I en overklig värld där allt känns så normalt
"Hur känns det att du ska åka om några dagar?
Det är natt. Vi ligger och pratar. Eller jag pratar. Och frågar. Och frågar. Och du svarar.
"Overkligt."
Det här är en konstig sak att förbereda sig inför. Tvära kast mellan lycka och sorg, ilska och kärlek. En känslomässig berg-och-dalbana. Ett ständigt lotteri där man aldrig vet vilken känsla man får när man drar i snöret. Vinst varje gång.
Kan man någonsin förbereda sig helt och hållet? Kan man gå igenom scenarion i huvudet och vara laddad och redo? Tala om allt?
Nej. Självklart inte.
Men jag tror att jag har gått igenom det som är viktigt för mig. Det jag behöver veta. Punkter på ett vitt papper med AFGHANISTAN slarvigt skrivet längst upp. Vad, vem, hur, när, och varför frågor. Struktur. Listor. Sådant gör mig lugn.
Jag har lyft mina farhågor och förklarat vad jag tror att jag kommer ha problem med. Det behöver inte bli så men det känns bra för mig att berätta det för dig så att du vet. För om du kommer vara avtrubbad av att vara där nere så kommer jag reagera på ett annat sätt.
Jag är ju den som blir kvar.
Torsdag förmiddag. Du kommer in med kaffe på sängen, väcker med mig ett leende. Sömndrucket skrattar jag åt låten som du spelar ute i vardagsrummet. Perfekt kaffe. Perfekt morgon. Idag ska vi åka till IKEA och slåss med tusen andra människor över doftljus och slickepottar. Och sedan köpa en ny mobil åt mig. Och under några dagar nu har jag härjat om att det behövs städa så det ska vi också göra.
Normala saker som normala människor gör en onormal torsdag i en overklig värld.
God förmiddag!
