Att åka runt i en eka (eller en otymplig finlandsfärja)
Igår slog det mig för första gången hur viktigt det är med människor som är i samma situation som en själv. Hur viktigt det är att kunna prata med en sådan människa. För även om jag har helt fantastiska vänner som alla ställer upp och älskar mig så att jag nästan dör av kärlek så kan de aldrig förstå.
De lyssnar.
Ger råd.
Kommer med vin.
Lyssnar.
Kramar och pussar och finns där.
Vilket är deras jobb som vän. Att finnas där.
Men de kan aldrig förstå. De kan aldrig förstå de där små detaljerna som gör så mycket. Hur glad man kan bli för ett samtal, hur överlycklig man blir över TVÅ samtal på EN dag!, hur levande man kan känna sig efter ett mail. För varje kontakt är en bekräftelse på att just min person, min soldat, inte är skadad/död/försvunnen/alla andra hemska saker man tänker ibland.
De kan aldrig heller förstå smärtan man känner. För det här är smärtsamt. Det är som en tickande smärta som nio av tio gånger är hanterbar. Man lär sig leva med den. Men det gör ont ibland och även om mina vänners stöd är det viktigaste för mig så inser jag vikten av att en rätt främmande person men som förstår och som säger "Det är okej. Jag vet hur det är. Jag förstår hur du känner."
För personen förstår verkligen hur de där små glädjerusen kan kännas eller hur jobbigt det kan vara att se en notis om bomber i Afghanistan. Även om vi alla är helt olika och reagerar helt olika så finns det en gemenskap, ett band där. Man vet. Man behöver inte säga något för man vet. För det känns i varje del av kroppen, den känns i varje tanke.
Och det slog mig med kraft hur skönt det var att tala med någon som direkt förstod och kopplade allt. Som inte dömer och som delar. Som inte behöver bakgrundsinformation eller annan information. Som vet hur det är. Försvarsmakten är försvarsmakten. Punkt slut. Och man rycker på axlarna tillsammans, förbannar FM litegrann och ror sedan vidare i den här båten som vi alla sitter i.
/ T
Den dränkta sparven
De säger att jag har förändras.
Att jag är kortare i tonen. Att jag inte är lika intensiv. Att jag inte kan fokusera alla gånger. Att jag ibland ser ut som en liten dränkt sparv. Att något har hänt.
Något är annorlunda.
De säger att de inte kan sätta fingret på det. Men det är något. Det syns. Det utstrålar. Ibland en sorts dödlig lugn. Ibland trötthetens ömma moder. Ibland ett luftburet moln i limbo.
Jag upplever en förändring. Det är konstigt. Nästan som man står utanför sig själv och ser ner på sin lekamen och tänker "Nämen är det så det ser ut! Där ser man."
Jag märker den här förändringen hela tiden. Hur den kretsar omkring mig och jag om den och det är ett spel som pågår h e l a t i d e n.
Det är väl så det är med förändringar.
Så låt mig berätta vad det här något är för något. Eftersom det verkar inte gå hem trots att alla vet om det.
Jag har gått från att leva i en tvåsamhet till att leva ensam i en tvåsamhet. Från att dela alla dagens problem till att kulsprutesnabbt kasta ut ett urval över en dålig, sprakande linje när det finns tillfälle.
Jag har gått från att somna i någons armar till att sova ensam och bli dränkt av kuddarna flera gånger om under natten eftersom ingen tar bort dem.
Jag har gått från att det alltid finns färsk mjölk hemma till att hitta en sur gammal mjölkkartong eftersom jag enbart har mjölk till kaffet och inte konsumerar upp en liter mjölk ensam.
Jag har gått till att aldrig besöka www.mil.se till att besöka det en gång om dagen för att se om något har hänt. Jag har lagt ett förbud på mig själv att jag bara får vara där inne en gång för jag kan lätt bli besatt och hamna i en spiral.
Jag har gått från att vara ett "kommer ni på middag" till ett "kommer du på middag och förresten hur mår P?"
Jag har gått från att leva i min svenska lilla bubbla där man tjafsar om granbelysning, SAAB, alfakassa och avslutningar i kyrkan till att fundera på jihad, på hat, på ett land som levt i krig de senaste 40 åren och på döden.
Jag har gått från att vara rätt likgiltig i en diskussion om Afghanistan till att bli eld och lågor och hetsa. H e t s a.
Jag har gått från att kunna ta upp telefonen och ringa när jag vill till att snällt och fogligt invänta ett samtal. Det är fruktansvärt frustrerande att inte vara den som kan ringa när jag vill, när j a g har något att säga. För när väl samtalet kommer så är jag ju någon annanstans, kanske upptagen eller inte alls sugen på att prata.
Så ja. Det är något. Det är något som stör, som ett inbitet skavsår som man lär sig leva med. Vissa dagar märker man knappt ens av skavsåret eftersom man pinnar på medan andra dagar blöder det igenom och förstör strumporna och gör fula märken i skorna.
Och jag har även gått från klarhet till klarhet i mig själv även om det är väldigt mycket kvar. Och jag visste hur förutsättningarna såg ut, vad som väntades av mig och än en gång så har jag accepterat det.
Men idag, just idag, är jag en fågel.
Jag är en dränkt sparv.
I morgon är en annan soligare dag men just nu och just idag är jag en liten, dränkt jävla sparv.
/ T
Det passar mig
Julveckan är inledd. Men hos mig är det ingen jul. Min mormor har ställt upp en julstake i mitt kök och hängt en julstjärna i vardagsrummet men lite pynt gör ingen jul. Jag har valt att jobba hela julen, jag jobbar non stop hela helgen.
Det passar mig. Det passar den här situationen som är just nu. Det är lättare för mig att jobba över jul än att sitta hemma. Det passar mig att ha något att göra och ha händerna fulla än att dricka glögg och tänka för inget gott kommer ur att sitta och grubbla för mycket och eftersom jag är en grubblare av rang så vet jag mina gränser.
Men jag ogillar inte julen, tvärtom. Det är en fin högtid och jag tycker om gemenskapen och budskapet. Jag går gärna till kyrkan tillsammans med vänner eller släkt och äter god mat. Men det är inget livsviktigt heller, jag kommer inte dö av saknad av att inte få höra julevangeliet eller få äta risgrynsgröt.
Allt blir så klart ännu mer komplext när man slits mellan en saknad och en fokusering framåt. Så jag gör det lätt för mig. Jag tar kanske en genväg men den passar mig just nu.
Firar du jul? Hur ska du fira jul? Hur ska ni som är borta i Afghanistan (jag vet att ni läser) fira jul?
/ T
I en pixelvärld delar vi samma liv, samma längtan, samma oro, samma känsla
Och jag skriver i min ångest
ett litet brev
om lycka
framtidstro
drömmar
och längtan
Samtidigt som du skjuter skarpt
tillsammans med dina kamrater
i en närkamp som slutar
där allt börjar
Ibland möts vi i en sprakande, flimrande
pixelvärld
Och ibland kramar du mitt hjärta med din stora
skarpa hand
och jag låter mina små drömmar få fäste i ditt
pockande hjärta
Och ibland somnar jag med randiga kinder
för vad är väl en bal på slottet
när det snart snart snart är juni
Och solen går ner hos mig
och hos dig
och du lovar att vi möts i drömmars värld.
"som vi alltid gör, kära du"
Varje kväll går jag livrädd till sängs
för tänk om jag inte drömmer något inatt
eller har mardrömmar
eller är sömnlös
Och du får stå ensam i drömmen och vänta
och vänta
och vänta
Du viskar genom en dålig telefonlinje att du vet att jag kommer till dig
Förr eller senare
För du väntar så gärna
Så gärna.
/ T
Det är skillnad på att ha en sköld och att ha en sköld
Jag är så tacksam.
Att jag har sådana fina vänner och släkt som sluter upp som en sköld bakom mig. Samma dag som P åkte så rasslade det till i telefonen och eftersom det var en ny Iphone hade jag stora besvär med att förstå allting men nåväl det löste sig tillslut. Poängen var ju att de fanns där. Vänner som bjöd över sig själva på fika, som "kollade läget", som ville planera in saker, som erbjöd stöd och bio och vin. Jag drog igång någon form av "kom och ät hos mig" grej. Att äta ensam är väldigt tråkigt och vännerna svarade.
Det är fint att det är så och jag blir alldeles tårögd av det. För det är inte det att jag alltid behöver stöd, men om jag behöver så finns det där.Som en mur av stål som håller upp och håller rak men som närmast mig är gjord av det finaste, mjukaste bomull. Som säger åt mig att luta sig emot dem, som ser till att jag står stadigt på marken när det skälver till. Som finns där. Dag och natt och genom snöslask och tårar.
Och lilla mormor som var och varannan dag skickar SMS där hon lovar att P och "hans 740 vänner finns med i bönerna" och att vi klarar det här.
Inte jag.
Det är aldrig jag.
Det är vi. Mormor inkluderar sig själv som den naturligaste saken i världen även om hon ibland syftar på mig och P som par. Lite roligt är det. Och jag småler och säger att vi klarar det här.
Och jag är så tacksam över alla andra anhöriga som finns här ute i landet och som ställer upp och finns för varandra. Det är vackert. Otvungna stöd som bara existerar, främlingar som finns till.
Och i eftermiddag kommer en vän som åker 40 mil för min skull. För att vi ska tapetsera och borra och tusen andra saker. Men för att hon vet att det behövs nu.
Och jag är så tacksam.
Det är en sorts sorg
Tillslut kommer man till en punkt där varken kroppen eller hjärnan eller hjärtat kan förneka att han inte är hemma. Han är borta för ett tag och du är ensam för ett tag.
Och det går bra och det är okej men när man når den där punkten så blir allt lite jobbigare. Världsbilden skakar liksom till. Som ett litet jordskalv som knappt mäter något på ritcherskalan för någon annan men för mig är det som att marken öppnar sig.
Ibland går jag runt på stan och ser på stressade julmänniskor och tänker "undra om det syns på mig att jag har en pojkvän som befinner sig i ett land långt borta där man skjuter på varandra?"
Givetvis syns det inte. Det syns inte på en människa om denne har skilt sig eller om någon närstående har dött. Eller om man är kär eller bara har en okej dag. Det syns inte. Men det känns i varje nerv.
Man lär sig ducka från frågor om hur det känns, man lär sig att säga nej till följdfrågor, man lär sig att sova ensam (även om man har fyra kuddar och två täcken i sängen). Ofta tickar man bara på måndag tisdag onsdag torsdag fredag lördag söndag och måndag igen. Vissa gånger så hakar man upp sig. Snörvlar till. Stannar upp. Och går sedan vidare.
Det är en sorts sorg. Den typen av sorg som håller i sig i 183 dagar och som inte kan liknas vid exempelvis en dödssorg men det är likväl en sorg. Man går igenom sorgens alla faser- chock, reaktion, bearbetning, nyorientering- men i mycket mindre skala, såklart. Och de går in i varandra ibland.
Och människor frågar; Varför utsätter du dig själv för det här?
Och jag svarar: Hur kan jag inte göra det när jag vet att han skulle göra det här för mig?
Ja. Det är en sorts sorg. Och man kommer till en punkt där man inser att det verkligen är på riktigt. Men när man gjort det så inser man också att det är 169 dagar kvar. Plusminusnoll för man kan ju aldrig vara säker på datum men runtomkring 169. Och 169 dagar känns ju inte alls länge! Inte om man jämför med hemska 183.
Det tickar sakta neråt.
Dag för dag
/ T
Rödvin och badskum
Jag ligger i badet.
Dricker rödvin och vinkar på tårna.
Badskummet är nästan borta och jag känner av alkoholen.
Russinhud. Och blöta hårtesar.
Det har varit en lång vecka. På många sätt.
Det har varit mycket jobb och intensiva saker. Det har varit en del ögonöppnande saker och mer jobb. Det har varit konstiga sömnscheman och sen kom snön.
Den här förbannade snön.
Och när jag ligger här i badet och dricker mitt nu rätt ljumna rödvin så känner jag inte igen mig själv. För jag är utmattad. För det blir så ibland. För att jag borde försöka träna imorgon eftersom det gör mig gott.
Men jag känner ingenting. För allt har gått åt till jobbet eller nära och kära eller en saknad.
Det kommer ikapp.
Det gör det alltid.
Hur väl man än försöker gömma det eller glömma det eller fylla sitt liv med massor med intressanta, krävande saker så kommer det ikapp.
Och man vet aldrig när det faller över en.
Det är så det måste vara. Så det blir.
Och man trampar med fötterna, ankfötterna, och simmar på.
Tills vågen kommer och man sköljs bort. Fötterna upp, huvudet ner.
Man kommer tillbaka på banan igen. Såklart. Det är bara en våg.
Bara en våg.
P ringde idag. Det var fint trots att jag höll på att kasta telefonhelvetet i väggen när linan inte fungerade de första 2 gångerna. Frustrationen.
Jag vet att det är han men hör inget. Det flammar upp som en eld och jag blir vansinnig. Sen hans röst. Lite trött. Men glad. Fnissig. Och mitt surunge beteende smälter som en glass i solen. Han retar mig. Skrattar. Jag sitter i min del av världen och försöker att inte skratta men jag hör att han hör och att han skrattar mer. Och jag börjar skratta. Det är en fin stund. Alla samtal är inte så, såklart, men många är. Det är det vackraste. Sådant jag tar med mig. De där få minuterna blir som en injektion i mig. Man drar i trådarna och jag rycks upp. Och för några minuter är det enbart vi som existerar.
Som det brukar vara.
Som det ska vara.
Rödvinet är slut. Jag ser ut som en blöt russinbulle. Och jag lämnar min vattenkokong.
Världen kallar.
/T
Vad är väl en vinterkänga på foten
Det här med att förbereda sig inför en "hemmamission" tar tid. Och tankekraft. Och är man som jag är så tänker tänker tänker man ofta och mycket, analyserar och frågar och tänker lite till.
Det är okej.
Tills man inser att man helt stannat av på andra förberedelsefronter.
Typ att vintern är här och jag har inga vinterskor alls. Alls. Och jag får en chock eftersom "de förbannade skorna ska ju finnas nere i förrådet någonstans!"
Icke.
Jag slängde ju alla vinterskor i mars eftersom de hade tjänat sitt i x antal år. Goodbye! Adiö! Farewell!
Och jag tänkte när jag stod där i mars och hivade känga efter känga att det här minns jag ju i november. Inga problem.
Oh really..
Så nu står jag här och första snön har lagt sig och det är minusgrader och jävligt kallt. Och jag kommer får halka runt i mina höstskor för de är såklart slitna under klacken. Och när jag sätter mig och börjar fundera inser jag att det finns flera saker jag glömt att förbereda mig inför. Eftersom mina tankar, 100%, har legat i Afghanistan.
Herregud!
Så nu måste jag ge mig ut och hitta ett par skor som är varma och gör så att jag inte halkar så fort jag sticker ut näsan genom dörren.
Ser du en kvinna som halkar omkring likt bambi på hals is, säg hej vet jag. För det är förmodligen jag.
/T
En stig, en magkänsla och en mission
"Man följer en stig utan att veta vad som väntar när man kommer fram. Trots allt är man hela tiden övertygad om att vara på rätt väg" (Lindqvist 2004)
Jag är en människa av ord. Ord kommer mig väldigt mycket lätt. Man kan säga att jag och orden har ett kärleksförhållande långt från all vett och sans.
Jag dyrkar mina ord.
Mina ord dyrkar mig.
Och tillsammans dansar vi alla möjliga danser, dag efter dag, vecka efter vecka. Det är fantastiskt vackert. Men ibland uttömmande.
Citatet ovan är hämtat ur en väns bok. Hon skriver fantastiska böcker som jag slukar med ett barns brinnande intresse. Och i hennes bok "Avdelningen för påhittade föremål" hittade jag meningarna som slog mig rakt i ansiktet. År 2004 satte hon ord på mina känslor, känslor jag känner idag. Nu. Här hemma i mitt kök, vid mitt runda köksbord och med en tékopp med kallt chaité brevid mig.
Och hennes citat får mig att inse att det är ett förhållningssätt. På alla plan.
För det är så jag jobbar med ord. Jag har min himmel där orden tacksamt får flyga lite bäst de vill. Jag styr dem men ofta blir det inte vad jag räknad med. Men jag har dem i min himmel och släpper inte ut dem därifrån. Det är en sorts ram.
Och det är lite så jag vill tänka på den här missionen.
Jag vet inte riktigt vad som väntar mig i början av sommaren. Jag vet givetvis vad jag hoppas och önskar men ingen vet vad som händer i framtiden. Det finns inget verktyg i hela världen som man kan använda. Det är så det är.
Det är en väldigt skrämmande tanke. Ofta bollar jag iväg den. För har jag den inte i mina händer så finns den inte.
Tillåtmig att småle.
Självklart finns den. Den tränger sig på och gör sig påmind och tillslut tillslut tillslut inser jag att jag måste acceptera den. För det är när jag accepterat den som den inte blir till en brännande, het snöboll som jag inte vill hålla i.
Om himmelen är min stig när jag skriver så är magkänslan min stig i den här missionen. Det är inte roligt att P är borta, vissa dagar är tyngre än andra och det brinner en ständig låga av saknad i mig. Men magkänslan säger att det är okej. För vi är ju på stigen båda två. Och vi vet inte vart den kommer att ta oss; kanske över ett stort fält med solmoget vete eller över brännhet asfalt eller ishala fläckar, men vi kommer framåt.
Vi är på rätt väg. Jag är helt övertygad om det. Trots att jag inte vet vad som finns där framme. Trots att det gör ont ibland. Trots att det kanske finns andra saker jag hellre skulle göra - som att ta cykeln eller varför inte ett plan och slippa nöta mina skor för en stund- så gillar jag min stig.
För stigen, den här förbannade lilla stigen, är en ständig påminnelse om att jag är på rätt väg.
Att P har åkt iväg har även fått mig att skriva mer. Ofta. Mycket.
Jag har alltid mer eller mindre skrivit men nu är det på en helt annan nivå. Jag har haft skrivtorka under några månader, producerat enbart knapphändiga texter men utan den där egentliga glöden. Nu är det som att dra ur en propp eller sätta på en kran och det bara forsar. Ut! Ut med allt och ta morfar med dig när du ändå är på väg!
Lycklig står jag under den forsande strålen, blundar, får vatten i munnen och skrattar då och då till.
Det blir lite blött på stigen ibland.
Men vad gör det om hundra år.
Jag är ju på rätt väg.
/T
Att hitta rytmen
"Dolt nummer" har blivit mitt favoritnummer numera. Samtalet kommer alltid på eftermiddagen och när jag svarat så blir det någon sekunds fördröjning och sedan P's röst. Och jag brister ut i ett solskensleende, vare sig jag befinner mig hemma vid det runda köksbordet eller ute och dricker vin. Och jag säger hej. Ibland flera gånger. Hej hej hej. Och P skrattar och säger hej hej hej tillbaka. Och jag tokflinar, gestikulerar åt mina vänner att "Det är han!" och alla blir blödiga i blicken och mimar "HÄLSA!" innan de drar sig undan.
Och det tar några minuter för samtalet att flyta, att komma igång för man pratar gärna i munnen på varandra.
Prata.
Fördröjning.
Lyssna.
Sen berättar jag om galna grannar. Om julskyltningen. Om jobbet. Om att det inte finns någon snö. Om saknad.
Och just där och då, när allt flyter som det ska och vi har hittat rytmen, så känns det inte som att han är 500 mil bort utan kanske befinner sig i en skog någonstans och har långövning. Frystorkad mat, svensk luft och regnigt väder.
Så närvarande men samtidigt så långt borta.
Sen snubblar någon av oss på något ord och det blir virrevarv i flytet och fördröjningen gör sig påmind och jag kommer tillbaka till verkligheten.
Pang!
Det är inte långövning. Det är inte ens Sverige. Det är inte "för en kort stund" som han är borta. Det är som det är och jag accepterar det men när de där magiska, rytmiska stunderna kommer så blir det fantastiskt och fabulöst och jag drar ut på dem, slickar hela soppskålen så att säga och vill vill vill att de ska vara i flera timmar.
För det är dem jag lever på.
Väldigt länge.
/T
Bubblan
Just idag, ikväll, hade jag velat ligga med huvudet mot ditt bröst. Sådär som jag alltid gör i soffan. Böka runt för att hitta en bra plats. Dra och slita i filtarna för att ordna det lite skönt. Muttra för mig själv när du måste röra på dig en millimeter. Känna din hand på min mage. Eller min panna. Kanske en töntig Hollywood film. Eller en smal isländsk film som får mig att somna. Din omsorg. Hur du kommer med té. Chokladpraliner. Våra interna skämt. Mina frågor om filmen och dina suckar när jag väser att det är VÄLDIGT spännande just nu och jag undrar verkligen hur hon kommer att lyckas komma undan den där superfarliga saken som jagar henne runt i cirklar och oh my gawd vart kom den där mannen ifrån?!
Hur du stryker bort mina lockar, en efter en. Mina andetag mot din hals.
Du.
Det luktar du.
Och inget i hela världen spelar någon roll. Eller kan ens komma in. För i bubblan är allting tryggt.
För just idag, kväll, hade det varit vår kväll.
Din och min.
/ T
En dag i taget
Det är konstigt.
Att vara ensam på det sättet jag är ensam nu.
Det är underligt.
Eftersom det sakta sjunker ner. Jag har varit rätt lugn med avfärden och allt. Givetvis påverkad men allt kommer i efterhand för mig. Och jag känner hur det börjar droppa nu. En droppe i taget.
Det är märkligt.
Att jag har osynliga band på mig som gör att jag inte kan ringa när jag vill. Jag är inte van vid sådana här restriktioner och undrar hur jag kommer hantera det i framtiden.
Huvudet är inlindat i bomull. Jag håller mig sysselsatt hela tiden. Många vänner har slutit upp bakom mig och bjudit in sig själva eller över mig på fika, kramar och samtal. Det känns bra. Jag är inte ensam. Men det måste vara en onormal handling att inte vara med den person man litar på mest av alla i hela världen. Oavsett anledningar och acceptens så går det emot förnuftet.
Men okej Livet. Spelplanen ser ut såhär och nu kör vi. 6 månader. Ett halvt år. En dag i taget.
Mina varmaste tankar till alla soldatanhöriga som befinner sig i samma situation just nu.
/ T
När den enbenta duvan tog tunnelbanan och försvann
Det börjar bli dags för avfärd.
Avresa.
Uppskjut.
Uppbrott.
Och varje del av min kropp reagerar. Jag blir inåtvänd samtidigt som munnen går snabbare än tåget. Jag pratar om allt, hela tiden, samtidigt som jag inte säger någonting utan stirrar på oss med enorma, barnsliga ögon.
Jag har ryckiga rörelser. Stela rörelser. Huvudvärk. Mitt förstånd flyger fram och tillbaka i lägenheten.
Jag sover dåligt. På morgonen när P försöker smyga ur sängen faller min hand över hans bröst som en klo som vägrar att släppa.
Jag ser allt det här men när man är mitt uppe i det kan man inget göra.
Just nu känns det som vi står i dörröppningen till en tunnelbanevagn och när som helst kommer dörrarna att gå igen. Tunnelbanedoften är överallt. Frän. Pockande. Irriterande. En snorande unge i hörnet. En överförfriskad kvinna från Vasastan som får hela vagnen att huka sig under den tunga chanelparfymen. Korv med mos. Jean Paul Gaultier parfym.
Och vi.
Stirrandes på varandra. Krampaktigt. Hela tiden.
Samtidigt ett oväntat lugn. Acceptansens lugn. Du utstrålar en stillhet men du kan inte lura mig. Jag ser det på dig, i dina ögon, i den du är. Jag ser hur du mår och jag vet att du ser mig.
Vi fortsätter andas tunnelbanans unkna doft. Fast nu luktar den som nytvättade lakan. Eller färska crossianter. Eller som syrenerna doftar i början av iuni.
Jag längtar till juni.
En enbent duva hoppar nonchalant förbi oss. In i vagnen. För tydligen är det så att duvor åker med kollektivtrafiken nuförtiden.
Det raspar till i högtalarna.
"Se upp för dörrarna. Dörrarna stängs"
I en overklig värld där allt känns så normalt
"Hur känns det att du ska åka om några dagar?
Det är natt. Vi ligger och pratar. Eller jag pratar. Och frågar. Och frågar. Och du svarar.
"Overkligt."
Det här är en konstig sak att förbereda sig inför. Tvära kast mellan lycka och sorg, ilska och kärlek. En känslomässig berg-och-dalbana. Ett ständigt lotteri där man aldrig vet vilken känsla man får när man drar i snöret. Vinst varje gång.
Kan man någonsin förbereda sig helt och hållet? Kan man gå igenom scenarion i huvudet och vara laddad och redo? Tala om allt?
Nej. Självklart inte.
Men jag tror att jag har gått igenom det som är viktigt för mig. Det jag behöver veta. Punkter på ett vitt papper med AFGHANISTAN slarvigt skrivet längst upp. Vad, vem, hur, när, och varför frågor. Struktur. Listor. Sådant gör mig lugn.
Jag har lyft mina farhågor och förklarat vad jag tror att jag kommer ha problem med. Det behöver inte bli så men det känns bra för mig att berätta det för dig så att du vet. För om du kommer vara avtrubbad av att vara där nere så kommer jag reagera på ett annat sätt.
Jag är ju den som blir kvar.
Torsdag förmiddag. Du kommer in med kaffe på sängen, väcker med mig ett leende. Sömndrucket skrattar jag åt låten som du spelar ute i vardagsrummet. Perfekt kaffe. Perfekt morgon. Idag ska vi åka till IKEA och slåss med tusen andra människor över doftljus och slickepottar. Och sedan köpa en ny mobil åt mig. Och under några dagar nu har jag härjat om att det behövs städa så det ska vi också göra.
Normala saker som normala människor gör en onormal torsdag i en overklig värld.
God förmiddag!
5 punkter
Fem punkter som gör att du vet att du lever med en människa som snart ska åka till Afghanistan och jobba:
1) Du hittar små faktaböcker om Afghanistan lite överallt. På toaletten, i köket, i sovrummet. Du blir själv intresserad och smygläser böckerna för det gäller ju att hänga med (Handbok Afghanistan från Försvarsmakten har du redan läst ut. För länge sedan).
2) Broshyrer om "Afghanska kvinnor" och "Afghansk mattkonst" få följa med hem från bokhandeln. I hans hand. Tillsammans med skönlitteratur såsom Vägen mot kaos. Själv läser du Tolstoj eller Elle.
3) Din soldat frågar era vänner om vännerna vet vad olika svenska pojknamn betyder på dari och levererar sedan svaret med ett leende. Vännerna skrattar och uppskattar ordförrådet. Du tar en kopp kaffe till. Connie är alltid Connie.
4) Rotation, skorpionspindel, ISAF och Svenska Afghanistankommitén är ord som numera används flitigt. Framförallt ordet rotation även om skorpionspindel fick ett uppsving efter en bild i en viss blogg. Det hela blev ju inte bättre när P sa att den väser när den blir attackerad. Väser. Sprattlar säkert också vilt med de åtta "små" benen. Stirrar galet med sina små spindelögon, hugger med de små tänderna...
Du är nu v ä l d i g t nöjd med att få stanna kvar hemma i ett land med små, harmlösa spindlar som inte ens med deffning kan komma upp till anrika åtta kilo som detta monster till spindel kan väga. Åtta.
5) När du frågar din soldat om det inte vore trevligt att gå på museum svarar denne entusiastiskt att Etnografiska museumet har en utställning om Afghanistan just nu som tydligen ska vara jättebra.
Okej.
Jag kapitulerar. Afghanistan har invaderat mitt liv.
/T
Det är skillnad på att leva och att vara vid liv
En känsla smyger sig på. Lurpassar länge innan den slår till. Öppnar upp dörrar som är obekanta för mig.
Skuldkänslor.
För jag inser med ens att jag har börjat tänka i banor som "varför ska jag planera in den där superroliga festen när P kommer befinna sig x antal mil bort och kanske kämpa för sitt liv samtidigt som jag dricker champagne och dansar?"
Skulden famnar mig, låter mig vila mot dess skuldra och inbillar mig att det är rätt. Och jag faller längre ner i skuldträsket.
Jag är restriktiv med att boka in alltför roliga saker de kommande månaderna, jag hajar till när jag blir bjuden på storslagna fester eftersom det inte känns rätt.
Och jag våndas i det tysta för en stund. Logiken säger en sak- s j ä l v k l a r t ska jag boka in de här sakerna, de får mig att må bra och mitt liv slutar inte rotera bara för att ett visst land på A har smugit sig in och skapat enorma proportioner i min trygga värld.
Samvetet säger en annan sak. Lås in dig i en nunnedok och stick inte ut näsan utanför ditt hem förutom när du går till jobbet och tränar och håll dig utanför all form av nöje eftersom du har en soldat i krig!
Absurt.
Jag vet.
Jag tog upp det här med P under helgen. Och givetvis blev han upprörd på mig. Suckade tungt och sa mitt namn på det där oroväckande lugna sättet som gör att jag rustar mig till tänderna eftersom jag vet att nu har han tröttnat och blir pedagogisk och jobbigt styvnackad.
Att jag ens kunde tänka tanken på att inte roa mig! Han ville inte sitta nere i Afghanistan och ha ångest för att jag inte lever för som vi alla vet är det ju skillnad på att leva och att vara vid liv. Gå på varenda fest som du orkar med! Åk till Cypern och roa digl! Varenda patetiskt argument jag hade punkterade han sakligt, gav logiken mer bränsle även om jag slogs med futtiga ord såsom "ja men hur KAN jag gå på den där festen när jag vet att du kanske är i en eldstrid? Vad är rättvisan i det?!"
Jag vet hur patetiskt det/jag låter. Den här förbannade rotationen gör mig rätt..fjompig.
För det är ingen rättvisa.
Jag är ett stort fan av tesen "det finns ingen rättvisa" så jag borde sluta argumentera emot mig själv.
Och gå på den där stora festen.
För när började mitt liv kretsa runt en person, en man, och när slutade jag gå på storslagna fester för någon annan persons skull?
Speciellt när han valt det själv.
Tillåt mig att småle.
Det är märkligt hur människan fungerar ibland. Hur nya, främmande saker skapar tankar i huvudet på en som man aldrig förr hade ens tänkt tanken om.
Jag antar att det kallas livet.
/T
När vi har långledigt
Långa nätter. Och sena morgnar där kaffe, vi, äggröra och "att morna sig" är viktigt. Förstulna leenden i tunnelbanan. Pussbilder. Varma sömnkroppar som virar in sig i varandra. Promenader i regn tillsammans med gudbarn och en vit lurvig hund. Filmmarathon. Barnkalas med sockerkickar och jag rör ofta vid din hand. Lockigt hår som blir platt som en pannkaka, skratt så att vi kiknar. Ett långt bad. En kycklinggryta och vitt vin, vänner som pladdrar på. Och jag ser upp med beslöjade ögon och försöker försöker hänga med, vara delaktig, bry mig. Jag hör inte. Jag ser inte. Jag försöker men fokuset är borta för länge sedan.
En vinberusad kärlek, finska svordomar över inget och allt. Tvära kast mellan ilska och glädje. Surunge ena sekunden, glädjeflicka andra minuten. Cupcakes med glasyr som gör läpparna oljiga av philadelfiaost. Och två sammanflätade händer efter en orgie av choklad och fniss.
Ostbågar. Champagne. En plötslig gråtattack. Vyssjande ord. Tröstande armar. Hulkande atmosfärer och omhändertagande ögon. Stjärnsmällar och änglastoft på vår gata.
En tankfull tystnad. Inlindade frågor. Vem Vad Hur Varför.
Och du drar mig närmare och lägger en filt över mina fötter.
Och allt är bra. Så bra.
Att så ett frö och skörda ett helt landskap
Det är sent. Min syster har somnat i vardagsrummet och någon dålig vampyrfilm spelas i bakgrunden.
I sovrummet sover P tungt. Jag borde egentligen ligga bredvid honom och slåss om de två täckena men jag kan inte sova. Så efter att ha suckat och puttat, stönat "du ligger i vägen!" och bufflar med täcket gick jag upp.
Och, sant, det är inte bara för den stundande rotationen som jag är sömnlös i Stockholm. Jag kommer på mig själv att tänka på val. Möjligheter. Snurrande tankar såsom de klyshiga "vem är jag" smyger sig på, andas i nacken och får mig att buffa ännu mer på P.
Och nu när jag sitter här vid köksbordet, klarvaken som ett barn på julafton, så kan jag inte hjälpa att tänka. Tänka på vad mod är. Styrka. Kraft.
Jag tänker på många av mina vänner som är de starkaste jag vet, som tar sig igenom en vardag lång utanför det jag skulle kunna hantera.
På människor som är modiga. På vad mod betyder.
Och jag kan inte hjälpa att komma tillbaka till hur det var när P fick godkänt att han skulle åka iväg. Det tog en stund för maskineriet att jobba, inget var hugget i sten. En vecka. Två veckor. Tre veckor. Tiden rann iväg. Vi slutade tala om Afghanistan och började tala om vintersemester och julafton istället. Sen en dag kom beskedet som en käftsmäll i ett sömnigt ansikte och han skulle infinna sig 07.30 ute på Livgardet på måndag. Uppställning!
Det tog såklart ett tag innan jag kom fram till att det krävs väldigt mycket mod i en person att söka ett sådant jobb. Att kasta de banala A-4 papperna vind för våg och istället börja lära sig om ett helt nytt land. Att lämna trygga rutiner åt sidan för att ta sig an nya kanske inte lika trygga rutiner. Givetvis gillade jag det inte till en början, allt som är nytt är skrämmande och förändringar kräver sin tid. Men allteftersom tiden gick insåg jag hur coolt och modigt det ändå är vad dem gör. De gör något som de själva vill (ja i de flestas fall) och satsar på det. Helhjärtat. Det blir uppoffringar på alla möjliga plan men det finns ett mål, kanske en dröm. En mening.
Och någonstans får det mig att se mig om i mitt eget liv. Vem är jag. Vad är jag. Vad kan jag och vad kan jag göra top notch. För varje dag P kommer hem från jobbet och berättar hur dagen har varit och allt han har lärt sig så blir jag imponerad.
Fan vilken bra kille jag har! Och jag ser hur lycklig han är, hur bra han mår genom att göra den här förändringen och satsa. Det får mig att må bra. Jag smittas av hans entusiasm och det sår ett litet, litet frö.
Och nu är vi tillbaka i mitt kök, vid det runda köksbordet och jag inser att det där modet som P och alla ni andra visar när ni pinnar ut ur er bekvämlighetszon är något man kan ta lärdom av.
Det är inte så att jag kanske ska försöka bli stadsminister (not my cup of tea) men det finns saker som jag skulle vilja ändra. Små frön som blivit till plantor och ptja..jag antar att det är upp till mig hur jag skördar.
Sov gott eller god morgon!
/ T
Det är inte synd om mig
"Ja men..din kille ska ju ut i krig. Hur kan du tolerera det?"
En sekunds tystnad. Jag tar ett djupt andetag och sväljer en mun kaffe.
"För jag accepterar hans drömmar och mål."
Jag hör hyr klyshigt det låter till och med i mina egna öron. Min bekant ser tvivelaktigt på mig och sörplar i sig té. Det är en helt vanlig dag i oktober. Vi sitter och fikar på ett rätt menlöst fik. Blaskigt kaffe. Tråkigt té. Kanelbullar, vaniljgömmor och smörgåsar med vissen sallad. Ämnet "hur ser din vinter ut" kom upp på tal.
Och mina vänner och bekanta börjar berätta om Atkinsdieter, om ett nytt jobb, en fortskridande graviditet, en stillastående vardag och om en Berlinresa. Och där sitter jag och biter mig i läppen. För hur lägger man fram det på ett snyggt sätt? Hur säger jag utan att dramatisera att min pojkvän ska åka iväg till en väpnad konflikt och spendera de kommande sex månaderna där? Bara ordet Afghanistan får folk att spärra upp ögonen. För jag måste ju säga något. Jag måste berätta att jag kommer vara ensam under en tid men att det är okej. På riktigt är det okej. Men ändå ser människor på mig som om det vore något fel på mig, som att det är synd om mig och säger "usch, vad jobbigt för dig. Stackars dig! Det måste vara tufft."
Ja.
Visst fan är det jobbigt men det blir knappast bättre av att människor inte kan hålla masken utan måste visa någon form av beklagande min. Jag-tycker-synd-om-dig- minen. Ett medlidande.
Ni som är anhöriga till soldater i/kommande utlandtjänst, har ni fått den? Blicken när du nämner Afghanistan?
Jag blir lika frustrerad varje gång.
För det är inte synd om mig.
Jag har gjort ett val när jag valde P, jag visste vem han var och vad han jobbade med. Han var väldigt tydlig med att han vill åka på mission men vad tycker jag om det, vad är mina tankar och hur ska vi- han och jag- få det här att fungera?
Sådant talar vi om. Hur gör man det här. Hur förbereder man sig. Vart vänder jag mig. Vem ser till att han får informationen om det skulle hända mig något här hemma.
Men beväpnade konflikter och krig gör något med människor. Blotta ordet får folk att rysa. Det har hänt rakt framför mina ögon att en person bokstavligen rös till och sa att det vore det värsta som kunde hända.
Jaha. Vad svarar man på det- tack då vet jag?
Kaffet har fått lite skinn på ytan av grädden och jag är åter på det menlösa fiket.
Och än en gång får jag försvara min relation, valen.
Jag finner det mer och mer svårt att berätta för folk eftersom reaktionerna är för jobbiga att härbärgera. För jag måste diskutera det en stund med dem. Säger jag "jag vill inte tala om det" nickar alla förstående men sneglar menande på mig.
Jag kan ju inte inte säga något heller, människor skulle märka att han var borta.
Det vore bara rätt skönt att slippa de där blickarna. Som är menade väl men som blir så fel.
/ T
Skynda dig att älska
Alexander Schulman skrev en bok som heter "skynda att älska" och även om jag inte har läst boken så har den meningen fastnat hos mig. Och speciellt nu inför missionen. Det har liksom legat som ett tungt sjok över mig, den där känslan om att ta till vara på dagen. Fånga dagen! Älska hett och innerligt. Bråka inte. Tjafsa absolut inte. Sura inte. Gör saker!
A k t i v e r a och fyll på i den röda lilla asken där man sparar alla vackra, fina minnen.
Och någonstans i allt detta så inser man (jag) att jag är bara en människa. Där det verkligen inte bara bor fina egenskaper.
Jag är en surunge när jag inte får mitt kaffe. Jag är en känslomänniska med varenda liten nerv liggandes utanpå skinnet, synlig och blottlagd för minsta lilla pil.
Jag är ett cyniskt monster. En rappkäftad höna. Herregud, jag är en uppmärksamhets slampa av rang!
Jag vet det. Min familj vet det. Min man vet det. Alla vet det.
Men i hela den här stressen om att allt ska vara så bra, allt ska vara så fint för tick tack snart är tiden för rotation här, försöker man (jag) skjuta undan de där mindre bra sidorna. Gnäll inte. Sura inte. Var trevlig. Le. Nu är det bara fyra månader kvar älskling!
Tre.
Två.
Ett.
Pang.
Någonstans i den här emotionella berg-och-dal banan insåg jag att det här är en del av processen. Min process. Mina vänner sa att jag knappast kommer vilja minnas den "sista tiden" som tjatig och gnällig och att jag bör försöka att inte tjata.
Sant. Ingen gillar ju en tjatkärring.
Men. Jag är ju tjatig och gnällig. Ibland. Jag är fantastisk också men jag är ju verkligen den där surungen om jag inte får mitt kaffe eller inte får i mig mat när jag är hungrig. Han vet det. Och när jag försökte sopa bort de där mindre fina personlighetsdragen så blev det kvar en fejkad person. Som en clown utan ögon. En spegel utan en reflekterande yta. En rädd person. Och i rädsla slår jag bakut. Sparkar hårt och länge. Små smulor blev till enorma bakverk. Ett litet ord uttalat på fel sätt fick mig att skicka honom fram och tillbaka till Hades på två sekunder.
Och hela tiden gnagde samvetet. Skynda att älska.
För någonstans visste jag ju att det alltid finns en chans att han inte kommer hem från Afghanistan. Och nu var det bråttom! Bråttom att umgås, att älska, att ta tillvara på dagen.
Att existera. Tillsammans. Vi två. När vi två blir ett. Och clownansiktet darrar till och spegeln spräcks och ett horribelt skrik ekar längs väggarna, slår kullerbyttor mellan två älskande människor som försöker försöker försöker förstå varandra.
Rädslan för döden tar sig i många uttryck. Det här är ett av mina. När vi fick vara ifrån varandra under veckorna så lugnade det ner sig. Jag vet inte hur eller varför men det var som att den här irritationen, tjatet inte fick någon bränsle. Och självdog.
Jag är fortfarande orolig men inte rädd. Jag är fortfarande en surunge. Ibland.
Och jag känner fortfarande stressen över att ta till vara på tiden. Men jag låter den inte ta över.
Och det är en väldigt, väldigt befriande känsla.
För när de här tankarna kommer över mig tar jag ett djupt andetag. Jag behöver inte skynda att älska.
Jag har ju ett helt liv på mig.
Framför mig.
/ T
