dennadagenettliv

Det kan komma när som helst.

De där jobbiga tankarna.

Dödstankarna.

Jag kan sitta på tunnelbanan eller vara på jobbet eller stå i kön på ICA. Plötsligt väller de över mig. Som en flodvåg. Och jag tillåter dem att komma för jag kan inte göra något för att stoppa dem.

Jag tänker på hur det skulle vara om du dog där borta.

På hur ensam det skulle bli.

På att det känns som att jag själv skulle dö då. Förtvina. Ruttnabort. Sluta att existera.

"Jagkanintelevautandig" grät jag innan du åkte. Och du höll om mig.

"Jag kan inte leva utan dig heller T. Men om jag skulle dö så måste du leva vidare. Hitta en annan. Vara lycklig." sa du och jag blev förbannad och tjöt ilsket och slog dig på armen och sa att det tänker jag v e r k l i g e n  inte göra och hur kunde du säga något sådant nu när jag var ledsen!

Det var som en klyshig Hollywoodrulle där Julia Roberts spelade mig och grät lite vackert i famnen på sin älskade som sa några väI valda ord. I verkligheten såg jag ut som ett urgröpt lakan den natten och var illröd runt ögonen och det var snorpapper och utbrott överallt.

Jag tycker om verkligheten mer.

Men.

Det är jobbiga tankar. Skräcktankar. Jag tror att jag tänker på dem mer än vad du gör. Du lever där borta och vet hur allt är och trots att du gör allt som står i din makt för att göra mig någorlunda trygg i tanken på att du är okej tvivlar jag. För jag vet ju inte. Och det enda jag vet är det du berättar till mig och den bild som jag skapar mig själv genom annan information.

Och då griper rädslan tag i mig och svingar mig till andra planeter. Hjärtat stannar av sorg. Jag får kippa efter andan. Ofta gråter jag en stund och går genom de här tankarna, en efter en. Hanterar dem. Bearbetar dem. Tar hand om dem. En efter en.

Och de måste få komma. Jag kan inte stänga in dem. Jag kan inte gömma dem. De finns ju där. De tar inte över. De håller sig i bakgrunden medan livet kluckar på.

Men de finns där. Som en ständig liten påminnelse om hur skört livet är. Hur viktigt livet är. Hur bra livet är. Och hur förbannat lyckligt lottad jag är för att jag har hittat dig.

Jag tror inte att du kommer att dö. Inte egentligen. Jag tror att vi kommer att bli gamla tillsammans och jag kommer att krympa till en liten tantskrutt med stort, yvigt vitt hår och som dricker alldeles för mycket vin "för lederna" och som kommer vägra flytta in på hemmet för "det finns väl några osnutna ungar som kan hjälpa oss eller har jag närt kommunister vid min barm!?". Och att ingen av oss kommer att dö i förtid. Jag tror att vi kommer få uppleva det vi vill uppleva. Tillsammans. Och skratta. Och se saker. Och bygga ett liv.

För det är ju de där tankarna som är de dominerande, de bra tankarna. Det är de tankarna som drar mig ur de jobbiga och får mig att inse att det var en dödsspinnoff igen och att det inte är på riktigt.

Och att det är okej.

Allt är okej.