dennadagenettliv

"Dolt nummer" har blivit mitt favoritnummer numera. Samtalet kommer alltid på eftermiddagen och när jag svarat så blir det någon sekunds fördröjning och sedan P's röst. Och jag brister ut i ett solskensleende, vare sig jag befinner mig hemma vid det runda köksbordet eller ute och dricker vin. Och jag säger hej. Ibland flera gånger.  Hej hej hej. Och P skrattar och säger hej hej hej tillbaka. Och jag tokflinar, gestikulerar åt mina vänner att "Det är han!" och alla blir blödiga i blicken och mimar "HÄLSA!" innan de drar sig undan.

Och det tar några minuter för samtalet att flyta, att komma igång för man pratar gärna i munnen på varandra.

Prata.

Fördröjning.

Lyssna.

Sen berättar jag om galna grannar. Om julskyltningen. Om jobbet. Om att det inte finns någon snö. Om saknad.

Och just där och då, när allt flyter som det ska och vi har hittat rytmen, så känns det inte som att han är 500 mil bort utan kanske befinner sig i en skog någonstans och har långövning. Frystorkad mat, svensk luft och regnigt väder.

Så närvarande men samtidigt så långt borta.

Sen snubblar någon av oss på något ord och det blir virrevarv i flytet och fördröjningen gör sig påmind och jag kommer tillbaka till verkligheten.

Pang!

Det är inte långövning. Det är inte ens Sverige. Det är inte "för en kort stund" som han är borta. Det är som det är och jag accepterar det men när de där magiska, rytmiska stunderna kommer så blir det fantastiskt och fabulöst och jag drar ut på dem, slickar hela soppskålen så att säga och vill vill vill att de ska vara i flera timmar.

För det är dem jag lever på.

Väldigt länge.

/T