dennadagenettliv

"Man följer en stig utan att veta vad som väntar när man kommer fram. Trots allt är man hela tiden övertygad om att vara på rätt väg" (Lindqvist 2004)

 

Jag är en människa av ord. Ord kommer mig väldigt mycket lätt. Man kan säga att jag och orden har ett kärleksförhållande långt från all vett och sans.

Jag dyrkar mina ord.

Mina ord dyrkar mig.

Och tillsammans dansar vi alla möjliga danser, dag efter dag, vecka efter vecka. Det är fantastiskt vackert. Men ibland uttömmande.

Citatet ovan är hämtat ur en väns bok. Hon skriver fantastiska böcker som jag slukar med ett barns brinnande intresse. Och i hennes bok "Avdelningen för påhittade föremål" hittade jag meningarna som slog mig rakt i ansiktet. År 2004 satte hon ord på mina känslor, känslor jag känner idag. Nu. Här hemma i mitt kök, vid mitt runda köksbord och med en tékopp med kallt chaité brevid mig.

Och hennes citat får mig att inse att det är ett förhållningssätt. På alla plan.

För det är så jag jobbar med ord. Jag har min himmel där orden tacksamt får flyga lite bäst de vill. Jag styr dem men ofta blir det inte vad jag räknad med. Men jag har dem i min himmel och släpper inte ut dem därifrån. Det är en sorts ram.

Och det är lite så jag vill tänka på den här missionen.

Jag vet inte riktigt vad som väntar mig i början av sommaren. Jag vet givetvis vad jag hoppas och önskar men ingen vet vad som händer i framtiden. Det finns inget verktyg i hela världen som man kan använda. Det är så det är.

Det är en väldigt skrämmande tanke. Ofta bollar jag iväg den. För har jag den inte i mina händer så finns den inte.

Tillåtmig att småle.

Självklart finns den. Den tränger sig på och gör sig påmind och tillslut tillslut tillslut inser jag att jag måste acceptera den. För det är när jag accepterat den som den inte blir till en brännande, het snöboll som jag inte vill hålla i.

 

Om himmelen är min stig när jag skriver så är magkänslan min stig i den här missionen. Det är inte roligt att P är borta, vissa dagar är tyngre än andra och det brinner en ständig låga av saknad i mig. Men magkänslan säger att det är okej. För vi är ju på stigen båda två. Och vi vet inte vart den kommer att ta oss; kanske över ett stort fält med solmoget vete eller över brännhet asfalt eller ishala fläckar, men vi kommer framåt.

Vi är på rätt väg. Jag är helt övertygad om det. Trots att jag inte vet vad som finns där framme. Trots att det gör ont ibland. Trots att det kanske finns andra saker jag hellre skulle göra - som att ta cykeln eller varför inte ett plan och slippa nöta mina skor för en stund- så gillar jag min stig.

För stigen, den här förbannade lilla stigen, är en ständig påminnelse om att jag är på rätt väg.

 

 

Att P har åkt iväg har även fått mig att skriva mer. Ofta. Mycket.

Jag har alltid mer eller mindre skrivit men nu är det på en helt annan nivå. Jag har haft skrivtorka under några månader, producerat enbart knapphändiga texter men utan den där egentliga glöden. Nu är det som att dra ur en propp eller sätta på en kran och det bara forsar. Ut! Ut med allt och ta morfar med dig när du ändå är på väg!

Lycklig står jag under den forsande strålen, blundar, får vatten i munnen och skrattar då och då till.

Det blir lite blött på stigen ibland.

Men vad gör det om hundra år.

Jag är ju på rätt väg.

 

 

/T