dennadagenettliv

Det är sent. Min syster har somnat i vardagsrummet och någon dålig vampyrfilm spelas i bakgrunden.

I sovrummet sover P tungt. Jag borde egentligen ligga bredvid honom och slåss om de två täckena men jag kan inte sova. Så efter att ha suckat och puttat, stönat "du ligger i vägen!" och bufflar med täcket gick jag upp.

Och, sant, det är inte bara för den stundande rotationen som jag är sömnlös i Stockholm. Jag kommer på mig själv att tänka på val. Möjligheter. Snurrande tankar såsom de klyshiga "vem är jag" smyger sig på, andas i nacken och får mig att buffa ännu mer på P.

Och nu när jag sitter här vid köksbordet, klarvaken som ett barn på julafton, så kan jag inte hjälpa att tänka. Tänka på vad mod är. Styrka. Kraft.

Jag tänker på många av mina vänner som är de starkaste jag vet, som tar sig igenom en vardag lång utanför det jag skulle kunna hantera.

På människor som är modiga. På vad mod betyder.

Och jag kan inte hjälpa att komma tillbaka till hur det var när P fick godkänt att han skulle åka iväg. Det tog en stund för maskineriet att jobba, inget var hugget i sten. En vecka. Två veckor. Tre veckor. Tiden rann iväg. Vi slutade tala om Afghanistan och började tala om vintersemester och julafton istället. Sen en dag kom beskedet som en käftsmäll i ett sömnigt ansikte och han skulle infinna sig 07.30 ute på Livgardet på måndag. Uppställning!

Det tog såklart ett tag innan jag kom fram till att det krävs väldigt mycket mod i en person att söka ett sådant jobb. Att kasta de banala A-4 papperna vind för våg och istället börja lära sig om ett helt nytt land. Att lämna trygga rutiner åt sidan för att ta sig an nya kanske inte lika trygga rutiner. Givetvis gillade jag det inte till en början, allt som är nytt är skrämmande och förändringar kräver sin tid. Men allteftersom tiden gick insåg jag hur coolt och modigt det ändå är vad dem gör. De gör något som de själva vill (ja i de flestas fall) och satsar på det. Helhjärtat. Det blir uppoffringar på alla möjliga plan men det finns ett mål, kanske en dröm. En mening.

Och någonstans får det mig att se mig om i mitt eget liv. Vem är jag. Vad är jag. Vad kan jag och vad kan jag göra top notch. För varje dag P kommer hem från jobbet och berättar hur dagen har varit och allt han har lärt sig så blir jag imponerad.

Fan vilken bra kille jag har! Och jag ser hur lycklig han är, hur bra han mår genom att göra den här förändringen och satsa. Det får mig att må bra. Jag smittas av hans entusiasm och det sår ett litet, litet frö.

Och nu är vi tillbaka i mitt kök, vid det runda köksbordet och jag inser att det där modet som P och alla ni andra visar när ni pinnar ut ur er bekvämlighetszon är något man kan ta lärdom av.

Det är inte så att jag kanske ska försöka bli stadsminister (not my cup of tea) men det finns saker som jag skulle vilja ändra. Små frön som blivit till plantor och ptja..jag antar att det är upp till mig hur jag skördar.

Sov gott eller god morgon!

/ T