslan. Det innebär inte att jag inte saknar eller att jag inte är orolig, det innebär bara att jag kommit till en platå som jag känner till och kan hantera.

När man befinner sig i en sådan här speciell situation som mission är så får man kontakt med människor som man kanske aldrig annars skulle fått kontakt med. Man börjar prata, upptäcker att man är väldigt lika och man börjar följa vandras liv parallellt. Man vet hur groparna känns eller hur det där pirret i magen exploderar en leavetisdag. Man vet för man delar det trots sina subjektiva upplevelser.

Ibland önskar jag att jag kunde portionera ut lite av ens goda mående när man har medmänniskor som inte känner att de har så att det räcker till. Jag antar att man gör det genom att prata och umgås, att stötta men ni vet… ibland vill man mer.

Jag vet att flera av dem som läser min blogg precis påbörjat en "efter-leave-återhämtning" och jag vet hur jobbigt det kan vara. Givetvis inte för alla och envar eftersom vi alla är olika men jag vet hur det kan kännas. Som om en enorm tomhet slår järngrepp om magen på en och vägrar vägrar vägrar att släppa. Man andas. Ett två tre fyra fem andetag men järngreppet försvinner inte. Man gråter. Man är arg. Man tränar. Man gör mat till hela den italienska befolkningen men ändå finns det där förbannade järngreppet kvar. I samband med det här järngreppet kanske man har ett väldigt konstigt lugn i sig. För man har fyllt på med kärlek och man vet vart man har varandra och den känslan är lugnande. Men tomheten tickar på. För man har ju precis haft tretton dagar i paradiset och sen försvinner tryggheten in i ett enormt stort plan och man är tillbaka till knastrande telefonlinjer och hafsigt nerklottrade mail.

Jag vet hur det känns. Det är inte så roligt.

Det innebär inte att jag tror att jag vet hur det känns för alla eller att jag är någon expert på det här. Men jag vet hur det är och ovanstående är mitt sätt att markera för mig att jag kommit till en ny platå. Att det finns något annat än järngreppet för tillslut lossnar greppet. Magen blir sig själv igen.

Jag hoppas att solen skiner på alla er idag. Alla som är glada eller ledsna, alla som har efter-leave-återhämtning eller kanske en dålig dag.

Det blir bättre.

Det är en bra dag idag. Jag önskar att jag kunde pytsa in lite sånt, solsken och leenden, i ditt liv idag medmänniska.

Om du nu skulle behöva det.

/T