När den enbenta duvan tog tunnelbanan och försvann
Det börjar bli dags för avfärd.
Avresa.
Uppskjut.
Uppbrott.
Och varje del av min kropp reagerar. Jag blir inåtvänd samtidigt som munnen går snabbare än tåget. Jag pratar om allt, hela tiden, samtidigt som jag inte säger någonting utan stirrar på oss med enorma, barnsliga ögon.
Jag har ryckiga rörelser. Stela rörelser. Huvudvärk. Mitt förstånd flyger fram och tillbaka i lägenheten.
Jag sover dåligt. På morgonen när P försöker smyga ur sängen faller min hand över hans bröst som en klo som vägrar att släppa.
Jag ser allt det här men när man är mitt uppe i det kan man inget göra.
Just nu känns det som vi står i dörröppningen till en tunnelbanevagn och när som helst kommer dörrarna att gå igen. Tunnelbanedoften är överallt. Frän. Pockande. Irriterande. En snorande unge i hörnet. En överförfriskad kvinna från Vasastan som får hela vagnen att huka sig under den tunga chanelparfymen. Korv med mos. Jean Paul Gaultier parfym.
Och vi.
Stirrandes på varandra. Krampaktigt. Hela tiden.
Samtidigt ett oväntat lugn. Acceptansens lugn. Du utstrålar en stillhet men du kan inte lura mig. Jag ser det på dig, i dina ögon, i den du är. Jag ser hur du mår och jag vet att du ser mig.
Vi fortsätter andas tunnelbanans unkna doft. Fast nu luktar den som nytvättade lakan. Eller färska crossianter. Eller som syrenerna doftar i början av iuni.
Jag längtar till juni.
En enbent duva hoppar nonchalant förbi oss. In i vagnen. För tydligen är det så att duvor åker med kollektivtrafiken nuförtiden.
Det raspar till i högtalarna.
"Se upp för dörrarna. Dörrarna stängs"
