dennadagenettliv

Om jag hade fått säga några saker till mig själv för sex månader sedan så hade jag sagt;

- Stressa inte upp dig. Det finns inget gott i det och du kommer bara att förstöra för dig själv.

- Leave är ledighet som är flytande. Det vill säga, det är olika varje gång. Ha  i n g a förväntningar på att det är samma sak. För det är det inte.

- Häng inte upp dig så förbannad mycket på telefonen. Ja det är jättejobbigt att missa ett samtal och jag har gjort det flera gånger och svurit högt varje gång men det kommer fler samtal. Och om jag inte svarade vid första gången väntade P en kvart, tjugo minuter och ringde igen. Oftast varje gång. Så det kommer alltid ett till samtal. Jag vet inte hur många träningspass jag missat pga telefonpassning och besattheten. Det är inte så värst sunt.

- Gå in och bryt tankemönstret innan det går för långt. Man kommer att tänka dåliga och jobbiga tankar och det är fruktansvärt jobbigt ibland. Och någonstans måste man få existera i de här tankarna för en stund för jag tror inte att det är hälsosamt att skjuta undan dem. Men det är en skillnad på att existera i dem och sedan bryta bort dem än att existera i dem och omfamna dem. Omfamna inte de dåliga tankarna för det är bara hjärnspöken som härjar med dig.

- Var gnällig. Om du har en dålig dag var sur. Var gnällig. Det är så mycket snack om att man inte ska belasta sin soldat med sina känslor men det är skillnad på belastning och belastning. Om jag har en pissdag på jobbet, ramlar av cykeln på vägen hem, slår tån i väggen, bränner maten och lyckas glömma bort tvättiden så måste jag få gnälla av mig. Det är en sådan person jag är och P hör direkt på mig att något är fel. Flera gånger har vi gjort den där 'nej det är inget" dansen och tillslut tröttnar han och morrar " T, jag HÖR att det är något. Berätta!". Han vill vara involverad i mitt liv, jag behöver hans tröst i de lägena. Och det är inte fel och man är inte till en belastning. Att vara till belastning (i mina ögon) är när man gnäller  varje gång man hörs av. Att man är ensam, att det är jobbigt, att nu får du faktiskt komma hem osv. Man lägger skuld på personen. Och sådant ska man ju faktiskt aldrig göra, mission eller inte, men speciellt inte när det är sådana här omständigheter.

- Ta det med en nypa salt. Livet går vidare. Det är sex månader. Sex månader som förhoppningsvis för en samman och svetsar starkare band men det finns ett liv utanför missionsbubblan.

- Sluta läs de negativa trådarna på Invidzonen. Det här har påverkat mig enormt mycket. Jag förstår att det måste finnas ett forum där man får uttrycka vad man vill, hur man känner och spy galla över allt. Men när de trådarna blir större än andra trådar, när de trådarna tar över och det blir häxjakt på FM och K3 blir jag lite äcklad, nedstämd och påverkad. Väldigt påverkad. Och det kom inget gott ur det. Alls. Tvärtom kunde jag bli påverkad av den stora mängd negativa kommentarer att det ibland kändes som DET var jobbigare än Afghanistan.

Märkligt. Men sant.

/ T