Liv
Vi har leave. Liv.
Och det är precis sådär fantastiskt som jag hade föreställt mig.
Allt blir väldig vanligt väldigt snabbt. Som det alltid varit. Som det alltid är.
Vi ligger i sängen och pratar och P skrattar till och petar på mig och säger "Herregud T, det är ju som att det inte gått någon tid alls! Som att det var igår jag var hemma"
Och jag ler.
Ja. Det är så det känns.
Nu har vi liv.
Ha en fin avslutning på året och god start på det nya!
/ T
Att åka runt i en eka (eller en otymplig finlandsfärja)
Igår slog det mig för första gången hur viktigt det är med människor som är i samma situation som en själv. Hur viktigt det är att kunna prata med en sådan människa. För även om jag har helt fantastiska vänner som alla ställer upp och älskar mig så att jag nästan dör av kärlek så kan de aldrig förstå.
De lyssnar.
Ger råd.
Kommer med vin.
Lyssnar.
Kramar och pussar och finns där.
Vilket är deras jobb som vän. Att finnas där.
Men de kan aldrig förstå. De kan aldrig förstå de där små detaljerna som gör så mycket. Hur glad man kan bli för ett samtal, hur överlycklig man blir över TVÅ samtal på EN dag!, hur levande man kan känna sig efter ett mail. För varje kontakt är en bekräftelse på att just min person, min soldat, inte är skadad/död/försvunnen/alla andra hemska saker man tänker ibland.
De kan aldrig heller förstå smärtan man känner. För det här är smärtsamt. Det är som en tickande smärta som nio av tio gånger är hanterbar. Man lär sig leva med den. Men det gör ont ibland och även om mina vänners stöd är det viktigaste för mig så inser jag vikten av att en rätt främmande person men som förstår och som säger "Det är okej. Jag vet hur det är. Jag förstår hur du känner."
För personen förstår verkligen hur de där små glädjerusen kan kännas eller hur jobbigt det kan vara att se en notis om bomber i Afghanistan. Även om vi alla är helt olika och reagerar helt olika så finns det en gemenskap, ett band där. Man vet. Man behöver inte säga något för man vet. För det känns i varje del av kroppen, den känns i varje tanke.
Och det slog mig med kraft hur skönt det var att tala med någon som direkt förstod och kopplade allt. Som inte dömer och som delar. Som inte behöver bakgrundsinformation eller annan information. Som vet hur det är. Försvarsmakten är försvarsmakten. Punkt slut. Och man rycker på axlarna tillsammans, förbannar FM litegrann och ror sedan vidare i den här båten som vi alla sitter i.
/ T
Den dränkta sparven
De säger att jag har förändras.
Att jag är kortare i tonen. Att jag inte är lika intensiv. Att jag inte kan fokusera alla gånger. Att jag ibland ser ut som en liten dränkt sparv. Att något har hänt.
Något är annorlunda.
De säger att de inte kan sätta fingret på det. Men det är något. Det syns. Det utstrålar. Ibland en sorts dödlig lugn. Ibland trötthetens ömma moder. Ibland ett luftburet moln i limbo.
Jag upplever en förändring. Det är konstigt. Nästan som man står utanför sig själv och ser ner på sin lekamen och tänker "Nämen är det så det ser ut! Där ser man."
Jag märker den här förändringen hela tiden. Hur den kretsar omkring mig och jag om den och det är ett spel som pågår h e l a t i d e n.
Det är väl så det är med förändringar.
Så låt mig berätta vad det här något är för något. Eftersom det verkar inte gå hem trots att alla vet om det.
Jag har gått från att leva i en tvåsamhet till att leva ensam i en tvåsamhet. Från att dela alla dagens problem till att kulsprutesnabbt kasta ut ett urval över en dålig, sprakande linje när det finns tillfälle.
Jag har gått från att somna i någons armar till att sova ensam och bli dränkt av kuddarna flera gånger om under natten eftersom ingen tar bort dem.
Jag har gått från att det alltid finns färsk mjölk hemma till att hitta en sur gammal mjölkkartong eftersom jag enbart har mjölk till kaffet och inte konsumerar upp en liter mjölk ensam.
Jag har gått till att aldrig besöka www.mil.se till att besöka det en gång om dagen för att se om något har hänt. Jag har lagt ett förbud på mig själv att jag bara får vara där inne en gång för jag kan lätt bli besatt och hamna i en spiral.
Jag har gått från att vara ett "kommer ni på middag" till ett "kommer du på middag och förresten hur mår P?"
Jag har gått från att leva i min svenska lilla bubbla där man tjafsar om granbelysning, SAAB, alfakassa och avslutningar i kyrkan till att fundera på jihad, på hat, på ett land som levt i krig de senaste 40 åren och på döden.
Jag har gått från att vara rätt likgiltig i en diskussion om Afghanistan till att bli eld och lågor och hetsa. H e t s a.
Jag har gått från att kunna ta upp telefonen och ringa när jag vill till att snällt och fogligt invänta ett samtal. Det är fruktansvärt frustrerande att inte vara den som kan ringa när jag vill, när j a g har något att säga. För när väl samtalet kommer så är jag ju någon annanstans, kanske upptagen eller inte alls sugen på att prata.
Så ja. Det är något. Det är något som stör, som ett inbitet skavsår som man lär sig leva med. Vissa dagar märker man knappt ens av skavsåret eftersom man pinnar på medan andra dagar blöder det igenom och förstör strumporna och gör fula märken i skorna.
Och jag har även gått från klarhet till klarhet i mig själv även om det är väldigt mycket kvar. Och jag visste hur förutsättningarna såg ut, vad som väntades av mig och än en gång så har jag accepterat det.
Men idag, just idag, är jag en fågel.
Jag är en dränkt sparv.
I morgon är en annan soligare dag men just nu och just idag är jag en liten, dränkt jävla sparv.
/ T
Det passar mig
Julveckan är inledd. Men hos mig är det ingen jul. Min mormor har ställt upp en julstake i mitt kök och hängt en julstjärna i vardagsrummet men lite pynt gör ingen jul. Jag har valt att jobba hela julen, jag jobbar non stop hela helgen.
Det passar mig. Det passar den här situationen som är just nu. Det är lättare för mig att jobba över jul än att sitta hemma. Det passar mig att ha något att göra och ha händerna fulla än att dricka glögg och tänka för inget gott kommer ur att sitta och grubbla för mycket och eftersom jag är en grubblare av rang så vet jag mina gränser.
Men jag ogillar inte julen, tvärtom. Det är en fin högtid och jag tycker om gemenskapen och budskapet. Jag går gärna till kyrkan tillsammans med vänner eller släkt och äter god mat. Men det är inget livsviktigt heller, jag kommer inte dö av saknad av att inte få höra julevangeliet eller få äta risgrynsgröt.
Allt blir så klart ännu mer komplext när man slits mellan en saknad och en fokusering framåt. Så jag gör det lätt för mig. Jag tar kanske en genväg men den passar mig just nu.
Firar du jul? Hur ska du fira jul? Hur ska ni som är borta i Afghanistan (jag vet att ni läser) fira jul?
/ T
I en pixelvärld delar vi samma liv, samma längtan, samma oro, samma känsla
Och jag skriver i min ångest
ett litet brev
om lycka
framtidstro
drömmar
och längtan
Samtidigt som du skjuter skarpt
tillsammans med dina kamrater
i en närkamp som slutar
där allt börjar
Ibland möts vi i en sprakande, flimrande
pixelvärld
Och ibland kramar du mitt hjärta med din stora
skarpa hand
och jag låter mina små drömmar få fäste i ditt
pockande hjärta
Och ibland somnar jag med randiga kinder
för vad är väl en bal på slottet
när det snart snart snart är juni
Och solen går ner hos mig
och hos dig
och du lovar att vi möts i drömmars värld.
"som vi alltid gör, kära du"
Varje kväll går jag livrädd till sängs
för tänk om jag inte drömmer något inatt
eller har mardrömmar
eller är sömnlös
Och du får stå ensam i drömmen och vänta
och vänta
och vänta
Du viskar genom en dålig telefonlinje att du vet att jag kommer till dig
Förr eller senare
För du väntar så gärna
Så gärna.
/ T
Det är skillnad på att ha en sköld och att ha en sköld
Jag är så tacksam.
Att jag har sådana fina vänner och släkt som sluter upp som en sköld bakom mig. Samma dag som P åkte så rasslade det till i telefonen och eftersom det var en ny Iphone hade jag stora besvär med att förstå allting men nåväl det löste sig tillslut. Poängen var ju att de fanns där. Vänner som bjöd över sig själva på fika, som "kollade läget", som ville planera in saker, som erbjöd stöd och bio och vin. Jag drog igång någon form av "kom och ät hos mig" grej. Att äta ensam är väldigt tråkigt och vännerna svarade.
Det är fint att det är så och jag blir alldeles tårögd av det. För det är inte det att jag alltid behöver stöd, men om jag behöver så finns det där.Som en mur av stål som håller upp och håller rak men som närmast mig är gjord av det finaste, mjukaste bomull. Som säger åt mig att luta sig emot dem, som ser till att jag står stadigt på marken när det skälver till. Som finns där. Dag och natt och genom snöslask och tårar.
Och lilla mormor som var och varannan dag skickar SMS där hon lovar att P och "hans 740 vänner finns med i bönerna" och att vi klarar det här.
Inte jag.
Det är aldrig jag.
Det är vi. Mormor inkluderar sig själv som den naturligaste saken i världen även om hon ibland syftar på mig och P som par. Lite roligt är det. Och jag småler och säger att vi klarar det här.
Och jag är så tacksam över alla andra anhöriga som finns här ute i landet och som ställer upp och finns för varandra. Det är vackert. Otvungna stöd som bara existerar, främlingar som finns till.
Och i eftermiddag kommer en vän som åker 40 mil för min skull. För att vi ska tapetsera och borra och tusen andra saker. Men för att hon vet att det behövs nu.
Och jag är så tacksam.
Det är en sorts sorg
Tillslut kommer man till en punkt där varken kroppen eller hjärnan eller hjärtat kan förneka att han inte är hemma. Han är borta för ett tag och du är ensam för ett tag.
Och det går bra och det är okej men när man når den där punkten så blir allt lite jobbigare. Världsbilden skakar liksom till. Som ett litet jordskalv som knappt mäter något på ritcherskalan för någon annan men för mig är det som att marken öppnar sig.
Ibland går jag runt på stan och ser på stressade julmänniskor och tänker "undra om det syns på mig att jag har en pojkvän som befinner sig i ett land långt borta där man skjuter på varandra?"
Givetvis syns det inte. Det syns inte på en människa om denne har skilt sig eller om någon närstående har dött. Eller om man är kär eller bara har en okej dag. Det syns inte. Men det känns i varje nerv.
Man lär sig ducka från frågor om hur det känns, man lär sig att säga nej till följdfrågor, man lär sig att sova ensam (även om man har fyra kuddar och två täcken i sängen). Ofta tickar man bara på måndag tisdag onsdag torsdag fredag lördag söndag och måndag igen. Vissa gånger så hakar man upp sig. Snörvlar till. Stannar upp. Och går sedan vidare.
Det är en sorts sorg. Den typen av sorg som håller i sig i 183 dagar och som inte kan liknas vid exempelvis en dödssorg men det är likväl en sorg. Man går igenom sorgens alla faser- chock, reaktion, bearbetning, nyorientering- men i mycket mindre skala, såklart. Och de går in i varandra ibland.
Och människor frågar; Varför utsätter du dig själv för det här?
Och jag svarar: Hur kan jag inte göra det när jag vet att han skulle göra det här för mig?
Ja. Det är en sorts sorg. Och man kommer till en punkt där man inser att det verkligen är på riktigt. Men när man gjort det så inser man också att det är 169 dagar kvar. Plusminusnoll för man kan ju aldrig vara säker på datum men runtomkring 169. Och 169 dagar känns ju inte alls länge! Inte om man jämför med hemska 183.
Det tickar sakta neråt.
Dag för dag
/ T
Rödvin och badskum
Jag ligger i badet.
Dricker rödvin och vinkar på tårna.
Badskummet är nästan borta och jag känner av alkoholen.
Russinhud. Och blöta hårtesar.
Det har varit en lång vecka. På många sätt.
Det har varit mycket jobb och intensiva saker. Det har varit en del ögonöppnande saker och mer jobb. Det har varit konstiga sömnscheman och sen kom snön.
Den här förbannade snön.
Och när jag ligger här i badet och dricker mitt nu rätt ljumna rödvin så känner jag inte igen mig själv. För jag är utmattad. För det blir så ibland. För att jag borde försöka träna imorgon eftersom det gör mig gott.
Men jag känner ingenting. För allt har gått åt till jobbet eller nära och kära eller en saknad.
Det kommer ikapp.
Det gör det alltid.
Hur väl man än försöker gömma det eller glömma det eller fylla sitt liv med massor med intressanta, krävande saker så kommer det ikapp.
Och man vet aldrig när det faller över en.
Det är så det måste vara. Så det blir.
Och man trampar med fötterna, ankfötterna, och simmar på.
Tills vågen kommer och man sköljs bort. Fötterna upp, huvudet ner.
Man kommer tillbaka på banan igen. Såklart. Det är bara en våg.
Bara en våg.
P ringde idag. Det var fint trots att jag höll på att kasta telefonhelvetet i väggen när linan inte fungerade de första 2 gångerna. Frustrationen.
Jag vet att det är han men hör inget. Det flammar upp som en eld och jag blir vansinnig. Sen hans röst. Lite trött. Men glad. Fnissig. Och mitt surunge beteende smälter som en glass i solen. Han retar mig. Skrattar. Jag sitter i min del av världen och försöker att inte skratta men jag hör att han hör och att han skrattar mer. Och jag börjar skratta. Det är en fin stund. Alla samtal är inte så, såklart, men många är. Det är det vackraste. Sådant jag tar med mig. De där få minuterna blir som en injektion i mig. Man drar i trådarna och jag rycks upp. Och för några minuter är det enbart vi som existerar.
Som det brukar vara.
Som det ska vara.
Rödvinet är slut. Jag ser ut som en blöt russinbulle. Och jag lämnar min vattenkokong.
Världen kallar.
/T
Vad är väl en vinterkänga på foten
Det här med att förbereda sig inför en "hemmamission" tar tid. Och tankekraft. Och är man som jag är så tänker tänker tänker man ofta och mycket, analyserar och frågar och tänker lite till.
Det är okej.
Tills man inser att man helt stannat av på andra förberedelsefronter.
Typ att vintern är här och jag har inga vinterskor alls. Alls. Och jag får en chock eftersom "de förbannade skorna ska ju finnas nere i förrådet någonstans!"
Icke.
Jag slängde ju alla vinterskor i mars eftersom de hade tjänat sitt i x antal år. Goodbye! Adiö! Farewell!
Och jag tänkte när jag stod där i mars och hivade känga efter känga att det här minns jag ju i november. Inga problem.
Oh really..
Så nu står jag här och första snön har lagt sig och det är minusgrader och jävligt kallt. Och jag kommer får halka runt i mina höstskor för de är såklart slitna under klacken. Och när jag sätter mig och börjar fundera inser jag att det finns flera saker jag glömt att förbereda mig inför. Eftersom mina tankar, 100%, har legat i Afghanistan.
Herregud!
Så nu måste jag ge mig ut och hitta ett par skor som är varma och gör så att jag inte halkar så fort jag sticker ut näsan genom dörren.
Ser du en kvinna som halkar omkring likt bambi på hals is, säg hej vet jag. För det är förmodligen jag.
/T
En stig, en magkänsla och en mission
"Man följer en stig utan att veta vad som väntar när man kommer fram. Trots allt är man hela tiden övertygad om att vara på rätt väg" (Lindqvist 2004)
Jag är en människa av ord. Ord kommer mig väldigt mycket lätt. Man kan säga att jag och orden har ett kärleksförhållande långt från all vett och sans.
Jag dyrkar mina ord.
Mina ord dyrkar mig.
Och tillsammans dansar vi alla möjliga danser, dag efter dag, vecka efter vecka. Det är fantastiskt vackert. Men ibland uttömmande.
Citatet ovan är hämtat ur en väns bok. Hon skriver fantastiska böcker som jag slukar med ett barns brinnande intresse. Och i hennes bok "Avdelningen för påhittade föremål" hittade jag meningarna som slog mig rakt i ansiktet. År 2004 satte hon ord på mina känslor, känslor jag känner idag. Nu. Här hemma i mitt kök, vid mitt runda köksbord och med en tékopp med kallt chaité brevid mig.
Och hennes citat får mig att inse att det är ett förhållningssätt. På alla plan.
För det är så jag jobbar med ord. Jag har min himmel där orden tacksamt får flyga lite bäst de vill. Jag styr dem men ofta blir det inte vad jag räknad med. Men jag har dem i min himmel och släpper inte ut dem därifrån. Det är en sorts ram.
Och det är lite så jag vill tänka på den här missionen.
Jag vet inte riktigt vad som väntar mig i början av sommaren. Jag vet givetvis vad jag hoppas och önskar men ingen vet vad som händer i framtiden. Det finns inget verktyg i hela världen som man kan använda. Det är så det är.
Det är en väldigt skrämmande tanke. Ofta bollar jag iväg den. För har jag den inte i mina händer så finns den inte.
Tillåtmig att småle.
Självklart finns den. Den tränger sig på och gör sig påmind och tillslut tillslut tillslut inser jag att jag måste acceptera den. För det är när jag accepterat den som den inte blir till en brännande, het snöboll som jag inte vill hålla i.
Om himmelen är min stig när jag skriver så är magkänslan min stig i den här missionen. Det är inte roligt att P är borta, vissa dagar är tyngre än andra och det brinner en ständig låga av saknad i mig. Men magkänslan säger att det är okej. För vi är ju på stigen båda två. Och vi vet inte vart den kommer att ta oss; kanske över ett stort fält med solmoget vete eller över brännhet asfalt eller ishala fläckar, men vi kommer framåt.
Vi är på rätt väg. Jag är helt övertygad om det. Trots att jag inte vet vad som finns där framme. Trots att det gör ont ibland. Trots att det kanske finns andra saker jag hellre skulle göra - som att ta cykeln eller varför inte ett plan och slippa nöta mina skor för en stund- så gillar jag min stig.
För stigen, den här förbannade lilla stigen, är en ständig påminnelse om att jag är på rätt väg.
Att P har åkt iväg har även fått mig att skriva mer. Ofta. Mycket.
Jag har alltid mer eller mindre skrivit men nu är det på en helt annan nivå. Jag har haft skrivtorka under några månader, producerat enbart knapphändiga texter men utan den där egentliga glöden. Nu är det som att dra ur en propp eller sätta på en kran och det bara forsar. Ut! Ut med allt och ta morfar med dig när du ändå är på väg!
Lycklig står jag under den forsande strålen, blundar, får vatten i munnen och skrattar då och då till.
Det blir lite blött på stigen ibland.
Men vad gör det om hundra år.
Jag är ju på rätt väg.
/T
Att hitta rytmen
"Dolt nummer" har blivit mitt favoritnummer numera. Samtalet kommer alltid på eftermiddagen och när jag svarat så blir det någon sekunds fördröjning och sedan P's röst. Och jag brister ut i ett solskensleende, vare sig jag befinner mig hemma vid det runda köksbordet eller ute och dricker vin. Och jag säger hej. Ibland flera gånger. Hej hej hej. Och P skrattar och säger hej hej hej tillbaka. Och jag tokflinar, gestikulerar åt mina vänner att "Det är han!" och alla blir blödiga i blicken och mimar "HÄLSA!" innan de drar sig undan.
Och det tar några minuter för samtalet att flyta, att komma igång för man pratar gärna i munnen på varandra.
Prata.
Fördröjning.
Lyssna.
Sen berättar jag om galna grannar. Om julskyltningen. Om jobbet. Om att det inte finns någon snö. Om saknad.
Och just där och då, när allt flyter som det ska och vi har hittat rytmen, så känns det inte som att han är 500 mil bort utan kanske befinner sig i en skog någonstans och har långövning. Frystorkad mat, svensk luft och regnigt väder.
Så närvarande men samtidigt så långt borta.
Sen snubblar någon av oss på något ord och det blir virrevarv i flytet och fördröjningen gör sig påmind och jag kommer tillbaka till verkligheten.
Pang!
Det är inte långövning. Det är inte ens Sverige. Det är inte "för en kort stund" som han är borta. Det är som det är och jag accepterar det men när de där magiska, rytmiska stunderna kommer så blir det fantastiskt och fabulöst och jag drar ut på dem, slickar hela soppskålen så att säga och vill vill vill att de ska vara i flera timmar.
För det är dem jag lever på.
Väldigt länge.
/T
