En dag i taget
Det är konstigt.
Att vara ensam på det sättet jag är ensam nu.
Det är underligt.
Eftersom det sakta sjunker ner. Jag har varit rätt lugn med avfärden och allt. Givetvis påverkad men allt kommer i efterhand för mig. Och jag känner hur det börjar droppa nu. En droppe i taget.
Det är märkligt.
Att jag har osynliga band på mig som gör att jag inte kan ringa när jag vill. Jag är inte van vid sådana här restriktioner och undrar hur jag kommer hantera det i framtiden.
Huvudet är inlindat i bomull. Jag håller mig sysselsatt hela tiden. Många vänner har slutit upp bakom mig och bjudit in sig själva eller över mig på fika, kramar och samtal. Det känns bra. Jag är inte ensam. Men det måste vara en onormal handling att inte vara med den person man litar på mest av alla i hela världen. Oavsett anledningar och acceptens så går det emot förnuftet.
Men okej Livet. Spelplanen ser ut såhär och nu kör vi. 6 månader. Ett halvt år. En dag i taget.
Mina varmaste tankar till alla soldatanhöriga som befinner sig i samma situation just nu.
/ T
