dennadagenettliv

"Vad skulle du säga om jag skulle vilja åka till Afghanistan och jobba?"

Tystnad.

Det är sommar. Du vet, sådär riktigt varmt som det kan vara i början av sommaren. Jag har fyllt år för några dagar sedan.  Jag tar ett, två kanske tre andetag, innan jag börjar prata.

"Det är ditt jobb. Jag kanske inte gillar tanken på att ha dig flera tusen mil ifrån mig. Men det är vad du gör. Jag visste det när vi träffades. Hur länge blir du borta?"

Fåglarna kvittrar. Jag smyger snabbt in min hand i din, trots att jag inte är en hålla-handen-tjej. Du trycker min hand.

"I sex månader."

Jag nickar lite. Sex månader. 26 helger. 26 lördagar och söndagar utan Edith Piaff frukost, supersalt äggröra och kaffe tills jag storknar.

"När skulle du åka?"

Det kliar lite på armen. Jag vägrar släppa handen men det kliar på armen. Jag sväljer lite. Orden åka iväg är rätt skrämmande ord.

"I slutet av november."

Jag nickar igen. Slutet av november. Det är lång tills dess. Flera, flera månader.

Nu är det ju sommar. Och varmt. Och livet är väldigt bra. Vi är nykära, tassar på små champagnekantade moln och gör vår egen värld. Du vet. Sådär som man gör. När allt är nytt och färskt och alldeles, alldeles underbart.

Och vi går iväg och köper glass. Och jag håller krampaktigt i din hand tills jag får den där halvmesiga vaniljglassen som jag tyst och tankfullt slickar i mig.

6 månader. 183 dagar. Ett halvt år.

Och nu är det november.

Det är märkligt hur fort det kan gå. Sommaren är bara ett andetag, sedan är hösten här. Höst innebär förberedelser, förberedelser på många plan. Man återgår till det vanliga, man återupptar rutiner, bokar in sig på gympass och tar på sig långärmade tröjor. Jag har gjort allt det där. Sprungit på gymmet hurtig som en liten lärka. Jag har inhandlat en polotröja (auberginefärgad) och jag har byggt upp rutinerna igen.

Jag har även suttit i soffan och tänkt på ett land som för mig ligger väldigt långt borta. Jag har petat på min man, precis innan han somnat, och ställt frågor om krig. Jag har gråtit som ett barn i hans famn. Jag har frågat vad som krävs av mig. Vad-ska-jag-göra. Jag har supit oss fulla och skrattat åt den absurda situationen. Jag har gått på anhörigdag. Jag har tänkt på säkerhet, på burka, på hur en taliban ser ut, vad man äter och vad det finns för sjukdomar där borta. Jag har tänkt så att det gjort ont. Och pratat och pratat och frågat. Hela tiden. Ut med det bara. En kväll stönade min man och frågade om jag måste veta det där NU? När det är sovdags.

S j ä l v k l a r  t  måste jag fråga det där nu! Det är ju NU jag kommer på den frågan. Inte under middagen, då pratar vi om politik, bögar, blomkålsmos och vänner. Och han nickar, sätter sig lite upp i sängen och svarar så gott han kan. Och jag ställer några följdfrågor. Blir nöjd. Kurar ihop mig mot väggen. Och somnar.

Och nu är det november. Snart är det november slut. Och jag kommer vara ensam för ett tag. Ett litet, litet tag. 183 dagar. Det är inte så mycket. En piss i vinden. Ett andetag.  Eller ett helt liv.

Jag föredrar att tänka på det som ett andetag.

En dag.

En dag i taget.

/ T