Post kärleksbubbla depression
Nej. Det är ingen riktig depression.
Det är bara ett litet hål. Jag antar att det handlar om att anpassa sig igen. Och att det är väldigt mörkt och regnigt ute. Och att dagarna är sega oavsett om man har tusen saker att göra eller inget alls.
Det är väldigt svårt att gå från den ena ytterligheten (Leave!) till en annan ytterlighet (icke leave). Det blir en sorts tomhet. Inte som den första eftersom man nu vet hur det känns och är. Och jag och P tankade mycket kärlek när han var hemma. Det är inte den sortens tomhet. Utan mer den där som ger en en käftsmäll eftersom man inser att livet inte på något sätt är lika roligt och intressant när han inte är hemma.
Det innebär inte att jag har ett tråkigt eller langande liv -tvärtom- utan mer att man blir varse hur viktigt de där små sakerna som man delar i vardagen är. Om jag blir förbannad eller glad så är P den första personen jag hör av mig till för han är min person. Min anhörig. Mitt ni vet..allt. Och man måste lära om för nu är han inte den jag först hör av mig till. Utan det stannar hos mig själv. Och det gör mig inte illa för jag vet att det är under en viss tid men det gör mig förvirrad. Man kastas från svart till vitt på en dag. Det är klart att det tar tid för en själv att komma ikapp. Jag reagerar med att bli irriterad. Sur. Gnällig. Grinig. Ledsen. Jag är bitskare än vanligt (igår fräste jag åt tonårstjejer som råkade gå in i mig i tunnelbanan, de tittade på mig som skrämda små bambis och mumlade tillslut fram ett "asså..flåt då..") och jag har inget tålamod. Inte med P, inte med min dator som härjar med mig ibland (fast det kanske är ComHem som gör det..), inte med mina vänner eller något.
Det blir en sorts självcentrering; jag förstår inte hur jag inte kan få muttra högt eller sura i ett hörn och alla bör förstå att jag inte o r k a r lyssna på skitsnack/ältningar/hetsande. Barnbeteende. Jag vet.
Men jag sitter inte hemma och deppar, inte efter att jag kravlade mig ur det djupaste hålet. Jag dricker drinkar på Gondolen (där var jag senast med mormor på 90 talet men då åt jag efterrätt och inte Ginger Cosmopolitan), planerar och tränar och skriver på min bok. Idag lärde jag mig använda en perkulator för första gången även om jag hela tiden silade kaffet mellan tänderna för att se om det möjligtvis kom någon sump.
Det gjorde det inte.
Top notch perkulatormänniska!
Veckans lärdom är iallafall att det är okej att vara en bitter surunge ibland eftersom jag har skäl för det. Inte slå så mycket på mig själv eftersom ingen jävla människa klarar av att vara perky och perfekt hela tiden.
Och att de allmänna badhusen är välidgt, väldigt snuskiga. Usch.
/T
