Det brinner i fingertopparna
Man räknar ner.
Hela tiden.
Hela det här halvåret har bestått av nedräkningar. Och nu är det nära. Och det brinner i varje fingertopp och man kan nästan ta på det. Nästan! Det är en väldigt konstig känsla. Sex månader har försvunnit och nu är vi snart där.
Och jag kommer på mig själv att tycka om att det är tid kvar. Jag behöver den här tiden för att landa. För att själv komma i i "rätt" fas. Det känns som en viktig del i det här så att det inte blir Pang! Självklart längtar jag efter att ha honom hemma men det går till på ett sätt som passar mig. Jag återfasar mig själv på något sätt.
Det känns bra.
/ T
Jag får en varm känsla i kroppen av det här inlägget. Sitter och ler för mig själv och känner igen mig. Kramar till dig!
Förstår precis vad du menar! Jag behöver också tid för att ställa in mig på hemkomst, jag är inte en av dem som hade uppskattat en "suprise" hemkomst, jag hade blivit glad, sen arg troligen :P
