Att åka runt i en eka (eller en otymplig finlandsfärja)
Igår slog det mig för första gången hur viktigt det är med människor som är i samma situation som en själv. Hur viktigt det är att kunna prata med en sådan människa. För även om jag har helt fantastiska vänner som alla ställer upp och älskar mig så att jag nästan dör av kärlek så kan de aldrig förstå.
De lyssnar.
Ger råd.
Kommer med vin.
Lyssnar.
Kramar och pussar och finns där.
Vilket är deras jobb som vän. Att finnas där.
Men de kan aldrig förstå. De kan aldrig förstå de där små detaljerna som gör så mycket. Hur glad man kan bli för ett samtal, hur överlycklig man blir över TVÅ samtal på EN dag!, hur levande man kan känna sig efter ett mail. För varje kontakt är en bekräftelse på att just min person, min soldat, inte är skadad/död/försvunnen/alla andra hemska saker man tänker ibland.
De kan aldrig heller förstå smärtan man känner. För det här är smärtsamt. Det är som en tickande smärta som nio av tio gånger är hanterbar. Man lär sig leva med den. Men det gör ont ibland och även om mina vänners stöd är det viktigaste för mig så inser jag vikten av att en rätt främmande person men som förstår och som säger "Det är okej. Jag vet hur det är. Jag förstår hur du känner."
För personen förstår verkligen hur de där små glädjerusen kan kännas eller hur jobbigt det kan vara att se en notis om bomber i Afghanistan. Även om vi alla är helt olika och reagerar helt olika så finns det en gemenskap, ett band där. Man vet. Man behöver inte säga något för man vet. För det känns i varje del av kroppen, den känns i varje tanke.
Och det slog mig med kraft hur skönt det var att tala med någon som direkt förstod och kopplade allt. Som inte dömer och som delar. Som inte behöver bakgrundsinformation eller annan information. Som vet hur det är. Försvarsmakten är försvarsmakten. Punkt slut. Och man rycker på axlarna tillsammans, förbannar FM litegrann och ror sedan vidare i den här båten som vi alla sitter i.
/ T
och jag är så glad att du skriver det jag tänker och att du vågar berätta om din oro istället för att förneka den eller förtränga den.
För jag kvävs av denna ständig närvarande oro, jag är rädd att jag går under pg a den, den äter upp mig...
KRAM
Det är tur vi har varandra, fina du! Stor kram <3
Det är den stora väsentliga skillnaden mellan oss och våra soldater. De har alltid varandra att vända sig till där alla har ett band och förstår. Vi måste söka oss till andra som ofta kanske bor långt bort och lever under helt andra förhållanden.
Bandet finns där såklart mellan oss också, men det tar lite mer kraft och energi att leta upp det och hålla det vid liv. Vilket man kanske inte alltid har i de jobbigaste av stunder. Men ja, vi förstår, rycker på axlarna och förbannar FM ibland. Men vi klarar det här, tillsammans!
Kraaam
