En historia om två leave
Det var ju det här med olika leave. Eller leaven är ju densamma men känslorna är olika.
Vår första leave kom rätt tätt inpå rotationen och det kändes bra att det "bara" hade gått en månad. Det gjorde det lättare för mig på något sätt. Den blev dock en dag försenad och jag minns att jag blev så förbannad att jag stod och stampade på jobbet när P berättade om att han kommer en dag senare än planerat. Förbannad och ledsen på situationen. För nu var det ju så nära! Men han kom hem tillslut och vi möttes på Centralen och det var en känslostorm rakt igenom. Den här känslostormen ebbade ut och övergick rätt snabbt till en lugn känsla i magen under de kommande dagarna. Det var nyårsafton. Det var vardag. Jag jobbade. Vi såg film. Ni vet. Sådant man gör. Och man försöker insupa varje ögonblick av varje sekund. Jag minns att vi skrattade enormt mycket. Kanske skrattade vi leaven igenom och jag minns att det var vad jag tog med mig. Jag var påfylld av energi och det kändes bra. P bekräftade samma sak genom en knögglig teleonlinje.
Sen blev det ett enormt hopp. Tolv veckor. Och under de här tolv veckorna så händer det ju helt galet mycket. Dels för mig men även för P. Jag kom in i min rytm här hemma, han i sin där borta. Samtidigt som man räknade ner vecka för vecka så var det en sorts trygghet i tolv veckor. Man visste att det var såhär och att det var bara att suck it up. Jag skulle ju ljuga om jag sa att det gick bra hela vägen, det var en del gupp i vägen, men för det mesta gick det bra. För det är ju tvunget att gå bra. Och när det inte gick så bra så fanns det andra anhöriga omkring en som existerade i exakt samma tillvaro och det är skönt att inte vara ensam. Jag vill verkligen trycka på det här för även om mina "andra" vänner var helt fantastiska och underbara och fanns där så var det oerhört skönt att ha någon Gräsänkevän som förstod. Som man kunde smsa till. Och som var i samma situation. Man knöt samman ett band och jag är helt övertygad om att ett av de banden kommer att hålla för evigt. Jag är väldigt tacksam för det. För att det finns så förstående och bra människor i världen.
Tolv veckor försvann och helt plötsligt var vi inne i april. Vilda april! Och jag insåg att februari och mars har försvunnit utan att P varit hemma. Det var en rätt galen tanke. Än en gång befann vi oss på Centralen, puss puss välkommen hem älskade du! Och rätt tidigt insåg jag att bara för att den första leaven var enkel behöver det inte betyda att den här var enkel. P kom hem med virus och var helt däckad under några dagar. Det är svårt att möta en däckad soldat som bara vill sova när man själv vill göra en miljonsaker-just-nu-och-på-en-gång. Det blir en ofrånkomlig krock. Och jag blev surungen. Och jag tyckte att P blev surungen. Och jag jobbade och han återhämtade sig och när det hade gått några dagar så var det som allt la sig. Spänningen. Afghanpesten. Mitt tåtassande (eller kanske ibland elefantklampande, beroende på vem man frågar..). Vi kom in i våra rutiner igen även om det var märkligt för jag hade ju vant mig att leva ensam nu och jaha kom det massor med disk nu? Små små obetydliga detaljer som blir något större. Det var underbart att ha P hemma men det var en omställning. Jag kunde faktiskt ta på honom. Pussa på honom. Vi sov tillsammans och vi reste tillsammans och åt Ben & Jerrys i sängen tillsammans och givetvis spillde jag ner hela lakanet och P bara skrattade och himlade med ögonen. Och jag insåg att det är olika och det måste vara det för det händer så himla mycket undertiden man är borta/hemma. Och att den olikheten är okej.
Jag önskar bara att jag hade förstått det innan min andra leave.
Hur var era leave? Det är alltid intressant att höra andras perspektiv eller upplevelser.
/ T
Första missionens leave började i dur med badtunna och slutade i katastrof. Jag surade kopiöst. Tror jag hade för mycket förväntningar. Andra leaven blev underbar med en "gratisdag" då vi spontan-åkte till Gbg. Tredje leaven (nuvarande mission) försvann i julstöket, men den var rätt snart inpå avresan så det var bara att fortsätta som vanligt. Sista leaven tog jag tre dagars semester och vi åkte på "träningsläger" (skidor=) och den var helt klart bäst.
Visst är det så att de skiljer sig åt. Det händer saker i våra respektive liv osv Men så är ju vardagen när vi båda är hemma också. Allt går i vågor, även intensiteten i kärleken tycker jag. Ibland är det för mycket vardag och ibland är det glitter och glamour. Så det är inget konstigt med det, men det är viktigt att vara medveten om det. Jag har fått jobba en del med det genom åren men har nu funnit en bastrygghet och ett lugn. Och en STOR kärlek <3
Så har jag det :)
Tack Fru Grus för att du berättade! Det låter toppen med en STOR kärlek!
Vår första leave var jag en nervöst vrak på väg till stationen och innan tåget kom in på perrongen. Vi kom snabbt in i våra rutiner väl hemma och det kändes som om två veckor flög förbi. Det var tjafs och dålig stämning till och från, tror det kan ha bidragit till att de bra stunderna kändes så korta. Jag var ledsen och på något sätt slutkörd när det var över och han åkte tillbaka.
Leave nr 2 var otroligt mycket bättre! Vi hann med massor och det kändes som om vi hade all tid i världen på oss att umgås. Vi träffade hans föräldrar, mina föräldrar och spenderade 4 dagar i Rom och bara tog hand om varandra. Det behövdes verkligen och det kändes som om vi laddade massor med kraft för att klara sista svängen. Nu är det bara en månad kvar och det känns fullständigt överkomligt. Det beror mycket på i vilken fas man är det där med hur man fungerar ihop under leave tror jag. Jag hoppas att sommaren bidrar med mycket kärlek och sol till både dig och mig!
