Det är de små sakerna
Jag har haft en "städa-och-röja" dag. Ni vet. Man måste kånka ner varma stövlar/mössor/vantar/jackor till källaren och klättra in där bland alla tusen miljoner saker och hitta alla vårkläder/tunnare skor/sommarporslinet. Och omorganiserar i städskåpet och kastar alla tidningar och s k i t som man samlat på sig under ett år. Och dammtorkar på platser man förmodligen aldrig varit på. Och städar garderoben.
Och sen tvätten på det, som ett litet delikat körsbär på toppen. Och man är sur och grinig och vill bara att en ande ska komma och blåsa iväg allt damm och skit så att det försvinner (för att inte tala om alla organiserade högar som ska till grovsopor eller källsortering eller KANSKE sparas). Och trots att man ser en liten ljusglimt för det ÄR ju fantastiskt när fönstren är tvättade och allt är borta så är det inte roligt när man plöjer, så att säga. Speciellt inte när mangeln slutar fungera under ett kort ögonblick och man sparkar på den i ren raseri.
Och det hade ju varit så himla lättare om man delade på det här städhelvetet men när det inte går så gör man det "glatt" men beklagar sig via SMS för man är ju mänsklig. Jag har blivit lite av en expert på uh-tyck-synd-om-mig-nu-sms. Väldigt feministiskt och bra, jag vet.
Väldigt.
Och det trillar in ett svar: "Uh stackars dig. Vila och lämna tvätten till mig. Puss!"
Det är då man storfinar. För nej, jag lämnar ingen tvätt till P eftersom vi knappast ska spendera leaven med att t v ä t t a men det värmer att få den där typen av sms. För han vet att jag behöver höra det när jag sliter i mitt anletes svett.
Och sen får man ju lite mer energi till att slutföra storstädningen. Allt till tonerna av Vinyl 107. Högt.
Så.
På återseende!
/ T - Städtanten
