Den dränkta sparven
De säger att jag har förändras.
Att jag är kortare i tonen. Att jag inte är lika intensiv. Att jag inte kan fokusera alla gånger. Att jag ibland ser ut som en liten dränkt sparv. Att något har hänt.
Något är annorlunda.
De säger att de inte kan sätta fingret på det. Men det är något. Det syns. Det utstrålar. Ibland en sorts dödlig lugn. Ibland trötthetens ömma moder. Ibland ett luftburet moln i limbo.
Jag upplever en förändring. Det är konstigt. Nästan som man står utanför sig själv och ser ner på sin lekamen och tänker "Nämen är det så det ser ut! Där ser man."
Jag märker den här förändringen hela tiden. Hur den kretsar omkring mig och jag om den och det är ett spel som pågår h e l a t i d e n.
Det är väl så det är med förändringar.
Så låt mig berätta vad det här något är för något. Eftersom det verkar inte gå hem trots att alla vet om det.
Jag har gått från att leva i en tvåsamhet till att leva ensam i en tvåsamhet. Från att dela alla dagens problem till att kulsprutesnabbt kasta ut ett urval över en dålig, sprakande linje när det finns tillfälle.
Jag har gått från att somna i någons armar till att sova ensam och bli dränkt av kuddarna flera gånger om under natten eftersom ingen tar bort dem.
Jag har gått från att det alltid finns färsk mjölk hemma till att hitta en sur gammal mjölkkartong eftersom jag enbart har mjölk till kaffet och inte konsumerar upp en liter mjölk ensam.
Jag har gått till att aldrig besöka www.mil.se till att besöka det en gång om dagen för att se om något har hänt. Jag har lagt ett förbud på mig själv att jag bara får vara där inne en gång för jag kan lätt bli besatt och hamna i en spiral.
Jag har gått från att vara ett "kommer ni på middag" till ett "kommer du på middag och förresten hur mår P?"
Jag har gått från att leva i min svenska lilla bubbla där man tjafsar om granbelysning, SAAB, alfakassa och avslutningar i kyrkan till att fundera på jihad, på hat, på ett land som levt i krig de senaste 40 åren och på döden.
Jag har gått från att vara rätt likgiltig i en diskussion om Afghanistan till att bli eld och lågor och hetsa. H e t s a.
Jag har gått från att kunna ta upp telefonen och ringa när jag vill till att snällt och fogligt invänta ett samtal. Det är fruktansvärt frustrerande att inte vara den som kan ringa när jag vill, när j a g har något att säga. För när väl samtalet kommer så är jag ju någon annanstans, kanske upptagen eller inte alls sugen på att prata.
Så ja. Det är något. Det är något som stör, som ett inbitet skavsår som man lär sig leva med. Vissa dagar märker man knappt ens av skavsåret eftersom man pinnar på medan andra dagar blöder det igenom och förstör strumporna och gör fula märken i skorna.
Och jag har även gått från klarhet till klarhet i mig själv även om det är väldigt mycket kvar. Och jag visste hur förutsättningarna såg ut, vad som väntades av mig och än en gång så har jag accepterat det.
Men idag, just idag, är jag en fågel.
Jag är en dränkt sparv.
I morgon är en annan soligare dag men just nu och just idag är jag en liten, dränkt jävla sparv.
/ T
Jag känner igen mig så mycket i dina ord! Det kommer bättre dagar och innan vi vet ordet av är de hemma igen. Men man MÅSTE tillåta sig själv att känna sig som en dränkt jävla sparv ibland, annars är man inte människa.
Flera styrkekramar till dig, du är fantastisk som fixar det här!
åh, vad häftig du är som kan sätta ord på känslorna, och jag håller med om vartenda ett! Det känns som jag har en paus, en paus från livet, och hoppas att jag hittar playknappen igen. Vill bara att 6 månader ska gå så jag kan vara mig själv igen.
Tack!
Du får ner det i ord...
Det är jobbigt.
Att känna sig så tom. Så genomskinlig.
Att varje minut känns som en timme.
Tiden står stilla och vill aldrig rusa iväg åt rätt håll.
Att ha ett ständigt tryck över bröstet, svidande i magen och rivande i själen.
Det har blivit vardag...
Och vissa vardagar är mer jävliga än andra.
Kram
Så himla bra skrivet! Känner igen mig så himla väl!
Men vi fixar detta allihop! De kommer vara många många jobbiga dagar och nätter men de finns trots allt ett slut på detta... Fast de vissa dagar kan kännas som en hel livstid!
Och om allt går som planerat så kommer dom ju även hem några gånger under tiden! Vi får passa på att krypa upp extra nära i famnen å njuta av den lilla tid vi får...
Många styrke kramar
Abs, du är så fantastisk! Såklart det är "något", och man får känna sig som en dränkt sparv, men dagarna tickar på och snart har du P vid din sida, världen runtomkring er kommer tillfälligt att stanna upp och ni kommer få njuta av varandras närhet igen. Ni kommer att samla ny kraft till nästa period ifrån varandra. Beundrar din styrka, du är bäst! Och glöm inte att du kan komma förbi anytime. Puss!
Hehe kan inte låta bli att dra lite på smilbanden när jag läser ditt inlägg (dränkt sparv, jag är sparv ;) ). Kram och god jul! /Sparv
