Det är inte synd om mig
"Ja men..din kille ska ju ut i krig. Hur kan du tolerera det?"
En sekunds tystnad. Jag tar ett djupt andetag och sväljer en mun kaffe.
"För jag accepterar hans drömmar och mål."
Jag hör hyr klyshigt det låter till och med i mina egna öron. Min bekant ser tvivelaktigt på mig och sörplar i sig té. Det är en helt vanlig dag i oktober. Vi sitter och fikar på ett rätt menlöst fik. Blaskigt kaffe. Tråkigt té. Kanelbullar, vaniljgömmor och smörgåsar med vissen sallad. Ämnet "hur ser din vinter ut" kom upp på tal.
Och mina vänner och bekanta börjar berätta om Atkinsdieter, om ett nytt jobb, en fortskridande graviditet, en stillastående vardag och om en Berlinresa. Och där sitter jag och biter mig i läppen. För hur lägger man fram det på ett snyggt sätt? Hur säger jag utan att dramatisera att min pojkvän ska åka iväg till en väpnad konflikt och spendera de kommande sex månaderna där? Bara ordet Afghanistan får folk att spärra upp ögonen. För jag måste ju säga något. Jag måste berätta att jag kommer vara ensam under en tid men att det är okej. På riktigt är det okej. Men ändå ser människor på mig som om det vore något fel på mig, som att det är synd om mig och säger "usch, vad jobbigt för dig. Stackars dig! Det måste vara tufft."
Ja.
Visst fan är det jobbigt men det blir knappast bättre av att människor inte kan hålla masken utan måste visa någon form av beklagande min. Jag-tycker-synd-om-dig- minen. Ett medlidande.
Ni som är anhöriga till soldater i/kommande utlandtjänst, har ni fått den? Blicken när du nämner Afghanistan?
Jag blir lika frustrerad varje gång.
För det är inte synd om mig.
Jag har gjort ett val när jag valde P, jag visste vem han var och vad han jobbade med. Han var väldigt tydlig med att han vill åka på mission men vad tycker jag om det, vad är mina tankar och hur ska vi- han och jag- få det här att fungera?
Sådant talar vi om. Hur gör man det här. Hur förbereder man sig. Vart vänder jag mig. Vem ser till att han får informationen om det skulle hända mig något här hemma.
Men beväpnade konflikter och krig gör något med människor. Blotta ordet får folk att rysa. Det har hänt rakt framför mina ögon att en person bokstavligen rös till och sa att det vore det värsta som kunde hända.
Jaha. Vad svarar man på det- tack då vet jag?
Kaffet har fått lite skinn på ytan av grädden och jag är åter på det menlösa fiket.
Och än en gång får jag försvara min relation, valen.
Jag finner det mer och mer svårt att berätta för folk eftersom reaktionerna är för jobbiga att härbärgera. För jag måste diskutera det en stund med dem. Säger jag "jag vill inte tala om det" nickar alla förstående men sneglar menande på mig.
Jag kan ju inte inte säga något heller, människor skulle märka att han var borta.
Det vore bara rätt skönt att slippa de där blickarna. Som är menade väl men som blir så fel.
/ T
Känner igen mig i det du skriver..hur kan du acceptera att han ska åka iväg? Jo jag älskar min man och han lever sin dröm och i sitt yrke ingår det att åka utomlands.
En vanlig fråga jag får är "Hur känns det att han ska vara borta så länge?" Än så länge medans han fortfarande är hemma är väl allt ok men hur jag kommer att reagera och må när de väl har åkt har jag ingen aning.........
Känner igen mig precis!
Som CTJ skriver så brukar jag också få frågan av både bekanta och nära vänner; Hur känns det nu när han ska åka?
Den tanken är så svårast att svara på. För det är något av det som jag inte kan förbereda mig på. Jag kan inte veta innan hur allt kommer kännas, när min soldat väl åkt.
Säkert enorm tomhet, men också säkert en stor lättnad - en lättnad för att det äntligen har satt igång. För att man inte längre behöver känna känslan att för var dag som nu går så är det en dag mindre tills de åker. När de åkt är man iallafall igång. För var dag som går, så blir det en dag mindre tills man får träffa de igen!
Oavsett, så är vi enormt starka! :)
Jag känner igen mig, precis som er ovan. Men det känns så kontigt att fortfarande få de där blickarna när man nämner det, eller värsta av allt är när de lägger huvudet lite på sne och tycker SÅ synd om mig. FYFASEN vad jag kan bli less på det!!
Mina nära och kära har vetat om missionen sedan det blev bestämt, första gången jag berättade det frågade de allt de behövde och sedan dess litar de på att jag berättar när jag behöver. Jag vet att de finns där, det har de gjort klart för mig. Men värst är bekanta, kollegor som ska komma där å fråga, påpeka och fälla olämpliga kommentarer som "Men gud, det skulle jag aldrig klara eller acceptera" fy, hemskt. Men ändå är de där å lägger näsan i blöt.
Jag har lärt mig efter 7 månader att hantera de frågor jag får men det är lika frustrerande varje gång.
Men vi är bäst, vi anhöriga. Så starka och så duktiga som står ut med det här.
Du är väldigt duktig på att skriva.
Känns som att många kommer känna igen sig i din blogg då den är väldigt levande.
Jag hoppas att allt kommer gå bra för din man när han är nere i Affe.
Hej alla ni som kommenterat!
Vilken lättnad att jag inte är den enda som känner så! Delad frustration är bra frustration;)
Och EmmaR, tack för din fina komplimang!
Du skriver så fint! Sätter ord på varenda känsla som jag också upplever nu när min kärlek är iväg. Känner verkligen igen mig i allt du skriver!
