dennadagenettliv

Idag är det tredje dagen som solen skiner och hela Stockholm är fantastiskt vackert. Jag älskar alltid Stockholm när hon visar sig från den här sidan. Skimrande av snö och det luktar friskt i vinden. Solen ligger på så till och med Slussen ser bra ut och man möter människor som småler åt en. Bara det är ju ovanligt i en stad där alla går surmulet och tittar i sin Iphone eller ner i marken för att slippa se på sina medmänniskor.

Det är som att alla grå och trista dagar försvinner när hon flirtar så skamlöst som idag och jag faller som en fura. Underbart!

Idag är en bra dag (trots att jag tvättar) och det är märkligt hur mycket vädret kan påverka en. Jag vill ta en termos och ge mig ut till Mälaren och sätta mig och dricka kaffe, titta på allt som glittrar och känna mig som Mullemeck med termobyxor och sittunderlag.

Idag har det även gått över tre veckor sen vår leave slutade. Och det är ungefär vid tre veckors strecket som jag är tillbaka i min vanliga kostym igen. Det tar tre veckor för att anpassa sig, att komma tillbaka till en känsla där man känner att det är okej.

Det går bra nu. Det känns bra att vara tillbaka i den känslan. Det innebär inte att jag inte saknar eller att jag inte är orolig, det innebär bara att jag kommit till en platå som jag känner till och kan hantera.

När man befinner sig i en sådan här speciell situation som mission är så får man kontakt med människor som man kanske aldrig annars skulle fått kontakt med. Man börjar prata, upptäcker att man är väldigt lika och man börjar följa vandras liv parallellt. Man vet hur groparna känns eller hur det där pirret i magen exploderar en leavetisdag. Man vet för man delar det trots sina subjektiva upplevelser.

Ibland önskar jag att jag kunde portionera ut lite av ens goda mående när man har medmänniskor som inte känner att de har så att det räcker till. Jag antar att man gör det genom att prata och umgås, att stötta men ni vet… ibland vill man mer.

Jag vet att flera av dem som läser min blogg precis påbörjat en "efter-leave-återhämtning" och jag vet hur jobbigt det kan vara. Givetvis inte för alla och envar eftersom vi alla är olika men jag vet hur det kan kännas. Som om en enorm tomhet slår järngrepp om magen på en och vägrar vägrar vägrar att släppa. Man andas. Ett två tre fyra fem andetag men järngreppet försvinner inte. Man gråter. Man är arg. Man tränar. Man gör mat till hela den italienska befolkningen men ändå finns det där förbannade järngreppet kvar. I samband med det här järngreppet kanske man har ett väldigt konstigt lugn i sig. För man har fyllt på med kärlek och man vet vart man har varandra och den känslan är lugnande. Men tomheten tickar på. För man har ju precis haft tretton dagar i paradiset och sen försvinner tryggheten in i ett enormt stort plan och man är tillbaka till knastrande telefonlinjer och hafsigt nerklottrade mail.

Jag vet hur det känns. Det är inte så roligt.

Det innebär inte att jag tror att jag vet hur det känns för alla eller att jag är någon expert på det här. Men jag vet hur det är och ovanstående är mitt sätt att markera för mig att jag kommit till en ny platå. Att det finns något annat än järngreppet för tillslut lossnar greppet. Magen blir sig själv igen.

Jag hoppas att solen skiner på alla er idag. Alla som är glada eller ledsna, alla som har efter-leave-återhämtning eller kanske en dålig dag.

Det blir bättre.

Det är en bra dag idag. Jag önskar att jag kunde pytsa in lite sånt, solsken och leenden, i ditt liv idag medmänniska.

Om du nu skulle behöva det.

/T

Jag längtar efter en vardag.

Efter rutiner.

Och mönster.

Efter lediga-helger-tillsammans. Och morgonpussar och vihörsefterjobbetkäraduhejdå.

Efter att få ett sms där det står: "Jag stannar och handlar, vad behöver du?"

Efter att somna i en tvåsamhet varje natt. Jag längtar till och med efter tvättrutiner- bara det är rutiner som är gemensamma.

(Det där med tvättrutinerna kommer jag att förneka i låt oss säga juli. Att tvätta är det segaste som finns.)

Jag längtar efter en symbios. Att kanske vara lite gnälliga på varandra och inse det efter två veckor och spendera en helg i leendets tecken. Att gå på bio en torsdagskväll eller promenera runt i ett snöigt och vackert Stockholm.

Att existera tillsammans. Ihop.

Inte som nu där man enbart kommer åt fragment av den andres vardag, en vardag som man försöker greppa så mycket som det går för att förstå.

Vardag.

Jag längtar efter vardagen. Vår vardag.

Jag som brukar fly vardagen men aldrig förr har den väl varit så åtråvärd och alldeles, alldeles..underbar.

Nåväl.

En dag i taget kära vänner. Snart är vi där.

/ T

Sakta återkommer en sorts rutin. Jag börjar vänja mig att vara ensam. Jag gör mitt eget morgonkaffe. P ringer ibland men det blir oftast korta, fragmenterande samtal eftersom jag är på språng, har middagsgäster och han är trött. Några ord, några pussar och vihörssenhejdå.

Men jag gillar det inte. Distans. Vilket skämt ändå!

Jag minns vad jag sa i början av vår relation.

"Det är bra att sakna!"

P sneglade lite på mig med sa inget utan hmmade lite. Och jag gjorde mig lite svårfångad så att både jag och han fick sakna.

Sen efter några veckor slog det mig att det v e r k l i g e n inte är bra att sakna. Det är ett enda stort straff! Och nu sitter jag här i min grå soffa och inser att saknaden efter en människa som man älskar alltid kommer finnas där och det är sjukt jobbigt. Man hanterar det men det är jobbigt.

Och det här är ingen normal distansrelation. P befinner sig inte i Pajala direkt utan han är i Afghanistan och hur mycket han än säger "du behöver inte vara orolig" så kan man inte släppa det. Det finns alltid en ständigt, tickande oro i magen. Jag tror inte att de som är iväg kan förstå den oron som finns kvar hos alla hemmaväntande människor. För vi är inte där. Hade jag varit där och hade sett och upplevt det på samma sätt som de som är iväg gör hade det varit en annan sak. Då kanske jag hade varit lugnare. Men nu har jag inte det. Därför finns det en spinnande oroskatt i magen som då och då skriker till. Den lämnar aldrig men den lugnar sig ibland.

Och jag tänker lite naivt att herregud vad glad jag är över att det är 2012 och att det finns datorer, telefoner och sms! För hur f-n överlevde man det här för femtio-sjuttio år sedan? Under alla krig - Vietnam, Korea, Andra världskriget osv. Hur gjorde man? Det var givetvis en annan sak och det går inte att jämföra med dagens "väpnade konflikt", det förstår jag, men jag blir lite kallsvettig av att tänka tanken. Och självklart är det annat när det är världskrig men fortfarande så finns det alltid kvar anhöriga som väntar, längtar och oroar sig. Alltid. Det har alltid funnits. Och vilka supermänniskor de måste ha varit, dag, vecka, månad ut och in utan att höra eller veta något om sin soldat. Om denne lever eller är sårad eller på väg hem.

Det var inte bättre förr. Verkligen inte.

Så jag kanske ska inse att det är rätt bra nu och att den här oroskatten är befogad men det hade kunnat vara värre.

Mycket värre.

/T

När vet man att man har hittat hem?

Jag insåg det idag. För en stund sen. När jag blickade på mig själv i hallspegeln och blinkade flera gånger.

Det är man sitter på ett köksgolv och gråter utan att kunna sluta och den knastrande telefonlinjen försöker trösta 500 mil bort och säger "jag ringer dig när du kommer hem från middagen. Gå på middagen kära du, du behöver det. Jag ringer dig sen."

Och man går på middag och mår bättre för vänskapens kraft är enorm och man kommer innanför dörren och plötsligt ser att Dolt Nummer ringer. Och man pratar 5-10 minuter mitt i natten, tidig natt hos mig och sen natt i Afghanistan.

Och man säger: "Du ringde. Jag trodde inte att du skulle göra det, det är så sent hos dig!"

Och den knastrande rösten svarar: "Jag lovade ju att ringa. Jag ville höra att du mår bra. Att du inte längre är ledsen."

Där. Just där. De där få orden bildar en grundmurad känsla i magen och man ler mot spegelbilden. Rufsiga lockar och lätt rödgråtna ögon gör inget. Inte heller den där uppgivna känslan man ibland får för det är  så mycket. Man ska hantera, härbergera och hålla i alla känslor. Och de där saker gör egentligen inget trots att de är jobbiga; det är ju bara korta sekvenser av en stor, färgsprakande bild.

För man har hittat hem.

Och det är det enda som räknas.

/T

Nej. Det är ingen riktig depression.

Det är bara ett litet hål. Jag antar att det handlar om att anpassa sig igen. Och att det är väldigt mörkt och regnigt ute. Och att dagarna är sega oavsett om man har tusen saker att göra eller inget alls.

Det är väldigt svårt att gå från den ena ytterligheten (Leave!) till en annan ytterlighet (icke leave). Det blir en sorts tomhet. Inte som den första eftersom man nu vet hur det känns och är. Och jag och P tankade mycket kärlek när han var hemma. Det är inte den sortens tomhet. Utan mer den där som ger en en käftsmäll eftersom man inser att livet inte på något sätt är lika roligt och intressant när han inte är hemma.

Det innebär inte att jag har ett tråkigt eller langande liv -tvärtom- utan mer att man blir varse hur viktigt de där små sakerna som man delar i vardagen är. Om jag blir förbannad eller glad så är P den första personen jag hör av mig till för han är min person. Min anhörig. Mitt ni vet..allt. Och man måste lära om för nu är han inte den jag först hör av mig till. Utan det stannar hos mig själv. Och det gör mig inte illa för jag vet att det är under en viss tid men det gör mig förvirrad. Man kastas från svart till vitt på en dag. Det är klart att det tar tid för en själv att komma ikapp. Jag reagerar med att bli irriterad. Sur. Gnällig. Grinig. Ledsen. Jag är bitskare än vanligt (igår fräste jag åt tonårstjejer som råkade gå in i mig i tunnelbanan, de tittade på mig som skrämda små bambis och mumlade tillslut fram ett "asså..flåt då..") och jag har inget tålamod. Inte med P, inte med min dator som härjar med mig ibland (fast det kanske är ComHem som gör det..), inte med mina vänner eller något.

Det blir en sorts självcentrering; jag förstår inte hur jag inte kan få muttra högt eller sura i ett hörn och alla bör förstå att jag inte o r k a r  lyssna på skitsnack/ältningar/hetsande. Barnbeteende. Jag vet.

Men jag sitter inte hemma och deppar, inte efter att jag kravlade mig ur det djupaste hålet. Jag dricker drinkar på Gondolen (där var jag senast med mormor på 90 talet  men då åt jag efterrätt och inte Ginger Cosmopolitan), planerar och tränar och skriver på min bok. Idag lärde jag mig använda en perkulator för första gången även om jag hela tiden silade kaffet mellan tänderna för att se om det möjligtvis kom någon sump.

Det gjorde det inte.

Top notch perkulatormänniska!

Veckans lärdom är iallafall att det är okej att vara en bitter surunge ibland eftersom jag har skäl för det. Inte slå så mycket på mig själv eftersom ingen jävla människa klarar av att vara perky och perfekt hela tiden.

Och att de allmänna badhusen är välidgt, väldigt snuskiga. Usch.

/T

Det är sen natt.

Jag kan inte sova. Hur jag än försöker så går det inte. Du vet. Sådär som det blir ibland och man ligger och tokblundar och försöker intala sig att man måste somna.

Sov Sov Sov.

Sov Sov Sov.

Jo tjena.

Det enda som händer är att jag blir stressad och sur.

Och det är vid sådana här tillfällen som det märks väldigt väl att jag är ensam i den inte alltför stora sängen- för hade P varit hemma hade han vaknat av mitt bökande i sängen (kuddar flyttas, jag snurrar omkring och d r a r  bort täcket under småsuckar och annat ljud) och lagt en hand på min mage eller gett mig en sömnig puss för att sedan återgå till sömnen.

Och jag hade sansat mig lite. Eller så hade jag sagt "Oh är du också vaken, vad härligt för att jag är pigg!"

...

Men hörni det har snart gått en tredjedel av missionen.

En tredjedel.

Ha! Smaka på det.

Det får mig iallafall att småle lite trots att det är januarisvart om dagarna och det enda man vill göra är att dra en säck över huvudet.

Så imorgon dricker jag champagne för snart tredjedelens ära.

Salut och godnatt.

Det är som att vara i en bubbla. Man vet att den kommer att spräckas men man gör allt för att bolla den vidare. Lite till. En liten stund till.

Allt i bubblan är vackert. Även missförstånd och gnäll är vackert för det händer här hemma, på riktigt. Gnällen får aldrig bränsle utan smälter ihop till små fnissiga högar på marken och man rycker lite på axlarna och kramas istället.

Jag är förstummad och förvånad. Men väldigt lättad.

Dagarna går snabbt. Vi gör inte så mycket ändå känns det som man gör tusen saker varje dag och alla är helt utmattade på kvällen. Det är inte så mycket intryck samtidigt som man blir bombarderad av intrycken. Pjiong! Pjiong! Man kan inte ducka. De bara kommer, en efter en.

Det är som alla känslor är i en sockerbit, så sjukt koncentrerade och så sjukt närvarande. Hela tiden. Det är uttröttande och fantastiskt.

Givetvis träffar vi människor, P har många vänner som vill umgås, och varje gång blir man påmind om världen där utanför. Världen som inte innehåller långa frukostar till P4, alfapet och dåliga filmer på tv. Världen som inte innefattar enbart vår lilla plätt här på jorden utan andra och annat.

Men jag försöker att inte tänka så mycket på det nu. Jag vet att det kommer. Det ligger och tickar i mig. Det är okej men det tickar trots den fluffiga bubblan. P märker det och säger att allt ska bli bra och gör det enda som jag aldrig vågar göra- han talar om framtiden. Ni vet den där framtiden som ligger längre bort än sex månader. Om sommarens resor, om vart vi kommer vara om 1.5 år, om projekt. Det är en block för mig att tänka så långt fram. Tänk om.. tankarna kommer alltid. Han tar däremot sin kopp kaffe och slår sig bekvämt ner i tankarna, bygger ut dem med sina egna visioner och drömmar och drar med mig. Får mig att hoppas. Tvingar mig att dricka lite kaffe och tänka lite. "Det går bra T."

Och för en sekund sticker jag ut näsan ur min bubbla och tänker lite. Snabbt som attan. Och det går bra. Det är läskigt men det går bra. Men jag gillar vår bubbla mer just nu.

Så vi ses när bubblan är över.

Den kommer ju att spräckas.

Det går fortare än vad man tror.

Så njut av era bubblor. Gör dem blå, röda, prickiga eller glittriga.

Skapa er bubbla. För tro mig…det är det viktigaste.

/T