Genom frostigt glas syns solen som en huldra
Det har gått elva veckor sen jag såg P.
Jag saknar honom varje dag.
Varje timme faktiskt. Det är delvis ensamt och tomt och jag längtar tills vi får vara tillsammans igen. Tills jag faktiskt kan röra vid honom och SE hur han ler och inte bara höra honom fnissa över telefonlinjen. Till att existera i varandras närvaro.
Men i all den här saknaden så är jag fruktansvärt stolt över honom. Över vad han gör. Att han själv tycker att han inte gör så mycket utan "äh det är väl inget" hör inte hit. De gör ett bra jobb. De är duktiga killar och tjejer. Och den känslan har jag med mig oftast varje dag.
Jag kanske inte är lycklig varje timme av dygnets tjugofyra timmar. Speciellt inte i tider som kräver mycket av en och som kan lämna en ledsen och liten. Men med P är jag lycklig varje dag, någon gång om dagen. Ofta under en lång tid om dagen.
Och nu är det fredag och jag ska dricka champagne med mina vänner och planera vår sommar.
Det är en bra fredag idag gänget.
Ta hand om er alla där ute.
/ T
