dennadagenettliv

 

Alexander Schulman skrev en bok som heter "skynda att älska" och även om jag inte har läst boken så har den meningen fastnat hos mig. Och speciellt nu inför missionen. Det har liksom legat som ett tungt sjok över mig, den där känslan om att ta till vara på dagen. Fånga dagen! Älska hett och innerligt. Bråka inte. Tjafsa absolut inte. Sura inte. Gör saker!

A k t i v e r a och fyll på i den röda lilla asken där man sparar alla vackra, fina minnen.

Och någonstans i allt detta så inser man (jag) att jag är bara en människa. Där det verkligen inte bara bor fina egenskaper.

Jag är en surunge när jag inte får mitt kaffe. Jag är en känslomänniska med varenda liten nerv liggandes utanpå skinnet, synlig och blottlagd för minsta lilla pil.

Jag är ett cyniskt monster. En rappkäftad höna. Herregud, jag är en uppmärksamhets slampa av rang!

Jag vet det. Min familj vet det. Min man vet det. Alla vet det.

Men i hela den här stressen om att allt ska vara så bra, allt ska vara så fint för tick tack snart är tiden för rotation här, försöker man (jag) skjuta undan de där mindre bra sidorna. Gnäll inte. Sura inte. Var trevlig. Le. Nu är det bara fyra månader kvar älskling!

Tre.

Två.

Ett.

 

Pang.

 

 

Någonstans i den här emotionella berg-och-dal banan insåg jag att det här är en del av processen. Min process. Mina vänner sa att jag knappast kommer vilja minnas den "sista tiden" som tjatig och gnällig och att jag bör försöka att inte tjata.

Sant. Ingen gillar ju en tjatkärring.

Men. Jag är ju tjatig och gnällig. Ibland. Jag är fantastisk också men jag är ju verkligen den där surungen om jag inte får mitt kaffe eller inte får i mig mat när jag är hungrig. Han vet det. Och när jag försökte sopa bort de där mindre fina personlighetsdragen så blev det kvar en fejkad person. Som en clown utan ögon. En spegel utan en reflekterande yta. En rädd person. Och i rädsla slår jag bakut. Sparkar hårt och länge. Små smulor blev till enorma bakverk. Ett litet ord uttalat på fel sätt fick mig att skicka honom fram och tillbaka till Hades på två sekunder.

Och hela tiden gnagde samvetet. Skynda att älska.

För någonstans visste jag ju att det alltid finns en chans att han inte kommer hem från Afghanistan. Och nu var det bråttom! Bråttom att umgås, att älska, att ta tillvara på dagen.

Att existera. Tillsammans. Vi två. När vi två blir ett. Och clownansiktet darrar till och spegeln spräcks och ett horribelt skrik ekar längs väggarna, slår kullerbyttor mellan två älskande människor som försöker försöker försöker förstå varandra.

 

Rädslan för döden tar sig i många uttryck. Det här är ett av mina. När vi fick vara ifrån varandra under veckorna så lugnade det ner sig. Jag vet inte hur eller varför men det var som att den här irritationen, tjatet inte fick någon bränsle. Och självdog.

Jag är fortfarande orolig men inte rädd. Jag är fortfarande en surunge. Ibland.

Och jag känner fortfarande stressen över att ta till vara på tiden. Men jag låter den inte ta över.

Och det är en väldigt, väldigt befriande känsla.

För när de här tankarna kommer över mig tar jag ett djupt andetag. Jag behöver inte skynda att älska.

Jag har ju ett helt liv på mig.

Framför mig.

 

/ T