dennadagenettliv

En känsla smyger sig på. Lurpassar länge innan den slår till. Öppnar upp dörrar som är obekanta för mig.

Skuldkänslor.

För jag inser med ens att jag har börjat tänka i banor som "varför ska jag planera in den där superroliga festen när P kommer befinna sig x antal mil bort och kanske kämpa för sitt liv samtidigt som jag dricker champagne och dansar?"

Skulden famnar mig, låter mig vila mot dess skuldra och inbillar mig att det är rätt. Och jag faller längre ner i skuldträsket.

Jag är restriktiv med att boka in alltför roliga saker de kommande månaderna, jag hajar till när jag blir bjuden på storslagna fester eftersom det inte känns rätt.

Och jag våndas i det tysta för en stund. Logiken säger en sak- s j ä l v k l a r t  ska jag boka in de här sakerna, de får mig att må bra och mitt liv slutar inte rotera bara för att ett visst land på A har smugit sig in och skapat enorma proportioner i min trygga värld.

Samvetet säger en annan sak. Lås in dig i en nunnedok och stick inte ut näsan utanför ditt hem förutom när du går till jobbet och tränar och håll dig utanför all form av nöje eftersom du har en soldat i krig!

Absurt.

Jag vet.

Jag tog upp det här med P under helgen. Och givetvis blev han upprörd på mig. Suckade tungt och sa mitt namn på det där oroväckande lugna sättet som gör att jag rustar mig till tänderna eftersom jag vet att nu har han tröttnat och blir pedagogisk och jobbigt styvnackad.

Att jag ens kunde tänka tanken på att inte roa mig! Han ville inte sitta nere i Afghanistan och ha ångest för att jag inte lever för som vi alla vet är det ju skillnad på att leva och att vara vid liv. Gå på varenda fest som du orkar med! Åk till Cypern och roa digl! Varenda patetiskt argument jag hade punkterade han sakligt, gav logiken mer bränsle även om jag slogs med futtiga ord såsom "ja men hur KAN jag gå på den där festen när jag vet att du kanske är i en eldstrid? Vad är rättvisan i det?!"

Jag vet hur patetiskt det/jag låter. Den här förbannade rotationen gör mig rätt..fjompig.

För det är ingen rättvisa.

Jag är ett stort fan av tesen "det finns ingen rättvisa" så jag borde sluta argumentera emot mig själv.

Och gå på den där stora festen.

För när började mitt liv kretsa runt en person, en man, och när slutade jag gå på storslagna fester för någon annan persons skull?

Speciellt när han valt det själv.

Tillåt mig att småle.

Det är märkligt hur människan fungerar ibland. Hur nya, främmande saker skapar tankar i huvudet på en som man aldrig förr hade ens tänkt tanken om.

Jag antar att det kallas livet.

/T