Det är en sorts sorg
Tillslut kommer man till en punkt där varken kroppen eller hjärnan eller hjärtat kan förneka att han inte är hemma. Han är borta för ett tag och du är ensam för ett tag.
Och det går bra och det är okej men när man når den där punkten så blir allt lite jobbigare. Världsbilden skakar liksom till. Som ett litet jordskalv som knappt mäter något på ritcherskalan för någon annan men för mig är det som att marken öppnar sig.
Ibland går jag runt på stan och ser på stressade julmänniskor och tänker "undra om det syns på mig att jag har en pojkvän som befinner sig i ett land långt borta där man skjuter på varandra?"
Givetvis syns det inte. Det syns inte på en människa om denne har skilt sig eller om någon närstående har dött. Eller om man är kär eller bara har en okej dag. Det syns inte. Men det känns i varje nerv.
Man lär sig ducka från frågor om hur det känns, man lär sig att säga nej till följdfrågor, man lär sig att sova ensam (även om man har fyra kuddar och två täcken i sängen). Ofta tickar man bara på måndag tisdag onsdag torsdag fredag lördag söndag och måndag igen. Vissa gånger så hakar man upp sig. Snörvlar till. Stannar upp. Och går sedan vidare.
Det är en sorts sorg. Den typen av sorg som håller i sig i 183 dagar och som inte kan liknas vid exempelvis en dödssorg men det är likväl en sorg. Man går igenom sorgens alla faser- chock, reaktion, bearbetning, nyorientering- men i mycket mindre skala, såklart. Och de går in i varandra ibland.
Och människor frågar; Varför utsätter du dig själv för det här?
Och jag svarar: Hur kan jag inte göra det när jag vet att han skulle göra det här för mig?
Ja. Det är en sorts sorg. Och man kommer till en punkt där man inser att det verkligen är på riktigt. Men när man gjort det så inser man också att det är 169 dagar kvar. Plusminusnoll för man kan ju aldrig vara säker på datum men runtomkring 169. Och 169 dagar känns ju inte alls länge! Inte om man jämför med hemska 183.
Det tickar sakta neråt.
Dag för dag
/ T
det är nästan obehagligt att se att vi känner exakt likadant, kunde lika gärna varit jag som skrivit denna text och du sätter jättebra ord på denna känsla som är så svår att förklara och leva med... styrkekramar, vi klara det här!!
