Genom frostigt glas syns solen som en huldra
Det har gått elva veckor sen jag såg P.
Jag saknar honom varje dag.
Varje timme faktiskt. Det är delvis ensamt och tomt och jag längtar tills vi får vara tillsammans igen. Tills jag faktiskt kan röra vid honom och SE hur han ler och inte bara höra honom fnissa över telefonlinjen. Till att existera i varandras närvaro.
Men i all den här saknaden så är jag fruktansvärt stolt över honom. Över vad han gör. Att han själv tycker att han inte gör så mycket utan "äh det är väl inget" hör inte hit. De gör ett bra jobb. De är duktiga killar och tjejer. Och den känslan har jag med mig oftast varje dag.
Jag kanske inte är lycklig varje timme av dygnets tjugofyra timmar. Speciellt inte i tider som kräver mycket av en och som kan lämna en ledsen och liten. Men med P är jag lycklig varje dag, någon gång om dagen. Ofta under en lång tid om dagen.
Och nu är det fredag och jag ska dricka champagne med mina vänner och planera vår sommar.
Det är en bra fredag idag gänget.
Ta hand om er alla där ute.
/ T
Det är de små sakerna
Jag har haft en "städa-och-röja" dag. Ni vet. Man måste kånka ner varma stövlar/mössor/vantar/jackor till källaren och klättra in där bland alla tusen miljoner saker och hitta alla vårkläder/tunnare skor/sommarporslinet. Och omorganiserar i städskåpet och kastar alla tidningar och s k i t som man samlat på sig under ett år. Och dammtorkar på platser man förmodligen aldrig varit på. Och städar garderoben.
Och sen tvätten på det, som ett litet delikat körsbär på toppen. Och man är sur och grinig och vill bara att en ande ska komma och blåsa iväg allt damm och skit så att det försvinner (för att inte tala om alla organiserade högar som ska till grovsopor eller källsortering eller KANSKE sparas). Och trots att man ser en liten ljusglimt för det ÄR ju fantastiskt när fönstren är tvättade och allt är borta så är det inte roligt när man plöjer, så att säga. Speciellt inte när mangeln slutar fungera under ett kort ögonblick och man sparkar på den i ren raseri.
Och det hade ju varit så himla lättare om man delade på det här städhelvetet men när det inte går så gör man det "glatt" men beklagar sig via SMS för man är ju mänsklig. Jag har blivit lite av en expert på uh-tyck-synd-om-mig-nu-sms. Väldigt feministiskt och bra, jag vet.
Väldigt.
Och det trillar in ett svar: "Uh stackars dig. Vila och lämna tvätten till mig. Puss!"
Det är då man storfinar. För nej, jag lämnar ingen tvätt till P eftersom vi knappast ska spendera leaven med att t v ä t t a men det värmer att få den där typen av sms. För han vet att jag behöver höra det när jag sliter i mitt anletes svett.
Och sen får man ju lite mer energi till att slutföra storstädningen. Allt till tonerna av Vinyl 107. Högt.
Så.
På återseende!
/ T - Städtanten
Händelser
Det är mycket som händer där nere nu. Två dagar i rad har det varit händelser där svenskar varit inblandade. Det påverkar en även om jag vet att P mår bra. Men någon annan mår ju inte bra. Och inte dennes anhöriga heller. Det är ju en "av oss" som blivit skadad. Hemskt. Ett sorts wake up call om än ett fruktansvärt wake upp call. Att det är väldigt skört ibland. Och att det är viktigt att älska. Och att livet är väldigt vackert. För helt plötsligt rubbas balansen.
Det sätter en dålig eftersmak på dagen, oavsett hur fint väder det är eller att man är ledig och att det är fredag.
Det smakar konstigt i munnen.
Jag gillar det inte.
/ T
Är det för mycket begärt?
Något som jag tycker är väldigt irriterande är att FM aldrig uppdaterar sin hemsida angående vad som händer i Afghanistan. Det här kan störa mig enormt mycket eftersom jag a- fick informationen av FM att titta på deras hemsida för att få svar om/när något händer och b- jag litar inte på aftonblaskans vinklade artiklar utan föredrar FM's trovärdighet i det här.
När jag säger hemsidan så menar jag den här;
http://www.forsvarsmakten.se/sv/Internationella-insatser/Afghanistan--Isaf/
Jag frågar mig själv; hur svårt kan det vara att uppdatera en hemsida? Jag vet och förstår att det finns tusen saker att göra och att man inte hinner göra det exakt på minuten som saker händer men eftersom anhöriga blir hänvisade till hemsidan så förstår jag inte varför man inte lägger ner lite tid på det så att det finns information där? Det är väl att föredra än att anhöriga läser skräckartiklar på Aftonbladet som hellre vill sälja lösnummer än att måna om människor.
För när det har hänt saker (allt ifrån Koranen bränningen till mass-skjutningen som en amerikansk soldat utförde) så har man fått leta efter nyheter på andra ställen. Och måhända att de amerikanska soldaterna inte tillhör det svenska FM men ibland de jobbar ju tillsammans. Om någon bränner Koranen så påverkar det ju a l l a förband, inte bara de amerikanska. Om ett NATO plan störtar vill jag veta det. Om amerikanker urinerar på talibaner vill jag veta det och jag vill veta det från FM.
Är det för mycket begärt?
Missförstå mig rätt; jag vill läsa om Bilds resa ner dit och se bilder från olika uppdrag. Det berikar mig att få den typen av inblick och jag är glad att den kommer fram för det ger ju ett bredare perspektiv och det tycker jag om! Men det är viktigare för mig att läsa fakta från FM när det händer något såpass allvarligt som många av de senaste händelserna. Det är viktigt för mig som anhörig att få den informationen från FM eftersom jag naturligtvis blir orolig när något händer. Jag är inte där. Jag vet inte det de där nere vet. Jag har ingen aning och förmodligen har jag inte heller pratat med min soldat eftersom det inte är så att jag kan ringa till honom och fråga när jag blir orolig. Så istället börjar jag skapa tankar i huvudet. Scenarion. Händelser. Och det är ju inte första gången en skvallerblaska har fel så jag kanske lägger ner onödigt mycket tid att tänka på något som inte är helt hundra procent sant. All den här energin gå till artiklar som inte är befästa någonstans för att man inte har hunnit/haft möjligthet att uppdatera en hemsida som riktigt sig åt exakt det som händer där nere.
Så jag frågar igen:
Är det för mycket begärt?
/ T
Skräcktankarna
Det kan komma när som helst.
De där jobbiga tankarna.
Dödstankarna.
Jag kan sitta på tunnelbanan eller vara på jobbet eller stå i kön på ICA. Plötsligt väller de över mig. Som en flodvåg. Och jag tillåter dem att komma för jag kan inte göra något för att stoppa dem.
Jag tänker på hur det skulle vara om du dog där borta.
På hur ensam det skulle bli.
På att det känns som att jag själv skulle dö då. Förtvina. Ruttnabort. Sluta att existera.
"Jagkanintelevautandig" grät jag innan du åkte. Och du höll om mig.
"Jag kan inte leva utan dig heller T. Men om jag skulle dö så måste du leva vidare. Hitta en annan. Vara lycklig." sa du och jag blev förbannad och tjöt ilsket och slog dig på armen och sa att det tänker jag v e r k l i g e n inte göra och hur kunde du säga något sådant nu när jag var ledsen!
Det var som en klyshig Hollywoodrulle där Julia Roberts spelade mig och grät lite vackert i famnen på sin älskade som sa några väI valda ord. I verkligheten såg jag ut som ett urgröpt lakan den natten och var illröd runt ögonen och det var snorpapper och utbrott överallt.
Jag tycker om verkligheten mer.
Men.
Det är jobbiga tankar. Skräcktankar. Jag tror att jag tänker på dem mer än vad du gör. Du lever där borta och vet hur allt är och trots att du gör allt som står i din makt för att göra mig någorlunda trygg i tanken på att du är okej tvivlar jag. För jag vet ju inte. Och det enda jag vet är det du berättar till mig och den bild som jag skapar mig själv genom annan information.
Och då griper rädslan tag i mig och svingar mig till andra planeter. Hjärtat stannar av sorg. Jag får kippa efter andan. Ofta gråter jag en stund och går genom de här tankarna, en efter en. Hanterar dem. Bearbetar dem. Tar hand om dem. En efter en.
Och de måste få komma. Jag kan inte stänga in dem. Jag kan inte gömma dem. De finns ju där. De tar inte över. De håller sig i bakgrunden medan livet kluckar på.
Men de finns där. Som en ständig liten påminnelse om hur skört livet är. Hur viktigt livet är. Hur bra livet är. Och hur förbannat lyckligt lottad jag är för att jag har hittat dig.
Jag tror inte att du kommer att dö. Inte egentligen. Jag tror att vi kommer att bli gamla tillsammans och jag kommer att krympa till en liten tantskrutt med stort, yvigt vitt hår och som dricker alldeles för mycket vin "för lederna" och som kommer vägra flytta in på hemmet för "det finns väl några osnutna ungar som kan hjälpa oss eller har jag närt kommunister vid min barm!?". Och att ingen av oss kommer att dö i förtid. Jag tror att vi kommer få uppleva det vi vill uppleva. Tillsammans. Och skratta. Och se saker. Och bygga ett liv.
För det är ju de där tankarna som är de dominerande, de bra tankarna. Det är de tankarna som drar mig ur de jobbiga och får mig att inse att det var en dödsspinnoff igen och att det inte är på riktigt.
Och att det är okej.
Allt är okej.
Afghanistan Airline
Är det inte märkligt? Om man ska gifta sig eller precis skilt sig så ser man brudpar och romantiska saker överallt. Eller om man har hjärtesorg så står människor och hånglar framför en mest hela tiden.
Nu ser och hör jag om Afghanistan h e l a tiden.
- På nyheterna.
- På radion.
- Det stod ett tält uppsmackat på Sergels torg, "Att röja vägbomber i Afghianistan är en del av vårt jobb, har du vad som krävs?"
- Debattartiklar.
- Förstå-sig-på-are.
- Mormor pratar om det.
... Come on!
Det är verkligen överallt. Och jag förstår ju varför det blir såhär- man snöar in på en sak och ser det överallt. Det blir lite av en besatthet. Det är inget konstigt. Men gud vad irriterande det är! För varje gång Bengt Magnusson nämner Afghanistan på nyheterna så klickar det till inom mig. (Jag är dessutom helt övertygad om att rösten låter annorlunda när han säger Afghanistan. Den blir mörkare. Eller går upp några oktaver. Obehagligt är det iallafall)
Och varje gång han säger något börjar tankarna spinna.
Vad har nu hänt?
Är det mer dödsskjutningar?
Har ett turkiskt NATO plan störtat?
Det är som att befinna sig på ett plan och man får inte gå av utan det är bara att hänga med.
Välkommen till Afghanistan Airline, var god sätt dig till höger och håll in armar och ben för det här kommer att bli en lång och fartfylld resa! Vi kan erbjuda kallduschar i form av hemska nyheter och som tilltugg kan ni välja antingen den delikata men krispiga telefonlinjen eller den lite mer mjukare e-mailen som är som ett kinderägg- man vet aldrig vad man får. Vi kommer att landa i Verkligheten igen om sex månader så förbered er på en lång flygtur. Säkerhetsbältet skall vara på när skylten lyser och prognosen säger att det kommer att bli en skakig resa så under er finner ni spypåsar och filtar.
Trevlig resa!
Hello Afghanistan, this is Sweden calling!
Jag hade skrivit en lång och inspirerande text om hur härligt det är med sol och värme och hur vedervärdigt det är att inte kunna ringa när man vill och önskar men ibland säger en bild mer än tusen små ord och eftersom jag vet att P läser den här bloggen så here we go.
This too shall pass
Cykla.
Någon djungellåt spelas i bakgrunden. Det är nersläckt. Jag hör hur kvinnan bakom mig flåsar ansträngt. Mannen bredvid mig torkar sig med en handduk. Det droppar svett under mig och jag trampar vidare. Golvet är prickigt av svett. Svett och vattendroppar.
Instruktören skriker åt oss att kämpa. Upp i sadeln och alla reser sig som en man. Svetten rinner. Helvete vad svetten rinner. Benen känns som bly. Runt runt runt runt. Öka på med mer motstånd. Vi lyder som blinda slavar och ökar på mer på den lilla ratten. Runt runt och till höger ska ratten gå.
Det bränner i benen. Det gör ONT. Men jag ska inte ge upp, jag fortsätter trampa.
Fler instruktioner, åttatakt varvat sittande och stående.
ett två tre fyra fem sex sju åtta
UPP
ett två tre fyra fem sex sju åtta
SITT
Upp ner Upp ner Upp ner Upp ner
Håret flyger ur min tofs. Jag förbannar det varje gång det händer. Jäkla hår. Måste ha vatten. Måste fylla på. Ny låt. Nytt tempo. Nu fortsätter vi med trögare motstånd. Kämpa. Hurtig röst i en svettig lokal i mars. Helvete vad det bränner i låren! Svetten rinner och jag känner hur det klibbar mot ryggraden. Kvinnan på min andra sida sitter ner när vi ska stå. Jag stirrar ömsom ner i backen, ömson på instruktörens halsband. Fäster blicken framåt. Titta. Framåt. Vi ska alla framåt.
Skaka loss benen. Fortsätt trampa. Klunkar i mig vatten. Torkar svett. Känner hur den välbekanta smärtan i skinkorna känns när jag dunsar ner på sadeln igen. Graciös som en isbjörn. Da-dunk.
Nu är det sista biten kvar. Nu ska ni alla upp. Vi ska ta oss till toppen tillsammans och ni ska cykla den med mig.
Cykla cykla cykla.
Vrid på mer motstånd.
Mer.
Cykla cykla cykla.
Gud vad det bränner i lungorna.
Mer motstånd.
Jag kan.
Jag orkar.
Låren känns bortdomnade. De är inte ett med kroppen mer utan är borta. Finns inte längre. Två stumpar. De lyder bara för att jag tvingar dem. Runt runt runt pedalen, fortsätt små lår. Heja låren heja heja!
Blicken fäst framåt. Röda skyltar betyder Mycket Ansträngande. Äntligen är vi där. Sluttampen. Cykla T cykla. Höger vänster höger vänster. Snabbt som en iller! Fortare ska det gå! Runt runt runt runt!
Och huvudet snurrar och munnen är torr som ett fnöske och jag cyklar vidare tills jag inser att vi kommit ner i nedvarvningen. Låtarna blir mjukare. Lugnare. Pulsen går neråt steg för steg. Jag börjar andas normalt igen. Huden brinner men lungorna jublar.
Och jag blundar och cyklar och känner hur jobbig den här vintern har varit. Hur påfrestande den varit på så många fler plan än en liten mission någonsin kan vara. På hur mycket stryk en kropp kan hantera och på hur mycket man kan vara med om. Och hur man kan fortsätta gå och cykla vidare trots att man ibland bara vill ge upp och stanna cykeln. Man vill bara ge upp. Man vill skrika till Gud att man inte orkar mer. Att man faktiskt bara är en människa och att det är jävligt, jävligt jobbigt att bara vara en människa ibland! Man vill hytta med näven och vältra sig i sin ångest och kanske dö på kuppen. Dö för man orkar inte. För att livet är ingen dans på rosor utan det pucklar på en rätt bra och det är högerkrokar och chokes lite här och var.
Men när man minst anar det så märker man att man slår tillbaka.
Höger vänster höger vänster.
Man lägger sig inte även om man lär sig att ducka. Hoppa. Slå tillbaka.
Bom Bom Paow!
Man fortsätter att cykla trots att det känns som att benen ska gå av.
För man vill.
För att man inte ger upp.
För att man vet att man klarar av det trots att det är jobbigt och skär i en.
Man vet.
Och därför börjar man inte gråta på en spinningklass men man torkar sig lite försynt i ögonvrån och halsar vatten och känner endorfinerna explodera i kroppen. Som ett eget litet universum som smäller gång på gång på gång. Kaching! Kaching! Kachink!
Och man småler. Och är tacksam. Och sväljer några gånger till innan man torkar av sin cykel och tar ner sadeln och gör ordning omkring sig.
Sen lämnar man spinningsalen och går ut och möter solen med ett leende på läpparna.
/T
Den brinnande saknaden i vårsolen
Det är sol ute idag igen. Det är fantastiskt. Jag hoppas så att våren blir tidig i år.
Det är även märkligt hur små saker kan få en att sakna enormt mycket.
Idag önskar jag så att P var hemma. Det är många veckor sen vi sågs, mer än någonsin, och det är inte över än och saknaden har slagit klorna i mig.
Jag saknar allt. Doften. Skrattet. Omtanken. Hur vi existerar tillsammans. Att sova med någon! Att få sms. Att kunna r i n g a när jag vill. Att be honom att köpa med grädde hem.
Idag saknar jag så innerligt. Det är ingen dålig eller destruktiv saknad utan mer en brinnande, pockande saknad som ibland flammar upp och tar över.
Jag önskar så att han kunde följa med mig till Gamla Stan idag, dricka kaffe och promenera i vårsolen och lyssna på mina tankar och funderingar.
Jag önskar det av hela mitt hjärta.
/T
