dennadagenettliv

När vet man att man har hittat hem?

Jag insåg det idag. För en stund sen. När jag blickade på mig själv i hallspegeln och blinkade flera gånger.

Det är man sitter på ett köksgolv och gråter utan att kunna sluta och den knastrande telefonlinjen försöker trösta 500 mil bort och säger "jag ringer dig när du kommer hem från middagen. Gå på middagen kära du, du behöver det. Jag ringer dig sen."

Och man går på middag och mår bättre för vänskapens kraft är enorm och man kommer innanför dörren och plötsligt ser att Dolt Nummer ringer. Och man pratar 5-10 minuter mitt i natten, tidig natt hos mig och sen natt i Afghanistan.

Och man säger: "Du ringde. Jag trodde inte att du skulle göra det, det är så sent hos dig!"

Och den knastrande rösten svarar: "Jag lovade ju att ringa. Jag ville höra att du mår bra. Att du inte längre är ledsen."

Där. Just där. De där få orden bildar en grundmurad känsla i magen och man ler mot spegelbilden. Rufsiga lockar och lätt rödgråtna ögon gör inget. Inte heller den där uppgivna känslan man ibland får för det är  så mycket. Man ska hantera, härbergera och hålla i alla känslor. Och de där saker gör egentligen inget trots att de är jobbiga; det är ju bara korta sekvenser av en stor, färgsprakande bild.

För man har hittat hem.

Och det är det enda som räknas.

/T